Behöver vi Peter Singer?

Den australiensiske filosofen Peter Singers besök i Sverige har rönt en uppmärksamhet som andra filosofer bara kan drömma om. Hans etiska resonemang diskuteras i dagstidningar och på sjukhem, de berör djurvänner lika mycket som politiker och läkare. Men i all den uppmärksamhet som Singer har fått ingår också annat än idel instämmande i hans teorier. Handikapporganisationer, humanister, kyrkor och andra har tillsammans lyckats förhindra att Peter Singer skulle framträda i självaste rikdagshuset. Hans besök i Sverige demonstrerar på ett märkligt sätt också det skrämmande faktum att de mänskliga rättigheter som vi lärt oss att betrakta som en självklar inredning i det moderna samhället inte alls är så självklara.

När man läser Singer stöter man på sådana formuleringar som man kanske snarare hade förväntat sig i nationalsocialistiska propagandaskrifter eller i skinnskallarnas föreningsblad. Så heter det till exempel i Practical Ethics (1979): ”Ett nyfött barns liv har mindre värde än en gris, hunds eller schimpans liv” och i Should the Baby Live? kommer Singer till slutsatsen att föräldrar borde ges rätten att låta avliva sitt svårt mentalt handikappade barn. För det kollektiva samvetet i 90-talets Sverige, som just nu är i färd med att bearbeta 30-talets tvångssteriliseringar som grundade sig på lagarna från 1934 och 1941, verkar dessa lagars människosyn på ett kusligt sätt gå igen i Singers etik. Singers uppträdande på arenan sprider en rädsla för att hans filosofi kan leverera ideologin för ett samhälle mot vilket vi – tack vare gentekniken – kanske ändå är på väg: ett samhälle utan svaga, handikappade och lidande, kort sagt: ett omänskligt samhälle.

Det är utan tvivel lätt att finna tillspetsade formuleringar i Singers böcker. De kan lätt användas för att bygga upp bilden av en känslolös teoretiker som kan göra nästan vad som helst i det abstrakta förnuftets namn.

Men Singer är inte en doktor Frankenstein. Han kom inte – som GT:s löpsedlar lät en tro – till Göteborg för att döda barn utan för att besöka bokmässan och för att kämpa för djurens rättigheter. Det finns gott om texter i hans böcker som ställer de mer motbjudande yttrandena i ett sammanhang som verkar mer acceptabelt. Dit hör till exempel Singers kompromisslösa engagemang mot lidande. Att en Singer som kämpar så engagerat mot lidande väcker motstånd är inte utan vidare lätt att begripa. Det blir ännu svårare att förstå detta motstånd om man läser hans senaste bok Hur skall vi leva? eller artikeln ”Om djurens frigörelse” i antologin Djur och människor som nyss har kommit ut på Nya Doxa förlag. Här möter läsaren en sensibel Peter Singer som inte alls verkar tycka illa om handikappade, foster eller åldrade människor. Han hyser dessutom en ansvarskänsla för djur. Hans budskap är att vi i vårt etiska engagemang inte bör glömma denna grupp kännande varelser som hittills har undgått vårt etiska engagemang. Att vidga uppmärksamheten för mänskligt etiskt handlande är Singers huvudbudskap.

Arternas rättigheter

I den ovannämnda artikeln ”Om djurens frigörelse” beskriver Singer hur det hela började. Det var hösten 1970 och författaren läste filosofi i Oxford. Under en lunchrast bjuder hans studiekamrat Richard honom på lunch. ”Man kunde välja mellan en salladstallrik och spagetti med någon sorts sås. När det blev Richards tur frågade denne om det var kött i spagettisåsen, och då han fick ett jakande svar beställde han salladen. Jag valde spagettin och frågade Richard vad han hade emot kött. Han svarade att han inte tyckte att det var rätt att behandla djur på det sätt vi gör bara för att skaffa kött åt människor som inte behövde det” (s. 17). Lunchpausen i Oxford blev vändpunkten i Singers liv. Den satte igång en långvarig och djupgående tankeprocess som kretsade kring det som Singer kallar en ”filosofisk gåta”: ”Vi accepterar att alla människor är jämlika, och det betyder att alla människor har en högre status än icke-mänskliga djur. Vad är det som berättigar åtskillnaden?” (s. 18). Svaret klarnade först så småningom: ingenting. Att vi drar en gräns mellan djur och människa och betraktar den ena gruppen som mindre viktig och värdefull än den andra är lika oberättigat som sexistiska eller rasistiska avgränsningar. Artism (den uppfattning som ger en mänsklig individ värde och rättigheter bara därför att den tillhör arten ”människa”) är vår generations och kulturs ”dumhet och ondska” (s. 19).

Om man inte längre kan utgå från arten som den kategori som motiverar vår etiska aktivitet behövs det andra kriterier. Singer följer i detta avseende den engelske filosofen Jeremy Bentham i spåren. Denne 1700-talsfilosof avfärdade sättet att definiera moraliska subjekt utifrån deras förmåga att tänka och menade att man istället skulle utgå från deras förmåga att lida. Här åstadkoms ett ”paradigmskifte” och därmed den etiska riktning som kallas för utilitarism, vars grundtanke är att en handlings etiska värde beror på dess förmåga att öka mängden av positiva värden. Enligt utilitarismens och Peter Singers etiska övertygelse skall lidandet minskas och lyckan ökas – inte bara för människor utan för alla varelser som kan känna smärta och lycka.

Handikapporganisationernas protest mot Singer hade nog aldrig formulerats om vi levt i den bästa av världar, det vill säga utan nedskärningar i sjukvården, utan begränsning av resurserna, i en värld utan krav att prioritera det ena framför det andra. I själva verket måste man i stället nu välja mellan att bota en varelse som lider och låta en annan varelse som också lider dö. Varför anstränger man sig att rädda svårt handikappade barn medan man samtidigt utför smärtsamma djurförsök på helt friska schimpanser, undrar Peter Singer. Med andra ord: varför samlar vi ihop alla resurser endast för människans bästa? Singer föreslår att vi istället struntar i det som han anser vara en oberättigad gränsdragning mellan människa och djur. Människor och djur skall inte bedömas efter sin arttillhörighet utan efter sina individuella förmågor, intressen och lyckokänslor.

Två tankefel

Det som gör utilitarismen så dubiös är att dess tal om lycka inte åstadkommer så många lyckliga. Det kan inte minst de konstatera som själva är handikappade eller har haft förmånen att uppleva den lycka som ett utifrån betraktat olyckligt liv kan innehålla. Att värdera eller summera andra människors lycka, intressen eller medvetande, när man anser att de själva inte kan göra det är en vansklig övning. Att låta de handikappade, svaga eller ofödda betala räkningen utan att de har fått chansen att protestera är mindre än ett tuppfjät från det tolkningsföreträde som nazisterna krävde i frågan om vem som ska få leva eller inte.

Utilitarismens andra tankefel är att djurens värdighet skulle befrämjas om människans värdighet skulle förringas. Att minska människans respekt för det egna värdet leder inte till större hänsyn mot djur. Tvärtom: ett samhälle som skulle bygga på utilitaristiska värdepolisers omdömen som skattar människa och djur efter deras aktuella lyckokänslor skulle etablera ett totalitärt samhälle som vore ännu värre än ett samhälle som notoriskt misshandlar djur. Vem skulle i så fall inte önska sig att snarare få sin lycka bedömd av sin egen hund än av en ofrånkomlig elitär klass av utilitarister (som under nuvarande förhållanden förmodligen huvudsakligen skulle bestå av friska vita medelklassmän)?

Det finns ytterligare en fråga som man konfronteras med när man läser Singer. Utan tvekan är lidandet något som en person eller en varelse känner, det står alltså i en intim relation till den som känner. Men för Singer får lidandet ett eget liv som relaterar till människa eller djur som en vätska till den behållare den förvaras i. Varje varelse kan bära en viss mängd av lidande som är acceptabel men om det blir för mycket så ifrågasätts själva varelsen. Enligt utilitaristisk uppfattning är lidandet så till den grad omöjligt att fördra att varelsen i fråga hellre inte skall existera alls än leva med ett lidande som överskrider ett visst mått. Lidandet förintar en varelses värdighet. Det är bättre att inte finnas till alls än att finnas till under lidande omständigheter. Slutsatsen blir att det moraliska handlandet måste se till att lidandet förminskas. Däremot tycks det inte finnas något behov av att värdigheten hos dem som lider bekräftas.

Utilitarismens tankegångar inbjuder till att fördjupa reflektionen kring lidandet. Är lidandet verkligen de kännande varelsernas största fiende? Det problematiska med många oförsvarbara former av djurförsök, djurhållning och slakt är att människan begår övergrepp mot djurens integritet och förorsakar ett lidande som huvudsakligen tjänar till att täcka vissa av hennes trots allt sekundära behov. Djur reduceras till att bli en råvara för människan. Ett notoriskt övergrepp mot djurens integritet – och mot resten av skapelsen – kan på sikt inte ske utan att därmed också människans värdighet förstörs. Men när man analyserar den berättigade moraliska protesten mot djurens situation får man inte förväxla problemets yttre sida (vållandet av lidande) med dess kärna: övergrepp mot deras värdighet. Att vårt samhälle inte avlivar handikappade barn eller orkeslösa åldringar beror inte på att någon gör anspråk på att kunna bedöma hur friska slag deras hjärtan slår eller hur ljusnande deras framtid ter sig. Istället accepterar vi att varje individ har en värdighet som är oberoende av individens nytta. En människas värde är inte identiskt med hennes värdighet. Att närma sig frågan om hur djur skall behandlas utifrån hur mycket lidande man får tillfoga en varelse är att närma sig problemet från fel håll. Det är bara ett annat sätt att göra djur till brickor i människors spel.

Antologin Djur och människor som citerats ovan är en hoppfull utmaning att de djuretiska frågorna inte må gå samma öde till mötes som Peter Singers besök i riksdagshuset. Det finns många olika sätt att ta till vara insikten om att någonting är mycket fel i vår behandling av djur – Peter Singers sätt är bara ett av dem. Som den som först etablerat en systematisk djuretik förtjänar nog Singer titeln djuretikens far. Men Sigmund Freud har ju en gång lärt oss att det är bra att ha fäder – men att bli vuxen betyder också att ta avsked från dem.