Blandat om Galilei

När jorden stod stilla är titeln på Atle Naess från norskan nyöversatta bok om Galilei och hans tid. Boken har blivit en framgång, den är översatt till flera språk, den svenska översättningen är förtjänstfullt utförd av Margareta Brogren. Naess ger saklig bakgrundskunskap om det gamla ptolemaiska astronomiska systemet, den aristoteliska rörelseläran och senrenässansens universitetssystem. Tyvärr har namnregistrets hänvisningar blivit totalt felaktiga, inte ett namn står att finna på uppgiven sida. Slarvigt av förlaget! Boken förtjänar alltså både ris och ros.

Först utdelar jag några rosor. I sju korta kapitel får vi följa huvudpersonen och dennes liv, familjeförhållanden och sakta mognande kopernikanska världsuppfattning. Vi får även en hel del sidoinformation. Visste ni att Galilei hade den svenske prinsen Gustaf som inneboende under en period och tjänstgjorde som dennes lärare i italienska? Prins Gustaf hade skickats till Italien av sin kusin – inte farbror som författaren påstår – kung Sigismund av Polen. Gustaf var barn till Erik XIV och Karin Månsdotter, från sju års ålder uppfostrad av jesuiter i Polen, han kom därefter att leva ett kringirrande liv på kontinenten. En annan sidoinformation är berättelsen om Galileis pilgrimsfärd till det heliga huset i Loreto, kanske inte det val av resa som man tänker sig att den moderna världsbildens fader skulle företa. Ofta glömmer vi, som författaren påpekar, att Galilei uppfattade sig som praktiserande katolik. Spännande är också den nära kontakten med de båda döttrarna, klarissnunnor utanför Florens.

Centralt i Naess framställning är givetvis Galileis försök att demonstrera att solen, inte jorden, befinner sig i universums centrum. Inkvisitionen ansåg som bekant inte att Galilei övertygande lyckades bevisa hypotesen. Kanske borde författaren tydligare ha framhållit att det tog lång tid för flertalet lärde vid Europas universitet – oavsett konfession – att acceptera tanken på solen som kosmos fysiska centrum. Den förste Kopernikus-lärjungen i Uppsala framträder först runt 1665. Vid akademin i Åbo fanns väl ingen sådan under hela seklet, på liknande sätt såg det ut över hela Europa. Förvisso föreläste man i Uppsala – som på andra platser – för studenterna om de nya teorierna, men som matematiska hypoteser, inte som utsagor om den fysiska verkligheten. Vid universitetet i Oxford drev några akademiker rejält med en kopernikan och man sade om dennes påstående om jordens bana runt solen ”att i själva verket var det i hans eget huvud som det gick runt ganska ordentligt och hans hjärna som stod stilla”.

Redan 1616 blev Galilei varnad av kardinal Bellarmino för att lära ut att jorden rörde sig runt solen – att hålla sig till den teorin som en ren hypotes, användbar för vissa matematiska beräkningar, var däremot tillåtet. De vetenskapliga bevisen för att jorden snurrade runt solen saknades, enligt Galileis motståndare. Galileis envetna försök att bland annat med hjälp av en (felaktig) teori om tidvattnet bevisa motsatsen, övertygade ännu inte. Galileis mödosamma arbete med att utforska stjärnhimlen med sin allt mer förfinade kikare, hans teorier, hans nyfikenhet och hans motgångar skildras väl av författaren.

Men så till riset. Boken är lättläst och stimulerande, ändå är några klassiska (nid)bil-der lite väl frekventa. Hur kommer det sig att jesuiterna boken igenom beskrivs med epitet som: ”elitistiska”, ”militära”, ”intelligensaristokratiska”, ”frontsoldater”, i ”kamp mot Luther” etc.? De sägs vidare arbeta med ”oortodoxa metoder”, ”infiltrering” och med ”underjordisk verksamhet” (valet av ord avslöjar ofta medvetna eller omedvetna fördomar). Själv känner jag ganska få intelligensaristokratiska frontsoldater inom orden, däremot flera anarkistiskt lagda individualister. När skildrades för övrigt protestantisk verksamhet med liknande ord? Författaren är dessutom ute på mycket hal is när han antyder att jesuithelgonet Roberto Bellarmino kan ha legat bakom ett misslyckat mordförsök.

Ytterligare felaktigheter – eller i vart fall tveksamheter – i texten: att tala om ”Vatikanstaten” liksom ”påvestaten” och påvarna som ”furstar i Vatikanen” i stället för Kyrkostaten låter inte helt lyckat. Lite tungt är det att kalla indexkongregationen för ”kongregationen för listan över förbjudna böcker”, att tala om ”föreståndaren för det heliga palatset” låter ovigt och tar bort titelns akademiska konnotationer, att beskriva den vildvuxne men energiske servitfadern Paulo Sarpis verk om tridentinska konciliet som en ”kritisk historisk undersökning” är inte rimligt, större anledning skulle ha funnits att beskriva verket – i tidens anda – som partiskt och tillrättalagt. Att påstå att de som dog under ett territoriellt interdikt, enligt dåtida katolsk tro, hamnade i helvetet, är felaktigt. Under ett interdikt var det legitimt att privat administrera nödvändiga sakrament till dem som behövde dessa. Piaristorden upplöstes verkligen, precis som författaren anger (”Det hjälpte inte hur fromt piaristorden betedde sig i det praktiska och vardagliga, år 1646 upplöstes den likväl.”), men inte enkom för att vissa av fäderna stödde Galilei och var hängivna kopernikaner, utan just för att en del av dem inte levde så fromt i vardagen – efter upprepade pedofilskandaler bland ledande ordensmän förbjöds orden av påven under ett par decennier. Kanske något att ta efter för vissa ordensprovinser idag?

Boken får ytterligare en ros för de många tidstypiska glimtarna. Roande är den välkända berättelsen om dominikanfadern som i en predikan mot Kopernikus och Galileis teorier väljer att anknyta till bibelorden:Viri Galilaei, quid statis aspicientes in coelum? (”Ni galileiska män, varför står ni och ser upp mot himlen?”) Ingående presenteras naturligtvis Galileis viktiga vänner, däribland flera av de ledande jesuitiska naturfilosoferna liksom kardinalen Maffeo Barbe-rini, den blivande påven Urban VIII, som brukade underteckna sina många brev till Galilei med ”come fratello” (som en bror). Tyvärr klippte Galilei lätt av sina vänskapsband, han svarade just aldrig på Keplers många brev, han förolämpade pater Christoph Scheiner – utforskaren av solfläckarna – han använde påven Urban VIII:s åsikter i travesterad och fördummad form i sin Dialog om de två stora världssystemen (titeln hade paradoxalt nog påven Urban VIII föreslagit). Enligt den samtida jesuiten och matematikern Christoph Grienberger skulle läget ha varit annorlunda för Galilei om han inte stött sig med så många jesuiter: ”han skulle då ha kunnat leva med hedern i behåll i denna värld, och ingen av hans olyckor skulle ha inträffat, och han kunde ha skrivit vad han ville om vad som helst, till och med, vill jag påstå, om jordens rörelse.” Naess framhåller med rätta att Galileis självhävdelse, brist på tålamod, provocerande stil och oaktsamhet om sina vänner trasslade till livet för honom och att sådant verksamt bidrog till den romerska rättegången år 1633.

Under inkvisitionsförhören bodde den nu berömde professor Galilei hyggligt bekvämt med betjänt – den toskanske ambassadören stod för rikhaltigt med mat och dryck. Galilei tillbringade ingen tid i något fängelse, han torterades inte. Efter den milda domen levde han en kortare tid hos ärkebiskopen av Siena (som uppmuntrade Galilei att inrikta sig på studier kring rörelse, fall, hastighet och acceleration), därefter i sitt hem utanför Florens, där han regelbundet kunde besöka det närbelägna klarissklostret San Marco med de båda döttrarna, liksom fortsätta sin forskning. När älsklingsdottern syster Maria Celeste avlider i april 1634 drabbas den nu åldrige Galilei av djup melankoli. Utan de stora skänkerna av vin från vännerna, även från en nu okänd kardinal, hade läget blivit ännu dystrare (enbart storhertigen av Toscana skickade hela åttahundra flaskor).

Galilei har blivit en symbol för vetenskap och religion på kollisionskurs. Han har kommit att bli en den fria tankens hjälte, en modig sanningssägare förföljd av kyrkans mörkermän. En ikon som dock mer säger något om 1800-talets antikyrkliga propaganda än om Galileis samtid – allt tydligt symboliserat av Galileis ännu med respekt beundrade och mot himlen pekande finger i Vetenskapsmuseet i Florens ägo, en sekulär relik, en den nya tidens ”motrelik”, att hyllas av rationalismens vänner. Fallet Galilei är lärorikt (och fortsatt något oroande), ännu i denna dag finns det en (kanske hypotetisk) risk att religiösa ledare frestas avfärda vetenskapliga rön som falska och en mer reell risk att deras ”ateistiskt humanistiska” kolleger, i ortodox iver, i sin tur förgriper sig mot vetenskapen och yttrar sig lika kategoriskt (och felaktigt) som Galileis domare då gjorde. Må sådana frestelser vika undan från oss alla genom minnet av rättegången mot Galilei.