Bysantinskt på Gotland

I Sveriges och Danmarks romanska konst finner man många bysantinska stildrag, något som är märkbart inom arkitektur, kyrkomålningar och stenskulptur (till exempel dopfuntar). Ingenstans är detta mera framträdande än på Gotland. Erland Lagerlöf, som är en av Sveriges främsta kännare av Gotlands kyrkor, och som under åren har gett ut ett tjugotal volymer om gotländska kyrkor, har nu sammanställt det gotländska materialet i en vacker och rikt illustrerad volym med titeln Gotland och Bysans. Gotland är det enda svenska område där vi har otvetydiga exempel på bysantinskt måleri, och det finns också mycken konst som är mer eller mindre bysantinskt inspirerad, och boken innehåller en utförlig och engagerande genomgång av denna konst. Det är en bok som många kan ha glädje av.

Särskilt intressanta är kyrkomålningar som uppenbart utförts av ryska konstnärer, det vill säga muralmålningarna i Garde, Källunge, Mästerby och Havdhem, samt målningarna på trä i Eke, Sundre och Dalhem. Lagerlöf daterar alla dessa till 1100-talet. Mest bekanta är de välbevarade målningarna i Garde och Källunge med helgonbilder i bysantinsk stil. Beträffande målningarna på trä anser han att de härrör från nu försvunna stavkyrkor, och att de därför kan dateras till 1100-talets förra hälft. I varje fall har ryska kyrkomålare varit verksamma på Gotland under 1100-talet. I andra fall har de bysantinska impulserna överförts till Gotland via en omväg över Syd- och Mellaneuropa. 1000- och 1100-talen var en tid då många bysantinska drag övertogs i den västliga kyrkokonsten och indirekt av den nordiska. I fråga om glasmålningarna av den så kallade Dalhemsskolan och Mikaelsmästarens kalkmålningar i Vamlingbo, Eskelhem, Hejdeby och Hejnum ansluter sig Lagerlöf till den vedertagna uppfattningen att det bysantins-ka inflytandet kommit längs denna sydliga väg. Mera osäkert förhåller det sig med den stenmästare som kallas Byzantios på grund av sin stil, och som är känd för både dopfuntar och rundbågsreliefer. Vanligen anser man att hans inspiration kommer från den bysantiniserande stenskulpturen i Skåne (Lund och Dalby), som förmedlats av lombardiska stenmästare, men Lagerlöf tänker sig snarare att denne mästare har kommit österifrån men haft kontakt med västliga stenmästare. Det är en enligt min mening alltför komplicerad hypotes, som sammanhänger med hans ofta återkommande spekulationer om ett förmodat ryskt kyrkoinflytande på Gotland. Lagerlöf tycks övertygad om att det funnits en rysk-bysantinsk mission på Gotland ända intill 1100-talets mitt, och dessutom ryska köpmanskyrkor, inrättade för bysantinsk liturgi. Hans argument är emellertid inte hållbara.

I stället för att gå i diskussion med honom i denna fråga vill jag försöka ge en allmän bild av forskningsläget när det gäller ett östkyrkligt inflytande i Östersjöområdet. (Jag skriver här inte ”ortodoxt” respektive ”katolskt”, eftersom detta inte var några kyrkoskiljande begrepp vid den här tidpunkten.) Problematiken får sin belysning i en stor samling uppsatser av forskare från Östersjöområdet som nu har utgivits. De hölls ursprungligen som föreläsningar vid en konferens i Kiel och finns nu publicerade i två (bokstavligen) tunga band, Rom und Byzanz im Norden. Lagerlöf känner för övrigt till konferensen men har inte fått del av publikationen. Det har under åren förekommit åtskilliga funderingar om ett eventuellt östkyrkligt inflytande i Sverige under missionstiden. Inga skriftliga belägg finns för något sådant, och man har därför fått stödja sig på arkeologiska fynd. Bysantinska eller ryska hängkors har påträffats på olika ställen i Norden, ofta i form av enkolpier, relikgömmor avsedda att bäras i kedja runt halsen. I Källunge på Gotland har man funnit en bysantinsk steatitrelief med inskrift på grekiska, och så kallade uppståndelseägg från Sydryssland har påträffats i gotländska gravar. Allt detta visar på handelskontakter med Ryssland och Grekland, men när det gäller religiösa inflytanden har lösfynd ett lågt bevisvärde. Det mest slående exemplet på detta är den lilla buddhabild av brons som påträffats på Helgö nära Birka. Den har säkert inköpts av någon nordisk resenär i österled och vittnar i varje fall inte om någon buddhistisk aktivitet på Mälaröarna. De kristna föremålen har på olika vägar kommit till Sverige och fått användning här utan att detta haft någon speciell kyrkopolitisk innebörd. Man har vidare hänvisat till vissa formler på runstenar som skulle vittna om östligt inflytande. Enligt min mening är formlerna reminiscenser av den latinska döds-liturgin,1 en uppfattning som nu tycks ha blivit allmänt accepterad inom forskningen.2 På Gotland ligger det, som vi sett, något annorlunda till. Det finns en uppgift från 1461 att ryska köpmän haft två kyrkor på den gotländska kusten. Detta bekräftas av ett dansk-ryskt fördrag 1562, där Nikolaus undergörarens ryska kyrka i Visby nämns. I Visby finns också några murrester bevarade av en kyrka, som enligt uppgifter från 1600-talets slut skall ha varit den ryska kyrkan. När dessa ryssar etablerade sig har vi däremot inga uppgifter om. Jag kan inte acceptera Lagerlöfs argumentering för att 1100-talskyrkan S:t Lars i Visby från början skulle ha varit byggd för bysantinsk rit; ingenting i kyrkans disposition tyder på detta. Att det funnits en rysk närvaro på Gotland är säkert, men en rysk mission och en etablerad rysk kyrkoorganisation på 1100-talet är något annat, som vi saknar uppgifter om. De ryska muralmålningarna dateras allmänt till århundradets slut, då det förut självständiga Gotland redan knutits till Linköpings stift. Vid den nämnda Kielkonferensen var man överens om att ingen östkyrklig verksamhet i Sverige kan beläggas under missionstiden, inte heller på Gotland. I några av uppsatserna uttrycks detta mycket tydligt,3 men inte i något av bidragen påstås att en östkyrklig mission förekommit i det nuvarande Sverige. Samma uppfattning framförs av flera författare i samlingsvolymen Kristnandet i Sverige (1996).4 Till dess nytt och ännu okänt bevismaterial eventuellt kommer i dagen får tanken på en rysk-bysantinsk mission på det svenska fastlandet eller på Gotland anses vara en förflugen hypotes. Man kan nu gå ett steg längre. Själv har jag tidigare accepterat de kända argumenten för att det skett en östlig mission kring Finska viken och sannolikt utgående från Novgorod. En rad kristna grundord i finskan och estniskan tycks nämligen vara östliga lånord (finska raamattu, bibel = grekiska grammata; risti, kors = ryska krest; pappi, präst = gammalryska popu). Den estniske forskaren Enn Tarvel ifrågasätter nu dessa argument och menar att orden är övertagna från tyskan, ibland genom slavisk förmedling, och att de alltså vittnar om ett västligt inflytande, inte ett östligt.5 Enligt Tarvel har det visserligen funnits kyrkliga kontakter mellan den ryska kyrkan och balterna men däremot ingen organiserad mission, och han anser att detsamma också gällt i Karelen. De ryska furstarna krävde tribut av underkuvade folk men ingen omvändelse till kristendomen. Det tycks därför osannolikt att det alls förekommit något östkyrkligt inflytande kring Östersjön. Den ryska kyrkan befann sig under 1000- och 1100-talet i ett uppbyggnadsskede, och man har knappast haft tid för en kyrklig expansion utanför det egna området. Hur de ryska kyrkomålarna hamnade på Gotland förblir därför en fråga som vi inte kan finna något svar på. Däremot hör de obestridligt till de märkligaste inslagen i vår medeltida kyrkokonst och kommer också i framtiden att väcka vårt intresse och vår fantasi.

Noter

1. Per Beskow, ”Runor och liturgi”, i: Per Beskow & Reinhart Staats, Nordens kristnande i europeiskt perspektiv, Skara 1994, s. 16–36: Runes, ”Liturgy and Eschatology”, i: Ingmar Brohed (red.), Church and People in Britain and Scandinavia, Lund 1996,
s. 77–89.

2. Jfr Henrik Williams, ”Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande?” Kristnandet i Sverige, Uppsala 1996, s. 45–81, särsk. s. 68–70. Dens. ”Runstenarnas teologi”, Kristnandet i Sverige, s. 291–312, särsk. s. 307.

3. Signe Horn Fuglesang, ”A Critical Survey on Theories on Byzantine Influence in Scandinavia”, RUBIN 1, s. 35–58. Wladyslaw Duczko, ”Byzantine Presence in Viking Age Sweden”, RUBIN 1, s. 291–311.

4. Anne-Sofie Gräslund, ”Arkeologin och kristnandet”, Kristnandet i Sverige, s. 19–44, särsk. s. 4. Bertil Nilsson, ”Kristnandet i Sverige. Avslutande reflexioner”, Kristnandet i Sverige, s. 419–441, särsk.
s. 419.

5. Enn Tarvel, ”Mission und Glaubenswechsel in Estland und Livland im 11.-13. Jahrhundert aufgrund sprachlicher Quellen”, RUBIN 2,
s. 57–67.