Den globala ekumeniken – några känsliga områden

För att tolka vissa av tidens tecken och att söka förstå vad som försiggår inom den internationella ekumeniken krävs inte nödvändigtvis någon vetenskaplig utredning. I mångt och mycket handlar det om att syna vissa fenomen, för att på så sätt nå en större klarsyn. Jag hoppas att den tolkning som följer skall stimulera till eget tänkande och eventuellt till ett mera anpassat handlande.

Jag skall behandla fem sidor inom den moderna ekumeniken som enligt min mening hör ihop: minskningen av de ekonomiska bidragen, den tilltagande konfessionalismen, den nya betoningen av spiritualiteten, ecklesiologin som huvudämne i de teologiska dialogerna samt omstruktureringen av Kyrkornas världsråd.

Vi hör från många håll talas om en kris i ekumeniken. Likaledes anges flera orsaker till krisen, såsom besvikelsen över bristande resultat, varmed man då ofta menar att kyrkorna fortfarande inte har nått enhetens mål. Trots att många delmål uppnåtts, är ju kyrkorna fortfarande inte helt förenade till en enda kyrka och inte heller erkänner de varandra fullt ut som systerkyrkor. Bakom detta ligger enligt dem som klagar en omedgörlighet hos vissa kyrkor som inte vill ge upp vissa av sina teologiska principer. Dessutom nämns kyrkoledarnas ovilja att avstå från sin makt, det vill säga deras ovilja att dela den med ledare från andra kyrkosamfund. Inte heller ansträngningarna för ett gemensamt vittnesmål och samarbetet i diakonin har nått fram till målet, ty kyrkorna har inte lyckats föra fler människor till tro.

Minskning av de ekonomiska bidragen

Man skulle kunna tillfoga flera andra orsaker. Här vill jag först notera det faktum att kyrkorna överlag har minskat sina ekonomiska bidrag till olika internationella och nationella ekumeniska organisationer. Dessa är i en ekonomisk nödsituation. Detta gäller Kyrkornas världsråd, Konferensen av europeiska kyrkor, Lutherska världsförbundet, Nordiska ekumeniska rådet och Sveriges kristna råd. Det finns för många likheter i dessa ekonomiska kriser för att man skulle kunna förklara dem som tillfälligheter. Vad ligger bakom?

Jag ser några faktorer utifrån, nämligen vissa utvecklingar i det samhälle som vi är en del av. Kyrkorna lider också under den ekonomiska kris som från 1993 drabbade Västeuropa och som nu utvecklas i Östasien. En möjlig förklaring till denna allmänna ekonomiska kris är att marknadskrafterna (i praktiken ett flertal stora internationella spekulanter) utnyttjar det faktum att marknaden är internationell och tillåter snabba kapitalöverföringar, medan ländernas nationella lagar inte är anpassade och fortfarande försöker skydda den nationella ekonomin. För övrigt befinner sig också Förenta nationerna i ekonomisk kris, detta till stor del beroende av att främst USA inte vill betala sin medlemsavgift och därmed ger ett dåligt exempel till andra länder. USA förebrår bland annat FN för att det finns för många byråkrater och det slösas bort för mycket pengar. Man kräver omstrukturering innan avgiften betalas.

För Europas del tillkommer att det vanliga blocktänkandet i Öst och Väst har spelat ut sin roll i och med kommunismens sammanbrott i Östeuropa. Det har lett till att det ekonomiskt starkaste landet, Tyskland, av solidaritet med det forna Östtyskland har tagit på sig en enorm ekonomisk börda som landet näst intill inte klarar av. Det blocktänkande, som trots allt byggde på en viss övernationell enhet, har nu ersatts av en nationalism och en regionalism, medan EU har svårt att komma vidare på vägen till europeisk integration. Som ett tecken på denna regionalisering kan anges att de flesta krig i vår tid inte är krig mellan olika länder utan inom länderna mellan olika befolkningsgrupper.

Kyrkorna delar den allmänna ekonomiska krisen i det samhälle där de lever. Att de då ger mindre bidrag till ekumeniska organisationer och projekt beror till en stor del på att kyrkorna själva får in mindre bidrag från sina medlemmar. Dessutom har medlemsantalet minskat i de flesta rikare kyrkor bland annat på grund av sekularisering och inre stridigheter. Därmed har de fått sämre underlag för sin egen ekonomi. Ekumenik anses fortfarande mindre viktigt än omsorgen om det egna kyrkolivet, och är därför en av de poster som får mind-re utrymme i kyrkornas budget.

Men jag tror att också kyrkorna upplever en parallell till nationalism och regionalt tänkande inom politiken. Även kyrkorna profilerar sig idag mera, vilket jag vill kalla konfessionalismens återkomst.

Konfessionalismens återkomst

Jag ser flera orsaker till att skillnaderna mellan kyrkorna tonas fram på nytt. Först av allt pendlar kyrkorna (liksom samhället i övrigt) ofta mellan engagemang inåt och utåt, mellan profilering och öppenhet. Detta pendlande är en del av deras vanliga historiska utveckling och det utvisar vilket engagemang som anses viktigast just då och där.

Idag ligger accenten på det egna och inte på det gemensamma. Det är i sig inte något tecken på antiekumeniska känslor utan kan delvis ses som ett resultat av ekumeniken. Lärosamtalen tvingar ju alla deltagare att reflektera över sina egna andliga rötter och därmed över skillnaderna gentemot andra. Framför allt har den världsvida katolska kyrkan börjat dominera mer och mer genom sitt målmedvetna engagemang för den kristna enheten. Andra kyrkor som har uppstått såsom protester mot denna kyrka har därför blivit tvungna att på nytt ta ställning till sitt ursprung. Vidare betonar den katolska kyrkan de bilaterala samtalen mera än de multilaterala, vilket förstärker kyrkornas besinning på sin teologiska profil.

Även de ortodoxa kyrkorna har blivit mindre ekumeniska. Efter kommunismens fall har de blivit tvungna att på nytt tänka över sitt förhållande till staten och att i ett friare samhälle ta nya initiativ för att återvinna sina medlemmar. Den vanliga vägen är då att de går tillbaka till sina andliga rötter – till tiden före ekumeniken – för att hämta inspiration där. Dessutom har de moderna protestantiska väckelserörelserna, av typ Livets Ord, med sina evangelisatoriska kampanjer och sitt relativa överflöd på pengar, väckt ont blod hos de ortodoxa kyrkorna som kämpar med stora svårigheter.

En viss skepsis bland de reformatoriska och efterreformatoriska kyrkorna kan förklaras genom att deras satsning på ett gemensamt vittnesbörd och samarbete heller inte har lyckats så bra. De flesta har inte förenats med varandra till nya entiteter utan de är fortfarande splittrade. Dessa kyrkor erfar förmodligen också mer än andra att den yngre generationen inte längre är intresserad av organiserad ekumenik. Ungdomarna letar mera efter spiritualitet eller andligt liv, i form av bönegemenskap och nattvardsgemenskap. Men spiritualiteten hänger faktiskt nära samman med en kyrkas teologiska och liturgiska traditioner. Härmed kommer konfessionalismen in bakvägen och ofta utan att man är medveten om det.

En sista faktor som bidrar till större konfessionalism består – paradoxalt nog – i effektiviteten hos de existerande ekumeniska organisationerna. Tills nu har de haft möjligheter att anställa kunniga stabsmedlemmar och experter och ta initiativ på många områden. Detta har i sin tur lett till att kyrkorna på hemmaplan har känt sig styrda utifrån. Man förebrår de ekumeniska organisationerna – med rätta eller inte – att de har fjärmat sig för mycket från kyrkorna och man vill då inte längre bidra lika mycket ekonomiskt. Därför ser jag nu en trend tillbaka, nämligen den att dessa organisationer nu alltmer tvingas lämna tillbaka sina uppdrag till kyrkorna. Det är till exempel ett av de tydliga förslagen som Kyrkornas världsråd har kommit fram till i sin text Towards a Common Understanding and Vision of the WCC. Också Sveriges kristna råd laborerar med liknande förslag.

Resultatet av denna utveckling har alltså blivit konfessionalismens återkomst. Man kan bli besviken på detta. Men bortsett från att besvikelse aldrig är en god rådgivare tror jag att det är bättre att se de positiva möjligheterna. Kyrkorna kan nämligen nu bli medvetna om hur starka de krafter är som styr våra religiösa val. Till det yttre måste vi kanske ta ett eller flera steg tillbaka, vi kan inte vänta oss en snabb och problemfri resa till ekumenikens mål, kyrkornas enhet. Men vi får i gengäld en chans att bli mera realistiska och bearbeta vår splittring på ett djupare plan. Vår tro är en konkret tro, som lever i en gemenskap. Det räcker alltså inte med att gå tillbaka till bibeln enbart, vi måste utröna vad en ”konfession” är, vad kyrkan är. Och på det området görs redan mycket.

Spiritualitet som en väg framåt

Intresset inom ekumeniken har under de senaste åren förskjutits från teologin och samarbetet till spiritualiteten. Hela den karismatiska världen visar detta: olika ekumeniska franciskanska grupper, Taizékommunitetens inspiration för den yngre generationen, Comunità di San Egidio i Rom, Focolarerörelsen. I Sverige märks den tilltagande reträttverksamheten och en begynnande ekumenisk pilgrimsrörelse, men också utvecklingen inom Pingströrelsen med bland annat Peter Halldorfs böcker, samt tidskrifterna Pilgrim och Trots allt. (Som en sorts avart bland spiritualitets-fenomenen kan till och med New Age-rörelsen inräknas.) Även påven Johannes Paulus II börjar helt spontant med det andliga livet som enhetens grund i sin rundskrivelse om enheten Att de blir ett från 1995. Påven betonar att alla kristna på två sätt har en inre gemenskap, nämligen på ”helighetens område” i form av våra gemensamma martyrer och på ”syndafallets område” i form av ett gemensamt behov av omvändelse och syndabekännelse.

Utifrån detta nya intresse framstår det vanliga ekumeniska arbetet i en annan dager. Traditionellt har man ofta diskuterat vad som är viktigast, Faith and Order-frågor eller Life and Work-frågor. Det finns en viss inneboende spänning mellan dessa två sidor, som leder till olika andliga hållningar eller ”spiritualiteter” om man så vill. Men idag försöker allt fler teologer komma förbi denna motsättning genom att utgå från något som ligger före både läran och tjänsten, nämligen troslivet eller spiritualiteten. Man försöker med andra ord analysera sättet att tro (fides qua), innan man talar om trosinnehållet (fides quae) eller kyrkoordningar (leitourgia) och innan man tar upp vittnesbörd (martyria) eller tjänst (diakonia), det vill säga de gamla Faith and Order-frågorna och Life and Work-frågorna.

Spiritualiteten utvecklas i växelverkan med ecklesiologin. Det andliga livet eller troslivet, såsom det har levts och gestaltats under kyrkans 2000-åriga historia, kommer i viss mån före alla teologier och ideologier, ty detta är den konkreta erfarenheten av Guds verkan i en människas liv. Gudserfarenhet är gemensam för alla troende och källan till deras andliga enhet. Men människan gör sina erfarenheter tillsammans med andra i en konkret gemenskap eller en kyrka. Olika ecklesiologier leder till olika accenter i ens fromhetsliv och religiösa praktik. Därför är det också för spiritualitetens skull viktigt att teologerna kommer fram till en gemensam syn på frälsningen och på kyrkan.

Spiritualiteten är en bra grund för att kunna vittna om sin tro och tjäna sina medmänniskor. Kritiker förebrår ibland Life and Work-rörelsen för att den inte gör något annat än socialt arbete och att ingen kan se skillnaden mellan kyrkans representanter och socialarbetare. Men om man inom kyrkorna medvetet och uttalat utgår från att vittnesbörd och solidaritet med Guds skapelse konkret förkroppsligar det andliga livet, om man alltså följer benediktinernas motto: bed och arbeta (ora et labora), har förebråelserna inte längre fog för sig.

Ecklesiologi som dialogernas huvudtema

Både konfessionalismen och spiritualiteten leder tankarna till kyrkosynen. Ecklesiologin har också blivit huvudämne för de teologiska dialogerna. Jag anknyter till trosbekännelsen om kyrkan som ”en, helig, katolsk/universell och apostolisk” för att få perspektiv på dessa dialoger. Det finns ett sammanhang som annars lätt förblir fördolt. Jag tar här inte upp kyrkans ”enhet”, eftersom den berörs av ekumeniken som helhet.

Kyrkans ”helighet”, som också hör ihop med spiritualiteten, behandlas indirekt i två viktiga dialoger mellan den katolska kyrkan och lutherdomen.

Internationellt håller man på med en konsensustext, en Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran, som i en första version publicerades 1995 och nu är ute på sin sista remissrunda och som förmodligen blir godkänd under 1998 av majoriteten av de inblandade kyrkorna – den Romersk-katolska kyrkan och de flesta medlemmarna i Lutherska Världsförbundet. Därmed är den grundläggande oenigheten angående frälsningsläran ur bilden. Våra kyrkor har blivit eniga om grunddragen i det faktiska innehållet i hur Gud frälser människan. Man är dock ännu inte helt överens om vad detta betyder för synen på de heligas samfund, ecklesiologi, mariologi och helgonkult.

I Sverige håller den officiella samtalsgruppen mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift på med en studietext om kyrkan som sakrament, där vi försöker skildra kyrkans väsen och liv utifrån principen om hur det gudomliga och mänskliga tränger ”in-i-varand-ra”. Vi använder därvid den för båda sidor moderna kategorin om sakrament, och på detta sätt ses sambandet mellan Jesus Kristus som ursakrament, kyrkan som grundsakrament, de konkreta sakramenten i kyrkans liv, och kyrkans uppgift utåt som sakrament för världen (sacramentum mundi). Det är ännu inte helt säkert att vi kan komma fram till en alltigenom gemensam text.

Kyrkans ”katolicitet” eller universalitet står i fokus för två andra texter som utkommit på senare år.

Den första är Borgå-överenskommelsen mellan de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och Irland och de lutherska folkkyrkorna i Norden och Baltikum, som undertecknades och trädde i kraft 1996. Den betonar att biskopsämbetet och dess apostolicitet är grundläggande och sammanbindande länkar mellan de deltagande folkkyrkorna i Nordvästeuropa. Man avvisar en kongregationalistisk kyrkosyn och anser att den episkopala kyrkoordningen är nödvändig för den universella kyrkans enhet.

Den andra texten är påven Johannes Paulus II:s rundskrivelse om ekumeniken Ut unum sint från 1995. Där inbjuder påven till att tillsammans med honom reflektera över påveämbetet som ett enhetens ämbete för den universella kyrkan. Både anglikanerna och baptisterna i England har kommit med en utförlig respons. Från den nordiska kyrkorna finns för så vitt jag vet tyvärr inget svar alls.

Också kyrkans ”apostolicitet” har blivit föremål för två dialoger, båda mellan katoliker och lutheraner.

Den fjärde omgången av den internationella katolsk-lutherska dialogen startade 1995 och där behandlas just apostoliciteten. Man står ännu i den allra första början av samtalen och något resultat är tills vidare inte känt.

På kardinal Cassidys förslag har man beslutat att börja en nordisk regional dialog mellan den Nordiska biskopskonferensen och de nordiska lutherska folkkyrkorna. Cassidy och den förberedande arbetsgruppen har meddelat att man utifrån Borgå-överenskommelsen kommer att ta upp biskopsämbetet och dess apostolicitet. Det är ännu oklart om alla nordiska folkkyrkor vill delta, men den första samlingen planeras äga rum under 1998. Dialogen befinner sig alltså fortfarande helt i sin linda. Det intressanta är att man här försöker samtala på en mellannivå, det vill säga mellan en nationell dialog och en dialog över hela världen.

Vad innebär dessa dialoger? De bygger på varandra och kompletterar varandra. Först har teologerna behandlat enskilda mindre ämnen (som dop, nattvard, ämbete) som man relativt lätt kunnat komma till enighet om. Sedan tog man upp frälsningsläran, som krävde flera omgångar innan man på båda sidor var nöjd med resultatet. Nu håller man på med den andra huvudpunkten där enheten en gång brast, nämligen kyrkosynen med dess olika aspekter. Även dessa samtal går ibland trögt, ty de behandlar komplicerade ämnen och det finns många ömma punkter, där båda sidor kan känna att den ena parten ifrågasätter den andres kyrkliga identitet. Men även om det tar mycket längre tid nu än i början av dialogen att nå fram till större enhet, blir en samsyn desto viktigare ty man skulle i så fall lyckas att avlägsna även det andra stora hindret på enhetens väg. En konvergens om kyrkans grundläggande strukturer öppnar dessutom vägen till samsyn om många andra mindre centrala ämnen.

Omstrukturering av Kyrkornas världsråd

Som sista punkt i denna översikt över den globala ekumeniken måste jag ta upp omvandlingsprocessen inom Kyrkornas världsråd (KV). Den hänger ihop med både den ekonomiska krisen och konfessionalismens återkomst och får sitt uttryck i den så kallade CUV-processen, där bokstäverna står för dokumentet Towards a Common Understanding and Vision of the World Council of Churches. Det är ett 10-årigt projekt inom KV som berör vad KV är, vad KV gör och hur KV bör organiseras. Processen startades 1989 och är en förberedelse på KV:s åttonde generalsamling i Harare, Zimbabwe, 1998. Den sista fasen inleddes med ett textutkast från 1996 som efter en remissomgång bearbetats och nu föreligger som en förklaring från KV:s centralkommitté. I Harare kommer man på basis av CUV-dokumentet att fatta beslut om KV:s självförståelse och organisation, varefter den stora omorganiseringen kan påbörjas.

Själva CUV-förklaringen inskränker sig till att beskriva KV som ett centralt instrument i hela den moderna ekumeniska rörelsen, med en ständig önskan att anpassa sig efter varje tids behov (kap.1 och 2). Därför behövs en ny besinning på KV:s konstitutionella basis. Förklaringen betonar att KV inte själv är en kyrka utan en gemenskap av kyrkor (fellowship of churches) med en gemensam kallelse. Basen och kallelsen uttrycks i nya ordalag (kap.3). Vidare behövs ändrade relationer till andra ekumeniska organisationer och kyrkor som inte är medlemmar i KV, däribland främst den katolska kyrkan, olika evangelikala kyrkor och pingströrelsen (kap.4).

Medan utkastet dessutom framlade ett flertal organisatoriska ändringsförslag, tiger förklaringen om dem, eftersom remissomgången visade att kyrkorna var rätt oeniga. Ändå behöver KV bantas ordentligt och ett flertal uppgifter behöver lämnas tillbaka till kyrkorna själva, på grund av de minskade bidragen från kyrkorna. Därmed förläggs också tyngdpunkten från Genève till kyrkorna. Förmodligen innebär detta i sin tur en lägre ekumenisk profil. Endast de stora kyrkorna kan förmodligen bekosta större ekumeniska projekt. Kommer de att göra detta? Ja, om de lyder Kristi bön ”att de alla skall bli ett” (Joh 17:21).

Alla ovannämnda fem punkter (även den nya betoningen av spiritualiteten, eftersom den kan ses som en dold flykt från de faktiska problemen) kan man tolka som en tillbakagång av det ekumeniska engagemanget. I vart fall finner man idag skäl till den svalnande entusiasmen för ekumenik. Men vid en noggrannare analys kan man med lika stor rätt säga, att ekumeniken går framåt men det är trögare och tyngre därför att man nu börjar ta sig an de verkliga svårigheterna. Idag räcker det inte med entusiasm eller krav på genombrott till exempel angående interkommunion. Idag krävs större känsla för varandras känslighet, samt större uthållighet och envishet i sökandet efter de dolda gemensamma linjerna i kyrkosyn och kyrkoliv.

Artikeln är en bearbetning av ett föredrag i Stockholm 1997.12.10

Författaren är ordförande i Katolska ekumeniska nämnden