Den ortodoxa kyrkans äktenskapsrätt

Äktenskapet är den samlevnadsform som omfattar en majoritet av kyrkans medlemmar. Äktenskapet framställs oftast som en självevident realitet. Men äktenskapsinstitutet har genomgått radikala förändringar sedan upplysningen. Den äktenskapliga samlevnadsformen har starkt sekulariserats. De moderna staterna har under de senaste tre århundradena offensivt monopoliserat familjerätten. Religionssamfundens domsrätt över äktenskapet har avskaffats i den civila rättsordningen i stora delar av västvärlden. Borgerlig vigsel har blivit tillgänglig. Skilsmässa har blivit laglig. Tillgången till effektiva preventivmedel har ändrat synen på sexualitet. Nya ekonomiska och politiska strukturer (kapitalism och demokrati) har ändrat förutsättningarna för könsroller i samhället. Det har uppstått en diskrepans mellan det civilrättsliga och det religiösa äktenskapsbegreppet. Denna diskrepans beror också på rättskulturen i den moderna konfessionsfria demokratiska rättsstaten. Denna nya statsform bygger inte på en officiell totalitär världsåskådning som legitimerar statens makt och genomdrivs med statens tvångsapparat, utan på en minimal värdegrund (de mänskliga rättigheterna) som ska säkra medborgarnas frihet, egenansvar och självbestämmande när det gäller världsåskådning och levnadssätt. I denna nya rättskultur har äktenskapet ingen officiell ideologi och inte heller något världsåskådningsinnehåll (till skillnad från totalitära världsåskådningsstater) utan är ett rättstekniskt instrument för att reglera faktiska rättsförhållanden i samhället (t.ex. förmögenhetsrätt, arvsrätt och medborgarskap). Äktenskapliga rättsnormer och föreställningar som grundar sig i medborgarnas religionstillhörighet är endast moraliskt bindande men har ingen statlig rättskraft. Religionssamfunden kan endast utöva en moralisk domsrätt över sina medlemmar i en konfessionsfri stat. Denna moderna västerländska rättskultur innebär att människan myndigförklaras som medborgare, men medför också den civilrättsliga möjligheten för praktiserande kristna att leva i strid med sina kyrkosamfunds rättsordningar – de har blivit ”dubbla rättssubjekt”. Detta är en situation som medför nya pastorala och kyrkorättsliga problem. Denna artikel kommer att behandla de ortodoxa kyrkornas förhållningssätt till den nya situationen, framför allt ur ett kyrkorättsligt perspektiv.

Den kyrkliga rättsordningen

De ortodoxa kyrkornas äktenskapsrätt har sina historiska rötter i urkristen etik, fornkyrklig rättspraxis, romersk rätt och mosaisk rätt. Till skillnad från romersk-katolsk äktenskapsrätt finns det ingen påverkan från germansk rätt i de ortodoxa kyrkornas gemensamma rättskällor. Den antika rättskulturen skiljer sig markant från vår moderna västerländska rättskultur. Det rådde rättspluralism i Romarriket under urkristendomens och fornkyrkans tid. Till skillnad från den moderna territorialprincipen berodde rättstillämpningen inte på territoriet utan på vilka personer som var inblandade i en rättstvist.

Olika rättsordningar (romersk rätt, främlingsrätt, grekisk rätt, mosaisk rätt osv.) tillämpades parallellt utifrån denna personalprincip. Oskriven sedvanerätt var en viktig rättskälla vilket innebar att det inte gick att strikt skilja på rättsliga och moraliska normer i rättstillämpningen.

Det romerska domstolsväsendet var amatörmässigt. Domarna var sällan professionella jurister. Det fanns inga offentliga åklagare. Alla mål (även brottmål) fick föras till domstol och drivas av privatpersoner. Det amatörmässiga domstolsväsendet innebar också att lagar och förordningar räknades till bevisbördan. Det var upp till de stridande parterna att finna och lägga fram för domstolen de lagar och förordningar som stödde deras sak. Men det fanns professionella jurister som kunde anlitas som konsulter i rättstvister. Ineffektiviteten i det romerska domstolsväsendet ledde till att människor oftast sökte sig till alternativa och informella domstolsstrukturer för att hantera rättstvister eller rent av tog lagen i egna händer.

Detta är den rättskultur i vilken den kyrkliga rättsordningen uppstod. Författningsmässigt har de ortodoxa kyrkorna inte förändrats nämnvärt från 300-talets rikskyrka, men förvaltningsmässigt har det skett stora framsteg.

De ortodoxa kyrkorna har i dag betydligt mer effektiva och rättssäkra förvaltningsorgan än vad 300-talets rikskyrka förfogade över. De ortodoxa kyrkorna verkar i och är påverkade av den moderna rättskulturen. Men de ortodoxa kyrkornas gemensamma kyrkorättskällor har tillkommit under senantiken och den bysantinska tiden. Detta leder till en rättslig kulturkrock i den kyrkliga rättsordningen mellan den nutida rättstillämpningen och de gemensamma kyrkorättskällorna.

Den kyrkliga äktenskapsrättens källor

Äktenskapet är ett rättsobjekt i den kyrkliga rättsordningen. Men det är ett res mixta – ett sammansatt rättsobjekt – som både regleras av rättsnormer från den civila rättsordningen och från den kyrkliga rättsordningen. Den civila regleringen bygger på den politiska nyttan. Den kyrkliga regleringen bygger på den kristna världsåskådningen. Den kristna världsåskådningens äktenskapsbegrepp bestäms av exegetiken, kyrkohistorien och den systematiska teologin. Kyrkorätten, som är en gren av den praktiska teologin, syftar här till att skapa en fungerande rättsform för det kristna äktenskapsbegreppet. Den bindande kyrkliga rättsformen för äktenskapet har två källor: (a) uppenbarelsen och (b) den kyrkliga ledningsfullmakten.

Den ortodoxa kyrkan ser sig själv som den renläriga bevararen av den uppenbarelse som har anförtrotts åt den kristna kyrkan, dvs. trosskatten (depositum fidei). Trosskatten förmedlas genom den heliga Skriften (Nya testamentet och Gamla testamentet tolkade i ljuset av Kristushändelsen) och den heliga traditionen som bevittnas av kyrkans gudstjänstliv (lex orandi est lex credendi), kyrkofädernas överensstämmelse (consensus patrum) och gudsfolkets trosmedvetande (sensus fidelium).

Kyrkans ledningsfullmakt utövas framför allt av biskoparna. Episkopatet ser sig självt som den historiska fortsättningen på apostlarnas uppdrag (apostolisk succession). Biskoparna utövar som apostlarnas efterföljare den apostoliska fullmakten att leda kyrkan genom undervisning, kyrkotukt och sakramentsförvaltning. Biskoparnas maktutövning begränsas av trosskatten och kollegialitetsprincipen som bygger på det nytestamentliga idealet om homonoia (att bevara endräkten och friden i kyrkan). Kollegialitetsprincipen har gett upphov till kyrkomötet (konciliet och synoden) som kyrkligt rättsinstitut för kollegialt ansvarskrävande och kollegial maktutövning (konciliarism eller sobornost).

De fornkyrkliga kyrkomötenas beslut i ordningsfrågor kallas canones (kyrkliga regler). Den högsta ledningsfullmakten i ortodoxa kyrkan utövas av de ekumeniska koncilierna, dvs. kyrkomöten som omfattar världskyrkans episkopat. Sju ekumeniska koncilier sammankallades under den odelade kyrkans tid: (a) Nicaea I (325); (b) Konstantinopel I (381); (c) Efesos (431); (d) Chalcedon (451); (e) Konstantinopel II (553); (f) Konstantinopel III (680–681); och (g) Nicaea II (787). Dessa kyrkomötens beslut utgör de ortodoxa kyrkornas enda egentliga bindande bekännelseskrifter och gemensamma rättskällor (den kanoniska rätten). Konfessionellt sett är ortodoxa kyrkan de sju ekumeniska konciliernas kyrka. Den ortodoxa kyrkan har också senare partikulära rättskällor som enbart är bindande i de enskilda delkyrkor som gett upphov till dem (t.ex. olika moderna kyrkoordningar). Den partikulära kyrkorätten i de ortodoxa kyrkorna är underställd trosskatten och den kanoniska rätten.

Äktenskapsbegreppet och den kyrkliga rättsformen

Äktenskapet används i Bibeln som en metafor och symbol för förhållandet mellan Gud och förbundsfolken (Israel i den hebreiska Bibeln och den kristna kyrkan i Nya testamentet). Bröllopsfesten används i Nya testamentet som en liknelse för Guds eskatologiska rike. Men äktenskapet är inte endast en metafor, symbol och liknelse i Bibeln. Moseböckerna innehåller den fornisraeliska familjerätten med explicita äktenskapliga rättsnormer. Vishetslitteraturen innehåller etiska normer som berör äktenskapet. Evangelierna skildrar hur Jesus deltar i den rabbinska diskussionen om tolkningen och tillämpningen av den mosaiska äktenskapsrätten. Nya testamentet innehåller också många etiska normer som berör äktenskapet. Men det finns inget explicit äktenskapsbegrepp i Bibeln. Gränsen mellan rättsordning och etik är flytande i Bibeln. Att göra en skarp uppdelning mellan etik och rättsordning är anakronistiskt.

Den västkyrkliga äktenskapsrätten och teologin är starkt påverkade av Augustinus lära om äktenskapets tre värden (barn, trohet och sakramentet). Augustinus teologi utgör den teologihistoriska bakgrunden till den romersk-katolska kyrkorättens äktenskapsbegrepp. Men Augustinus inflytande i östkyrkorna är så gott som obefintligt. Detta leder till flera teologiska kulturkrockar mellan öst och väst (särskilt inom sakramentsteologin och trinitetsteologin). De ortodoxa kyrkornas klassiska kyrkorättssamlingar utgår från den romerske 200-talsjuristen Modestinus definition av äktenskapet: ”äktenskapet är en mans och en kvinnas förening, en gemenskap för hela livet och en delaktighet av gudomlig och mänsklig rätt” (Digesta 23.2.1).

Romarrikets nedgång och fall i väst ledde till en övergång från romersk till germansk rätt vilket markant påverkade den kyrkliga rättsordningen. Men Romarriket levde vidare i öst genom Bysans vilket ledde till en rättslig kontinuitet (den bysantinska rätten eller grekisk-romerska rätten är den historiska fortsättningen på den romerska rätten). Den romerska rättens äktenskapsinstitut utgjorde därför den ständiga utgångspunkten för den kyrkliga äktenskapsrätten.

Även om kyrkan tidigt utarbetade en moralisk domsrätt över äktenskapet var det brukligt med den romerska rättens formlösa äktenskap. Men de bysantinska kejsarna införde stegvis kyrklig vigsel som civilrättslig formplikt. På 500-talet infördes kyrklig vigsel som civilrättslig formplikt för högreståndspersoner. Från 800-talet fram till 1000-talet infördes kyrklig vigsel som civilrättslig formplikt för alla undersåtar (till och med slavar och livegna). På 1300-talet ogiltigförklarades slutgiltigt alla äktenskap som inte ingåtts genom kyrklig vigsel. Detta kan jämföras med romersk-katolska kyrkan som införde kyrklig formplikt först på 1500-talet. Förföljelsen och diskrimineringen av öppet praktiserande kristna i Sovjetunionen tvingade rysk-ortodoxa kyrkan på 1900-talet att överge formplikten och tolerera äktenskap som ingåtts genom borgerlig vigsel. Den 28 december 1998 fastslog den rysk-ortodoxa kyrkans ledning officiellt att biktfäderna och församlingsprästerna ska acceptera äktenskap som ingåtts genom borgerlig vigsel, under förutsättning att de är fria från kanoniska äktenskapshinder. De ska också uppmana de troende att ta emot den kyrkliga välsignelsen av äktenskapet. Den grekisk-ortodoxa kyrkan har en mycket mer ambivalent inställning till borgerliga vigslar.

Den ortodoxa kyrkans rättsordning införde nya rättsnormer ovanpå det romerska äktenskapsinstitutet. Dessa rättsnormer var dels härledda från den mosaiska rätten, dels från den nytestamentliga etiken. Jesu och Pauli undervisning om äktenskapet blev också grunden till kyrkliga äktenskapshinder och hantering av skilsmässor och omgifte. Prästlagarna i 3 Mos 21 och pastoralbrevens ledarideal blev den bibliska grunden till de särskilda äktenskapshindren för prästkandidater i den ortodoxa kyrkan. Incestlagarna i 3 Mos 18 blev grunden till de kyrkliga äktenskapshindren på grund av släktskap och svågerlag.

Äktenskapshinder

Tolkningen av äktenskapshindren i 3 Mos 18 var en återkommande fråga i de östkyrkliga konciliebesluten. Under senbysantinsk tid utvecklades äktenskapshinder på grund av släktskap och svågerlag till att bli mycket omfångsrika. Rysk-ortodoxa kyrkan började på 1800-talet att avskaffa alla senbysantinska äktenskapshinder och behöll endast dem som bygger på konciliebeslut. I samband med den andra panortodoxa konferensen i Chambésy 1982 antog de ortodoxa kyrkorna ett dokument som begränsade äktenskapshindren till dem som enbart utgår från konciliebeslut. Sedan dess har de senbysantinska äktenskapshindren helt fallit ur bruk i den nuvarande kyrkorätten.

Släktskap beräknas i led och grader. Äktenskap är förbjudet i det raka ledet (mellan förfäder och efterkommande i rakt nedstigande och uppstigande led). Graderna i sidled beräknas genom att man lägger ihop antalet personer minus den gemensamma förfadern (dvs. graden av släktskap är lika med antalet födslar som skiljer två personer från varandra). Äktenskap på grund av släktskap är förbjudet upp till och med fjärde graden, dvs. kusiner får inte gifta sig. Svågerlag är släktskapet mellan två personer genom ett äktenskap. Makarna som utgör grunden till svågerlaget räknas som en person när graden av svågerlag beräknas. Svågerlag hindrar äktenskap i det raka ledet och upp till och med tredje graden i sidled (äktenskap är t.ex. förbjudet med svärföräldrar, svåger, svägerska och deras barn). Slutligen finns det andligt släktskap som uppstår mellan ett barn, dess föräldrar och dopfaddern. Andligt släktskap hindrar äktenskap mellan dopfaddern och gudbarnet eller dess förälder.

Vid sidan av äktenskapshindren på grund av släktskap och svågerskap finns det hinder på grund av det heliga ämbetet och klosterlöften. Vigningssakramentet (diakon, präst och biskop) utgör ett äktenskapshinder. Däremot får diakoner och präster fortsätta att leva i äktenskap efter det att de tagit emot vigningssakramentet. I fornkyrkan fanns det också gifta biskopar, men kejsare Justinianus I (518–565) förbjöd gifta män att bli biskopar. Det trullanska kyrkomötet (691) kanoniserade denna kejserliga rättsnorm och sedan dess har endast munkar kunnat bli biskopar i östkyrkan. De högtidliga klosterlöftena utgör också äktenskapshinder i ortodoxa kyrkan. Munkar och nunnor får inte gifta sig.

Omgifte

Den nytestamentliga etiken resulterade i att fornkyrkan förespråkade en radikal monogami. Flera tidiga kristna teologer och ledare fördömde rent av omgifte efter ena makens död (digami). Men östkyrkan utvecklade gradvis en allmän och mer pastoralt ansvarsfull inställning till omgifte. Den fornkyrkliga radikala monogamin är i den östkyrkliga äktenskapsrätten enbart förpliktigande för ämbetsbärare som inte får vara digamister, dvs. varit gifta två gånger efter dopet. Kyrkan tillät däremot digami för lekfolket. Men de grekiska kyrkofäderna hade en mycket ambivalent inställning till omgiften och menade att i sträng mening var endast det första äktenskapet sakramentalt – det andra äktenskapet var en pastoral eftergift för mänsklig svaghet. Medan digami blev allmänt accepterat utgjorde trigami (ett tredje äktenskap efter dopet) en mycket kontroversiell fråga. Frågan hur stora pastorala eftergifter kyrkan ansåg sig kunna göra rörande äktenskapet kom att slutligt avgöras år 920 när den ekumeniske patriarken Nikoalos I utfärdade en förordning enligt vilken ett tredje äktenskap efter dopet tolererades under vissa förutsättningar. Denna förordning syftade till att ordna de kyrkliga förhållandena efter tetragamistriden som utlöstes av att kejsare Leo VI (886–912) ingick ett fjärde äktenskap för att kunna få en manlig tronarvinge. Denna förordning utgör grunden till de ortodoxa kyrkornas nuvarande rättspraxis rörande antalet tillåtna äktenskap för lekfolket (dvs. tre äktenskap efter dopet).

Skilsmässor

Den nytestamentliga etiken bidrog också till fornkyrkans negativa inställning till skilsmässor. Jesus fördömde skilsmässa förutom vid äktenskapsbrott. Paulus tillät upplösning av äktenskapet vid religionsskillnad. Jesu fördömande av skilsmässa har gett upphov till läran om äktenskapets oupplöslighet. Frågan är hur denna ideala oupplöslighet ska förstås i förhållande till äktenskapets faktiska upplöslighet. Teorin om äktenskapets metafysiska oupplöslighet är problematisk eftersom den bygger på ett uppenbart logiskt felslut – att härleda ett vara från ett böra (felslutet att anta att eftersom man inte bör göra något så kan man inte göra det). Detta är en ogiltig sammanblandning av den deontologiska och den ontologiska kunskapsordningen. En bättre teori är teorin om intentionsoupplöslighet, dvs. att kontrahenterna måste ha avsikten och uppfattningen att äktenskapet är oupplösligt och ovillkorligt, medan det är förbjudet att ingå ett äktenskap med avsikten och uppfattningen att det är ett tillfälligt och villkorligt arrangemang som fritt kan upplösas när det passar (”tills livet skiljer er åt”).

Den klassiska ortodoxa kyrkorättsläran utgår från tre bibliska grunder för äktenskapsupplösning: (a) ena makens död, (b) äktenskapsbrott och (c) religionsskillnad. Men dessa skilsmässogrunder tillämpas genom analogitolkning, t.ex. ”civil död” (dvs. klosterinträde, förslavning, högförräderi och landsförvisning). De exakta skilsmässoskälen regleras av de ortodoxa delkyrkornas parikularrätt. Enligt Grekiska kyrkans praxis anses ett äktenskap kunna upplösas vid (a) bigami, (b) äktenskapsbrott, (c) om ena maken har försvunnit, (d) om ena maken planerar att mörda den andra, och (e) om makarna har levt åtskilda under minst fyra år. Rysk-ortodoxa kyrkans praxis rörande skilsmässoskäl bygger på ett beslut från det allryska kyrkomötet 1918. Dessa skilsmässoskäl är förutom äktenskapsbrott och bigami följande: ena makens avfall från den ortodoxa tron; perversion; dold eller självförvållad impotens; om ena maken smittas av spetälska eller syfilis; om ena maken har varit försvunnen under en längre tid; om ena maken döms till ett straff som medför förlust av medborgerliga rättigheter; om ena maken utgör ett hot mot den andras liv och hälsa; om mannen har en kärleksaffär med sin styvdotter; om ena maken profiterar på äktenskapet; om ena maken profiterar på den andras oanständigheter; om ena maken drabbas av obotlig sinnessjukdom; och om ena maken illvilligt överger den andra. Numera accepterar rysk-ortodoxa kyrkan också kronisk alkoholism eller drogberoende samt abort utan mannens medgivande som skilsmässoskäl.

David Heith-Stade är doktorand vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.