av MAGDALENA DAHLBORG OCH ERIK ÅKERLUND
Demokrati är inte ett substantiv, det är ett verb. Så skriver Lovisa Bergdahl i sin ledartext om demokrati och liberalism senaste gången Signum gjorde ett nummer med demokratin som tema, i nummer 4/2017. Bergdahl pekar på hur den liberala demokrati vi lever i och med i Sverige innehåller en spänning mellan liberala värden, som individualism och frihet, och den demokratiska ramen, som utförs och levs genom att värden ständigt omförhandlas av landets befolkning. I det här numrets ledare tas samma tråd upp, men också hur svårt det är att få syn på det vi betraktar som självklart, och hur viktigt det är att vi i större och mindre sammanhang ständigt övar oss i det demokratiska beslutsfattandet. Det som i grund och botten handlar om att genom att lyssna till varandra och låta olika erfarenheter och kunskaper bidra till att finna det bästa – eller i alla fall minst dåliga – sättet att i varje situation sträva efter det gemensamma goda. Ett problem båda dessa ledartexter behandlar är att den liberala demokratin blivit så självklar, att vi inte riktigt vet vad vi menar när vi talar om demokrati. Och då blir det också svårt att försvara den mot såväl yttre som inre hot.
I det här numret av Signum vill vi genom bidrag från olika håll vrida och vända på frågor om makt och ansvar, men också om själva grunden för demokratin. Om detta sistnämnda tema skriver professorn i statskunskap Sten Widmalm, som inom ramen för projektet ”Det öppna samhället” (som han driver tillsammans med kollegan Thomas Persson) skriver om demokratiutvecklingen, bland annat utifrån en kritik av Åsa och Mårten Wikforss bok Därför demokrati. Ansvarsfrågor vid gemensamt beslutsfattande diskuteras juridiskt och etiskt mer generellt av professorn i juridik Daniel Stattin, och mer specifikt avseende ansvar gentemot framtida generationer av fil. dr Jasmina Nedevska. Ett exempel på spänningen mellan maktlöshet och makt i en av vår demokratis mest välkända icke-demokratiska institutioner, kungafamiljen, ger slutligen Kjell Blückert.
Demokratin – en komplex historia
Demokratin uppstod inte som en enhetlig form, utan har i själva verket en brokig historia där flera olika sätt att samarbeta och relatera vävs samman. Ledaren i detta nummer nämner Robert A. Dahl, som behandlar detta i Democracy and Its Critics. Det kan vara värt att titta på vilka olika källor Dahl nämner, utöver den antika demokratin, för att bestämma var vår nuvarande demokratiska styrelseform har sina källor, och vad som egentligen är utmärkande för demokratin i dess moderna, västerländska form.
En första sådan källa som Dahl nämner är den republikanska traditionen. Den växte fram hos till exempel Aristoteles och i antika statsformer som Sparta, som båda på olika sätt är antitetiska mot demokrati som idé respektive praktisk styrelseform. Viktiga exempel på republikanska stater är annars antikens Rom samt den tidvis mäktiga republiken Venedig. Den republikanska styrelseformen och idén utvecklas sedan under 1600- och 1700-talet, främst i Frankrike och i USA, i nära anslutning till antika ideal. Viktigt i den republikanska traditionen är enligt Dahl insikten om människans bräcklighet och att därför olika ”nivåer” av politiskt styre – en högsta ledare, en senat eller aristokrati samt folket – måste balanseras, och så att säga ”regleras”, mot varandra.
En andra källa är traditionen med representation, den representativa styrelseformen. I dag tar vi sammanställningen ”representativ” och ”demokrati” som alldeles självklar, men enligt Dahl var det först vid 1800-talets början som man började uppfatta representation som förenligt med ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati förstods snarare i linje med dagens ”direktdemokrati”, där alltså de bemyndigade personerna själva fattar beslut i frågor. Källan till den representativa styrelseformen finner Dahl i stället i monarkierna i medeltidens England och Sverige, där kungen eller stormännen/adeln kallade till möten, och där de som var församlade vid dessa möten representerade en egendom eller en ätt. Först på 1600-talet uppstod tanken på att demokrati och representation kunde förenas bland en grupp engelska puritaner som kallades Levellers. Det var dock just sammanförandet av demokrati och representation som enligt Dahl utgjorde möjlighetsbetingelsen för införandet av ett demokratiskt styrelseskick inom ramen för den moderna nationalstaten.
En tredje tradition eller idé som Dahl nämner är tanken på politisk jämlikhet. Denna tanke härleder han till förståelsen av människorna såsom skapade jämlika inför Gud. I en demokrati är gruppen som är politiskt jämlik ofta ganska stor, men innefattar ändå inte alla som är ”rättsobjekt” i staten, alltså som lyder under dess lagar. Exempel på sådana ”exkluderade” personer i många demokratier är barn och unga vuxna under en viss ålder, men ofta även andra ”omyndigförklarade” personer, eller personer som inte har medborgarskap eller uppehållstillstånd.
För att förstå demokratin såsom den är utformad just hos oss just i dag, hjälper det med en medvetenhet om dess källor. Då kan vi också förstå att formerna inte är självklara utan står i flera utvecklingstraditioner och kommer att fortsätta omförhandlas och reformeras. Bland annat inom kyrkliga gemenskaper finns olika, demokratiska och icke-demokratiska (men inte därför antidemokratiska) metoder för gemensamt beslutsfattande, från enskilda beslutsfattare till synoder till majoritetsomröstningar till konsensusprocesser. Dessa olika varianter kunde gott få bli bättre allmänt kända och så kunna bidra till den vidare diskussionen.
Lyssnandets roll – ett katolskt bidrag
Den katolska kyrkans inställning till demokrati och även till den för många demokratiska samhällen viktiga liberalismen behandlades i Signum 4/2017 av Yvonne Maria Werner, som skildrar utvecklingen från mitten av 1800-talet till i dag. Men gemensamt beslutsfattande i olika former har funnits i kyrkan under lång tid. Vi tror att den katolska kyrkan genom sin långa erfarenhet och sina insikter längs vägen kan bidra till den vidare diskussionen om demokratiska metoder.
När nu den katolska kyrkan övar sig i och implementerar ett synodalt sätt att fungera, hörs ibland från såväl förespråkare av synodala metoder som kritiker att det handlar om att göra den katolska kyrkan mer demokratisk. Vissa gillar det, andra pekar på hur kyrkan, om hon hemfaller till parlamentariska majoritetsomröstningar, riskerar att gifta sig med tidsandan och tillfälliga trender. Men de synodala metoderna handlar inte om att förändra vare sig beslutsfattandet eller makt- och ansvarsfördelningen. Den likhet som finns med demokratiska beslutsformer är att låta så många perspektiv som möjligt komma fram för att därigenom skapa bättre beslutsunderlag. Det är en metod, eller rentav kultur, som odlats inom kyrkan under lång tid och bland annat formuleras av den helige Benedikt av Nursia i dennes klosterregel: den som fattar besluten ska komma ihåg att han eller hon är ansvarig inför Gud och sina överordnade, ska känna sin ”flock” väl och lyssna till varje synpunkt som har betydelse för beslutet. I gengäld ska var och en se till att göra sina erfarenheter och perspektiv kända, men utan att aktivt och aggressivt fortsätta propagera för dessa, och sedan lyda det beslut som fattats.
Beslutsformer inom olika religiösa gemenskaper, liksom till exempel styrningen av ägarledda företag, av vissa delar av staten och av familjer, visar att icke-demokratisk styrning inte är samma sak som anti-demokratisk styrning. Tvärtom ryms många olika icke-demokratiskt ledda organisationer inom ett demokratiskt samhälle, och dessa kan ge viktiga bidrag till samhället och till de demokratiska processerna. Få skulle hävda att Frälsningsarmén inte gör enorma insatser för att samhällets mest utsatta ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter, trots att samfundet inte är demokratiskt styrt. Troligen är det ännu färre som menar att Försvarsmakten ska behöva dra varje beslut genom demokratiska processer, i synnerhet i skarpt läge när besluten blir som mest avgörande men också behöver kunna fattas snabbt och omedelbart åtlydas – för att skydda det demokratiska samhället. Familjer kan av rent praktiska skäl inte ledas helt demokratiskt, men är den kontext där materialet till den demokratiska ramen måste formas, pressas, limmas och spikas – medkänsla, lyssnande, kommunikation, protester, kompromissberedskap, gemenskap och acceptans av fattade beslut.
Lyssnandet verkar vara någonting som vi har allt svårare för i samtiden. Kanske därför att det innebär en kontrollförlust, och om någonting verkligen ses som viktigt i dag är det att ha kontroll – i själva verket tycks kontroll ses som direkt kopplat till frihet. Vi ska ta kontrollen över hur många barn vi föder, och se till att ha kontroll över barnen sedan så att de inte drabbas av vare sig fysiska eller psykiska blåmärken. Vi ska ha kontroll över vår tid, våra pensionspengar (även den som är såväl ointresserad som helt oskolad i ekonomi) och allt fler röster höjs för att vi också ska ha kontroll över vår död. Att lyssna till andra innebär att vi aktivt avsäger oss makten över vilken riktning ett samtal ska ta och att vi erkänner vårt ömsesidiga beroende (ytterligare ett fult ord i vår samtid). Men om vi tror att ett samhälle är komplext, att sakförhållanden inte alltid är självklara, och att bredare beslutsunderlag ökar möjligheterna till goda beslut, då behöver vi återupptäcka såväl lyssnandet som kontrollförlusten och beroendet. För samhällets minsta beståndsdel är inte en individ. Det är en relation. Och sådana innebär alltid att varje individ avsäger sig en del kontroll.
Med ett lyssnande samhälle krävs ett ansvarstagande också på personligt plan. Det går i två riktningar. Yttrandefriheten och strävan efter det gemensamma goda innebär i kombination att var och en har ansvar för att inte aktivt gå in för att såra, utan för att sakligt lägga fram sitt bidrag till diskussionen och sedan lyssna. Men var och en har också ansvar för att inte reflexmässigt uppfatta mothugg som kränkande, även sådant som direkt ifrågasätter den egna identiteten, till exempel inom diskussioner om religion, etnicitet eller kön. Vi behöver såväl tala som lyssna med inriktning på det gemensamma goda, utgå från andras goda avsikter men också själva delta i diskussionen med goda avsikter. Hur man juridiskt hanterar när enskilda debattörer eller hela grupper med hänvisning till yttrandefriheten aktivt försöker såra andra eller rentav ifrågasätta deras existens är en fråga som inte har självklara lösningar, eftersom det alltid kommer att innebära en inskränkning av yttrandefriheten. Moraliskt borde vi kunna komma överens om att det främjar samhällsgemenskapen som helhet att inte medvetet såra, kränka eller avhumanisera den vars åsikter eller identitet man ogillar.
Ansvaret för lyssnande vilar särskilt tungt på de folkvalda, som har att balansera strävan efter de bästa besluten med viljan att få fortsätta vara i beslutsfattande positioner, vilket kan innebära att följa majoritetsåsikter i väljarskaran, snarare än att lyssna till alla röster med särskilt företräde för de mest utsatta och röstlösa. Men som kardinal Czerny konstaterade i en intervju i Signum nr 3/2023: vi väljer inte politiker för att genomdriva vår egen agenda, vi väljer politiker för att de utifrån kunskap och omdöme ska leda landet på det sätt som bäst främjar det gemensamma goda. Åtminstone borde vi göra det. För att alla industriarbetare, skolkuratorer, läkare och brandmän ska kunna koncentrera sig på sitt jobb, behöver de kunna lita på att politikerna använder sin arbetstid till att läsa och lyssna till allt som vi andra inte hinner sätta in oss i och därigenom skaffa sig så gott beslutsunderlag som möjligt.
Avslutning
Demokratin är, menar vi alltså, en aktivitet som behöver övas, som kräver lyssnande och som även innebär en viss kontrollförlust och förmåga att ställa sig själv åt sidan. Inte att helt utplåna sig själv för kollektivet, men att se att man är en person i ett enormt nätverk av relationer, där andra personer också behöver få behov och rättigheter tillgodosedda och där de andra också kan ha viktiga perspektiv att bidra med. Demokrati gör vi gemensamt.
I vår egen, svenska kontext har detta främst skett i små sammanhang, som varit så viktiga för demokratin i Sverige: i bostadsrättsföreningen, i den lokala idrottsklubben, i den kommunala demokratin, i församlingen och kören. Det är i ”civilsamhället” vi möts över yrkes-, kunskaps- och klassgränser. Det är där politiker på olika nivåer kan lära känna och lyssna till andra, och det är där vi tränar upp färdigheter i ”föreningsliturgik”, den komplicerade ritual som inleds med att ”mötet öppnas” och innehåller voteringar, reservationer och övriga frågor. Från elevrådet till rollspelsföreningen till riksdagen. Oavsett under exakt vilka former sådant sker talar denna erfarenhet om vikten av de små sammanhangen för uppnåendet av en livskraftig och vital demokrati. Bara genom ett inövande i sådana små sammanhang kan demokrati förankras bland en bredare grupp människor och fungera som den ska även på en större skala.
Det är vår förhoppning att detta nummer av Signum ska kan utgöra ett bidrag i den diskussion om demokrati som behöver föras kontinuerligt, och även uppmuntra till demokratisk träning – inte minst övning i förmågan att lyssna till och stå ut med även den man uppfattar som motmänniska mer än medmänniska.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 4/2023, s. 7–10.