Det katolska i Houellebecqs Underkastelse

Islam är ett centralt tema i den hyllade och kontroversielle franske författaren Michel Houellebecqs senaste bok Underkastelse, som nu utkommer på svenska. Temat anges redan av titeln – ”islam” betyder just underkastelse, på franska soumission, i meningen underkastelse under Gud. I romanen skildras hur en islamist vinner presidentvalet i ett framtida Frankrike år 2022 och raskt börjar omvandla landet enligt islamiska principer, inklusive månggifte, sedesam klädsel och satsningar på familjeföretag och religiöst drivna skolor.

Romanen har kritiserats för att måla upp ett alarmistiskt, islamofobiskt scenario och därmed spela främlingsfientliga krafter i händerna. Men som flera kommentatorer har noterat ger boken en förhållandevis välvillig bild av islam. Det som verkligen gisslas är vår tids sekulariserade samhälle – dess enfaldiga materialism, sociala sönderfall och oförmåga att ens reproducera sig självt, med tanke på de låga födelsetalen. Förvecklingarna kring presidentvalet bjuder på både lysande politisk satir och skrämmande glimtar av våldsutbrott och gatustrider mellan nationalister och invandrargäng som förtigs i medierna.

Den islamiske valsegraren framstår närmast som en räddare i nöden; han omtalas som ett geopolitiskt geni som lyckas skapa ordning och framtidstro ur kaoset. Exakt hur det går till är kanske inte helt övertygande skildrat. Exempelvis försvinner arbetslösheten tack vare att kvinnorna slutar arbeta, utan att det riktigt framgår hur det kan ske utan minsta protest från kvinnornas sida. Men Underkastelse är nu ingen pamflett med ett bestämt politiskt budskap, utan en febrig, litterär framtidsfantasi som kan läsas på olika sätt och som undflyr programmatiska tolkningar. Vikten av att respektera fri konstnärlig gestaltning underströks när bokens utgivningsdag genom en märklig slump sammanföll med det islamistiska terrorattentatet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo, som hade en karikatyr av Houellebecq på omslaget av sitt nya nummer. Attentatet drabbade Houellebecq personligen genom att han var vän med ett av offren.

Katolsk synvinkel

Underkastelse har också ett annat, mindre uppmärksammat religiöst tema, nämligen ett katolskt. På samhällsnivån figurerar katolicismen främst som förlorande alternativ till ett segrande islam. I olika samtal som förs under handlingens gång påtalas den styrka västerlandet en gång hämtade ur kristendomen och ur de historiska slag då muslimska härar hindrades från att ta över Europa. I den brokiga skara av nationalistiska aktivister, så kallade identitärer, som kämpar mot islams framfart i början av boken, förekommer också traditionalistiska katoliker. En av de nya muslimska makthavarna har själv en bakgrund i katolicismen och den identitära rörelsen, men han kom fram till att kristendomen inte förmådde rida spärr mot tidens dekadens och gudsförnekande humanism och fann i stället ett mera kraftfullt, vinnande alternativ i islam. I det nya islamiska samhällsbygget ges praktiserande katoliker en förhållandevis gynnad position, och det hämtas intellektuella impulser från katolskt tänkande. Den så kallade distributismen, förespråkad av de katolska författarna G.?K. Chesterton och Hilaire Belloc, dammas av och återlanseras som en ekonomisk doktrin i perfekt överensstämmelse med islam.

Starkast framträder katolicismen på den personliga nivån, som ett alternativ som övervägs och prövas av huvudpersonen. Romanen berättas i jagform, ur perspektivet av en medelålders universitetslärare i litteratur som ser sin enahanda tillvaro kastas över ända när det politiska tumultet tilltar och universitetet han undervisar på, Paris III-Sorbonne, omvandlas till en islamisk institution. Denne François kommer med skarpa, underhållande och djupt misantropiska iakttagelser; han konsumerar porr, för bildade samtal med kolleger och bekanta om händelseutvecklingen och tänker tillbaka på den räcka förhållanden han haft med olika kvinnor, vanligen studenter. Han är väldigt ensam. Med andra ord, han är en typisk figur i en Houellebecq-roman, och han verkar kanske inte särskilt sympatisk eller intressant. Men vid närmare betraktelse försiggår en fascinerande och gripande utveckling i denne huvudpersons inre. Där märks tomheten i den senmoderna människans belägenhet som tydligast, och där utspelar sig en religionernas kamp som är minst lika fascinerande som den som pågår på samhällsnivån och som romanen framför allt har uppmärksammats för. Här ska jag skissera huvuddragen i jagpersonens andliga brottning, med fokus på det katols­ka temat. Det är omöjligt utan att redogöra för avgörande händelser i boken, inklusive slutet, så den som inte vill få det avslöjat kan ta en läspaus här.

Redan i romanens första mening får vi veta att jagpersonen François trogne ungdomsvän och ämnet för hans doktorsavhandling var författaren Joris-Karl Huysmans. Huysmans slog igenom med dekadensskildringen Mot strömmen (À rebours) på 1880-talet och omvände sig senare och blev en brinnande katolik. Endast litteraturen, förklarar François, kan ge denna känsla av direktkontakt med en sedan länge död människa – hans anda, storhet och begränsningar, hans fixa idéer och övertygelser. En bok man tycker om är framför allt en bok vars författare man tycker om och vill umgås med. För François är Huysmans liv och verk en ständig referenspunkt. Han reflekterar över sitt eget liv och sin tidsålder mot bakgrund av Huysmans och för ett löpande inre samtal med honom. Dock har han vissa svårigheter att förstå Huysmans dragning till det katolska. Under tiden som doktorand besöker han de kloster som Huysmans vistades i, men besöken lämnar honom i grunden oberörd; han misstänker att det som framför allt lockade Huysmans med klosterlivet var chansen att undslippa vardagslivets många små förargelser.

Huvudpersonens varma relation till Huysmans står i kontrast till hans brist på närmare beröring med levande människor. François är ensamstående och har ingen kontakt med sina föräldrar, som aldrig brytt sig särskilt mycket om honom. Han lyckas inte få någon relation med en kvinna att vara längre än ett läsår. Det började redan när han var student och flickvännerna gjorde slut efter sommarlovet, eftersom de ”upplevt något” under sommaren, eller som en del preciserade hade ”träffat någon” – en förklaring som i efterhand förefaller honom otillräcklig eftersom han ju också var ”någon”. François ondgör sig över den vedertagna relationsmodellen i dagens samhälle, som går ut på att man efter en rad provförhållanden av varierande längd och antal plötsligt förväntas finna den rätta och slå sig till ro och bilda familj. Hur hopplös modellen är slog honom när han träffade ett par av sina gamla flickvänner som hunnit bli slappa i hullet och desperat jagade efter någon att gifta sig med. För dem som lyckas bilda par tycks det inte heller fungera – attraktionen försvinner, kärleken rinner ut och övergår i bästa fall i vänskap och gemensam njutning av bordets fröjder. François egen lösning på dilemmat blir en flickvän per läsår, och i handlingens början har han just brutit upp från en.

Omprövning

Denna ensliga och aningen melankoliska tillvaro ruskas om av den dramatiska samhällsutvecklingen, och François kommer att ompröva hela sin livshållning, inklusive sitt förhållande till religionen. Presidentvalet följer han först med road distans, men sedan tränger sig allvaret på. Den senaste flickvännen är judinna och flyr till Israel tillsammans med sina föräldrar. Han dras fortfarande till henne, främst för hennes skönhet och häpnadsväckande förmågor i sängen, som hon bjuder på med en form av självuppoffrande tillgivenhet. De träffas strax före hennes avfärd men han kan inte förmå sig att be henne stanna kvar, än mind­re att följa med henne. När våldet och kaoset eskalerar och hela Frankrike tycks stå inför ett sammanbrott lämnar han själv Paris i sin Volkswagen Touareg.

I ett tillstånd av uppbrott och plågad ensamhet tar han sig till sydvästra Frankrike, en landsända där kristendomen en gång triumferade. Han stannar först i en liten by uppkallad efter Karl Martell som på 700-talet drev tillbaka islams expansion norrut. Han tar sig vidare till vallfartsorten Rocamadour och kapellet med den svarta Madonnan, på uppmaning av en bekant som förklarar att man där kan bilda sig en uppfattning om den medeltida kristenhetens storhet. Under en uppläsning av dikter av Péguy får han en märklig upplevelse. Han känner sig redo att förlora kontrollen över sig själv och får intrycket att Madonnan är på väg att stiga upp och lösgöra sig från sin sockel, och att det skulle räcka för Jesusbarnet att lyfta sin högra arm så skulle hedningarna förgöras och han skulle återfå världens nycklar. Möjligen var det bara ett tillfälligt blodsockerfall, tänker François, men han anar att den stränga statyn bär på någonting gåtfullt och majestätiskt som inte Péguy och än mindre Huysmans var i stånd att förstå.

Åter till Paris, där saker och ting har lugnat ned sig, får François bud om att först hans mor och sedan hans far har dött. Och han får mejlet som han fruktat: den förra flickvännen har ”träffat någon” i Israel. Efter en tid överväldigas han av ensamhet och förtvivlan och bestämmer sig för att återvända till ett av klostren där Huysmans fann ro. Han välkomnas av en broder som förbluffande nog känner igen honom från förra besöket för drygt 20 år sedan, och slår sig ner i ett litet gästrum. Men det fungerar inte. Han blir bara rastlös på ett sätt som kanske kan kännas igen av en och annan otålig klosterbesökare. Han retar sig på den högstämda tonen i det tunna häftet med instruktioner för en klosterreträtt. Han är röksugen, men på rummet råder strängt rökförbud. Han röker ut från fönstret och fryser och störs av TGV-tågen som dundrar förbi. Tredje dagen ger han upp och åker hem, efter att ha tömt några öl på den lokala baren, dock utan att känna den minsta glädje över att återigen befinna sig bland sina likar.

Det är inte bara katolicismen som lockar huvudpersonen utan även islam. Framför allt är det en sak som drar – utsikten att få flera fruar, vilket skulle lösa hela den kniviga relationsproblematiken. När Paris III-Sorbonne blir muslimskt är det ingen som utsätter François för någon press; han får en generös pension och behöver inte längre arbeta. Men en del av kollegerna konverterar till islam och han blir varse att de har fått en ännu bättre uppgörelse. En äldre, ful universitetslärare uppträder plötsligt i hela och rena kläder och berättar utan omsvep att ”de” har hittat en fru åt honom – en ung fru. François för samtal med den nye energiske rektorn som blev muslim redan före maktövertagandet och som gärna skulle se att en respekterad forskare som François återinträdde i lärarkollegiet. Rektorn bjuder hem honom, överräcker sin introduktionsbok till islam, och för sofistikerade resonemang om ateismens enfald, islams förnuftiga realism, och styrkan i den traditionella livsform som kristendomen misslyckats med att upprätthålla – ett robust, hierarkiskt samhälle där de starka får styra och kvinnorna underkastar sig sina män på samma sätt som männen underkastar sig Gud.

François finner den vältalige rektorns resonemang intressanta men inte helt övertygande, även om han delar synen på kristendomen som alltför svag, alltför männi­skovänlig. Jesus älskade helt enkelt männi­skorna för mycket, det var problemet. Människorna förtjänar ingen kärlek, och när Jesus sade att den som var utan skuld kunde kasta första stenen fanns det en enkel lösning: att låta en sjuårig pojke göra det. Tillräckligt intryck gör rektorns resonemang för att få François att för första gången på allvar överväga att det kan finnas en allsmäktig Gud. Om mötet med Madonnan i Rocamadour ingav en stilla känsla av vördnad så drabbas han nu av fasa vid tanken på en Gud som ser allt och som när som helst kan gripa tag i och bestraffa honom, exempelvis med muncancer, som Huysmans fick. Hur skulle han kunna visa sig bland folk efter att ha fått käken bortopererad?

Det som gör djupast intryck på François är att se hur rektorn lever. Han träffar av misstag på en av fruarna – en tonårstjej i jeans som förskräckt rusar tillbaka ut ur rummet – och han njuter av delikatesserna som tillagats av en äldre fru. Han slås av månggiftets fördelar – när frun inte längre attraherar kan en ny och yngre träda in; den första kan ägna sig åt husliga sysslor, och så får mannen både erotik och god mat. François förhör sig försynt hos rektorn om sina egna möjligheter och får positivt besked; han kan räkna med tre fruar.

Bekväm katolicism

Parallellt med dessa händelser påbörjar François en sorts uppgörelse med vännen Huysmans. Hur övertygande var egentligen Huysmans katolicism? Nog var hans omvändelse och tro uppriktiga, det framgår av de senare romanerna. Men det han drogs till i religionen var inte det genuina och kärva klosterlivet utan snarare den vackra liturgin och musiken. Han inträdde i benediktinernas lekmannaorden men bosatte sig intill klostret, inte i det, och kunde på så vis njuta av gudstjänstlivet med full bekvämlighet. Efter mycket grubblande om Huysmans liv och litterära verk tycker sig François plötsligt ha genomskådat honom. Huysmans verkliga litterära ämne var varken dekadensen eller de existentiella frågorna utan den småborgerliga idyllen – den varma, enkla gemenskapen kring en bit god mat, den som alltid hade förvägrats honom.

I ett enda svep skriver François ned sin slutgiltiga tolkning av Huysmans, som ska ingå som förord i en Pléiade-utgåva av författarens verk som han fått det prestigefyllda uppdraget att redigera. Hans intellektuella liv är därmed slut; han kommer inte att skriva någonting mer av betydelse, konstaterar han, och förbereder sig för sin konversion till islam. Ett nytt liv tar sin början, utan större koppling till det tidigare, och han tror inte att han kommer att ångra sig.

En möjlig tolkning av det katolska temat i huvudpersonens liv är att katolicismen förlorar slaget om hans själ, på samma sätt som den förlorat på samhällsnivån. Islam är kraftfullare och har fler fördelar att erbjuda individen, i alla fall just den här individen, än den mjäkiga kristendomen. Men om man betraktar huvudpersonens kamp ur ett kristet perspektiv, i ljuset av den katolska tro som hans ende om än imaginäre vän anslöt sig till, framträder en annan bild. Då är Underkastelse berättelsen om en man som lider svårt av frånvaron av kärlek – med andra ord frånvaron av Gud, eftersom Gud är kärlek. Han har aldrig älskat och knappast blivit älskad, och han famlar efter de spår av äkthet och värme som möter honom – hos en för länge sedan död författare, hos en övergiven älskarinna, hos Madonnan i Rocamadour. Men han förmår inte se på sig själv eller se på andra människor med kärlek, och han kan därför inte tro på en Gud som älskar människorna så mycket att han själv blir en av dem och offrar sig för dem.

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.