Dorothy L. Sayers – mer än en detektivdrottning

Det är inte alltid författare blir ihågkomna för sådant de själva helst skulle välja. Dorothy L. Sayers är för de allra flesta författare till en rad detektivromaner med Peter Wimsey som huvudperson. Några vet kanske också att hon översatte Dantes Divina commedia. Men hur många vet att hon var en inte oäven poet, en framstående och i viss mening banbrytande dramatiker, en utmärkt lekmannateolog och en brevskrivare i det största formatet?

Det senare har inte varit så lätt att veta förrän ett fylligt urval av breven publicerats i fyra volymer med början 1995. Det är Barbara Reynolds i Cambridge, själv framstående romanist (italienska) och mångårig vän till Dorothy Sayers (som var hennes gudmor då hon i vuxen ålder döptes) som har ombesörjt utgivningen. Dessförinnan har hon publicerat två böcker om Doroythy Sayers: en bok om Sayers som danteöversättare, The passionate intellect (1990) och den biografi över Sayers som av många anses vara den definitiva: Dorothy L. Sayers: her life and soul (1993). I den kunde hon utnyttja de då ännu outgivna breven. Hon har alltså haft de bästa förutsättningar för att nu också ge ut breven.

Det rör sig om ett urval, ändå fyller de ca 1 600 sidor. Flera brev förvaras på det college i Illinois där Sayers litterära kvarlåtenskap finns. Läsaren får utgå från att det är ett gott urval; dock märker man att det saknas brev bl.a. till Ronald Knox, den katolske präst och deckarförfattare som Dorothy Sayers korresponderade med. En viss betoning har lagts på den brevväxling som är relevant för danteöversättningen – av naturliga skäl ett viktigt ämne för utgivaren. Detektivförfattaren har nog i viss mån kommit i skymundan. Reynolds egen korrespondens med Sayers fyller åtskilliga sidor i de båda senare volymerna. Det rör sig hela tiden endast om brev från Sayers; någon gång citerar utgivaren rader ur den andra korrespondentens brev för att ge en bakgrund, men det är undantag.

Det finns flera längre sviter av brev, bl.a. från Dorothy Sayers till hennes son John Antony Fleming och till olika väninnor från studieåren. Av särskilt intresse är breven till C. S. Lewis, som kommer in först under andra världskriget men är ovanligt långa och innehållsrika. Det hade varit trevligt att få del av Lewis egna brev, om de är bevarade. Detsamma gäller breven till en annan av ”inklingarna”, nämligen Charles Williams. Dessa brev rör nästan helt Dante. Däremot finns det inga brev till en annan stor, kristen oxfordförfattare, J. R. R. Tolkien. Breven spänner över en tidsrymd av 58 år.

Är de då värda att publiceras? Större författare än Dorothy Sayers har skrivit brev som totalt saknar allmänt intresse. Redan under hennes livstid kallade C. S. Lewis henne en av de största brevskrivare han någonsin läst, och efter att ha tagit del av de fyra volymernas urval är läsaren böjd att hålla med. Här framträder en människa i rik mångfald. Vi får följa en liten flickas första stapplande försök att skriva brev och skolflickans brev hem till prästgården i Cambridgeshire från den internatskola där hon gick. Studentskan i Oxford med romanska språk som huvudinriktning berättar för hemmet om vad hon varit med om, bl.a. i Bachkören där det gavs möjlighet att träffa också manliga studerande. Några år av lärarvikariat utbyttes snart mot en befattning på Blackwells bokhandel och förlag i Oxford. Att undervisa i den tidens skolor passade inte Dorothy Sayers, och det är ett nyttigt memento om hur svårt det var vid denna tid även för en högt utbildad kvinna att finna ett arbete utanför skolan.

En längre tid var hon anställd på en reklambyrå i London. Erfarenheterna därifrån redovisas i detektivromanen Mördande reklam. Londonåren rymde också ett par uppslitande kärleksaffärer, och det var nu som Dorothy Sayers son föddes – han blev känd i den egenskapen först efter hennes död. Dorothy Sayers gifte sig med en annan man än sonens fader och slog sig ned i Witham utanför London, redan en känd författare av detektivromaner.

Dramatiker av rang

Allt detta återspeglas i breven, och likväl skulle de knappast vara läsvärda om de inte handlade om mer. Det är efter den väldiga framgången med romanerna om Peter Wimsey som författarens bana tar en ny vändning. Nu framträder hon som dramatiker. Hon blev ombedd att skriva ett kyrkospel för katedralen i Canterbury, och resultatet blev The Zeal of thy House (1937). Hennes stora genombrott som dramatiker kom emellertid i ett då ganska nytt medium, radion. Hon fick i uppdrag av BBC att dramatisera Jesu liv, och 1941 kunde lyssnarna ta del av The Man Born to Be King i tolv delar.

Ett stort antal brev i den andra volymen handlar om denna produk-

tion. Dorothy Sayers lade ner den största omsorg på förberedelserna. Hon deltog i valet av skådespelare och var själv med vid repetitionerna. Hennes korrespondens med religionsavdelningen vid BBC ger många exempel på komplikationer, och mer än en gång var det mycket nära att hela projektet fick skrinläggas. Sayers var mycket medveten om sin konstnärliga integritet, och förslag till ändringar i manus upptogs inte nådigt. En gång undertecknade hon brevet ”Yours savagely” och efter en ovanligt intensiv kontrovers återsände hon kontraktet till BBC sönderrivet i småbitar.

Till sist kunde verket sändas, mitt under brinnande krig. Det är omvittnat från många håll vilket enormt intryck det gjorde. I viss mening kan man tala om beredskapslitttatur, men Dorothy Sayers var annars inte den som gick patriotismens ärende. Hennes kommentarer till kriget – de återfinns mest i breven till sonen – är påfallande balanserade, och vid en tid då det ansågs vara nära nog landsförräderi att ha en schäfer (German shepherd!) kunde hon skriva att hon väl förstod att tyskarna var missnöjda med Versaillesfreden. Nej, hon ville inte främst stärka hemmafronten, men hon ville i kraft av sin konstnärliga förmåga sprida kunskap om källorna till kristen tro. Och däri lyckades hon. Dramaserien The Man born to Be King skapade epok.

För första gången sedan Cromwells dagar framträdde en engelsk skådespelare i rollen som Jesus. För första gången tog sig en engelsk författare – därtill själv troende – för att utvidga evangeliernas text och skapa ett levande drama av dem i modern tappning. Författaren fick mycket kritik från konservativt, protestantiskt håll, medan katolikerna alltid gärna läste henne. Och lyssnarna satt klistrade vid radion.

Stimulerad av denna framgång fortsatte Dorothy Sayers med andra dramer. Det var också nu hon skrev den enda bok som i någon mening kan kallas teologisk, The Mind of the Maker (1941). Det är av vikt att förstå titeln rätt. Hon gör inget försök att tränga in i Skaparens tankevärld, men väl i skaparens – det är om konstnärens skapande hon skriver. När hon söker förstå detta, ser hon den bästa analogin i relationen mellan de tre personerna i gudomen. Boken är djuplodande och inte helt lättförståelig. Många av hennes tankar är inspirerade av den samtide franske filosofen och nythomisten Jacques Maritain. Bortsett från danteöversättningen var The Mind of the Maker den enda bok som hon inte skrev på beställning, och den tycks alltid ha stått henne särskilt nära.

Apologet i brevform

Krigsåren blev också den tid då Dorothy Sayers allt oftare kallades att hålla föredrag, i regel i kyrkliga sammanhang och om den kristna tron. Många brev handlar om detta och diskuterar datum, tågförbindelser och liknande. Men det är tydligt att verksamheten som sådan inte tilltalar henne. Flera av breven avböjer en förfrågan. Några gånger säger hon uttryckligen att hon inte vill verka som en riksevangelist.

Tydligen var det lättare för henne att i brevform avhandla frågor om den kristna tron. När hon blivit känd som dramatiker och kristen författare börjar det komma brev med frågor. Flera gånger är det frågor grundade på missförstånd eller också präglade av en viss arrogans. Sayers svarar kortfattat och stramt i tonen, men om då brevskrivaren återkommer svarar hon utförligare och en långvarig brevväxling kan upp-stå. De utgivna breven innehåller flera sådana sviter, som ibland har pågått i flera år. Här visar sig Dorothy Sayers från sin bästa sida. Tålmodigt tar hon upp alla frågor och invändningar, i stor generositet delar hon med sig av sin erfarenhet och när hon själv inte kan svara finns det alltid böcker hon kan hänvisa till. Som apologet i brevform är hon helt enkelt utomordentlig.

Hennes korrespondenter kommer från alla samhällsklasser och har den mest skiftande bakgrund. Dorothy Sayers blir till allt för alla; hon skriver lika naturligt till en markisinna som till en skolpojke eller en ung löjtnant i Royal Navy som har upptäckt en inadvertens i någon av hennes detektivromaner. Hon får brev från T. S. Eliot och Kanadas premiärminister, från ärkebiskopar och gamla skolkamrater. Flera timmar om dagen måste ha gått åt till brevskrivning.

Hon var en temperamentsfull kvinna. Hennes stil är energisk, meningarna korta, expressiva och med många utrop. Hon var en skicklig författare också när hon slängde ner några rader med vändande post. Men här finns en intressant skillnad. Den emotionella temperaturen hos henne är ofta hög – passionen aldrig långt borta. Men den religiösa temperaturen är hos henne betydligt lägre än hos t.ex. vännen C. S. Lewis. Dorothy Sayers kristendomstolkning är utpräglat dogmatisk, och religionen verkar inte ha mycket med känslor att göra. I hennes brev vimlar det av tekniska termer från dogmhistorien, och läsaren förväntas veta vad sabellianism och apollinarism är (utgivaren har försett breven med rikliga och förklarande noter). Citat från bibeln är sällsynta och än mer sällsynta är citat från hymner och kristna sånger, just sådant som vädjar till känslorna. Kristendomen är för henne främst intellektets och i någon mån viljans angelägenhet.

Här ansåg hon sig vara samstämd med en tendens i tiden. Hon får ett brev från en lärare på Eton som berättar om hur hans elever är helt ointresserade av berättelser om kristna människor och deras själsliv. ”Men dogma kan de inte få nog av. De tar emot med båda händerna och de begär mer.” Detta citerar Sayers gång på gång i sina brev, varje gång med förtjusning. Så ville hon se sina egna läsare och radiolyssnare. De var nära att gå under av brist på kunskap och hon var kallad att bota denna brist – givetvis inte ensam utan i gott samarbete med andra. En av hennes litterära idoler var, inte oväntat, G. K. Chesterton och dennes bok Orthodoxy. En gång skriver hon: ”Om jag inte är en logisk positivist, så har jag sannolikt Chesterton att tacka för det – religiös av naturen är jag alls inte.”

Intellektuell tro

En gång fick hon frågan när hon blev kristen och gav svaret ”När jag döptes”. Det är ju teologiskt korrekt, men kanske inte riktigt vad frågeställaren hade tänkt sig. Någon omvändelse hade hon aldrig upplevt och kände i det hänseendet alltid ett främlingskap inför C. S. Lewis, som gärna talade om sin omvändelse och också litterärt har skildrat den. Dorothy Sayers talade gärna om kristendomens innehåll som ett objektivt faktum, men mycket sällan om sin egen relation till den. Kyrkan gick hon flitigt till, men föredrog att åka in till London framför att besöka sin egen församlingskyrka.

Själv insåg hon problemet och det finns ett långt brev där hon ingående diskuterar det. Bakgrunden var följande. I St Annes kyrka, Soho, där Dorothy Sayers regelbundet tog del i en samtalsgrupp, hade hon skärtorsdagen 1954 tillfrågats av John Wren-Lewis, en framstående naturvetare, varför hon så mycket talade om kyrkans lära men nästan aldrig om sin personliga tro. Frågan berörde henne uppenbarligen starkt och dagen efter, långfredagen. skrev hon ett långt brev till Wren-Lewis. Bättre än någon annan text ger det en inblick i hennes inre liv och förtjänar ett ganska utförligt referat.

Hon konstaterar först att hon inte är präst och till sitt temperament inte heller evangelist. Hon har aldrig upplevt en omvändelse, uttryck som ”det inre ljuset” och ”andlig upplevelse” saknar innebörd för henne. ”Religiösa känslor” kan hon därför inte ha, vilket är både något positivt – man dras inte så lätt med av ytliga emotioner – och något negativt. ”Jag blir ofta otålig när jag märker religiösa känslor hos andra och framstår då som kall, osympatisk och opersonlig. Det är riktigt. Sådan är jag.”

”Den moraliska insikt jag har”, fortsätter hon, ”kommer inte från min tro. Det är inget jag har glädje av. Om jag gör något riktigt, är det som mannen i liknelsen, som sade ’Jag vill inte’, men sedan ändå gör vad han skall. Jag älskar inte mina medmänniskor och är på sin höjd vänlig mot dem. Av alla kristendomens grundförutsättningar är det endast en jag har personlig erfarenhet av: synden. Att något sådant som ’synd’ existerar, tvivlar jag inte på ett ögonblick.

Eftersom jag nu inte kan komma till Gud genom intuition, känslor, ’inre ljus’ eller moralen, så finns endast en väg kvar: intellektet.” Hon berättar att hon en gång sade till Charles Williams: ”Jag vet inte om jag verkligen tror på Kristus, eller om jag endast är förälskad i mönstret” – alltså det pattern som religionshistorikerna då mycket talade om och som även C. S. Lewis upplevde som sin vändpunkt: myten om den döende och uppstående guden. ”Men”, tillägger hon, ”när jag nu säger ’förälskad i’ så menar jag det i dess djupaste mening: här är det verkligen fråga om the passionate intellect. Detta är min väg till Gud, och någon annan har jag inte.”

Den som har läst kyrkofäderna och mystikerna känner genast igen henne: den intellektuella kärleken till Gud, amor intellectualis Dei. Sedan är det en annan sak att Dorothy Sayers säkert starkt undervärderar sitt religiösa känsloliv. Den som har skrivit de romaner och de dramer hon har gjort kände förvisso till andra passioner än enbart intellektets.

Hennes sista och största intellektuella passion blev Dante. Att hon kom att översätta den gudomliga komedin till engelska berodde på en tillfällighet. Då flyglarmet gick en gång under kriget fick hon som lektyr med sig ner i skyddsrummet den första bok hon såg på hyllan, och det råkade vara en översättning av Dante. Därmed var kärleken tänd. Fjorton år framåt kom hon att ägna nästan all sin tid åt att översätta Dante. Intressant nog upplevde hon Dante främst som en lysande berättare – Dante är helt enkelt spännande att läsa. Hennes romanistiska inriktning var närmast på fornfranska, och det kostade henne mycket arbete att sätta sig in i Dantes italienska. Som översättare väcker hon den djupaste respekt. Ingen detalj i texten var för obetydlig för att inte penetreras med den största omsorg. Brev sändes till specialister både inom och utom England för att ordens exakta innebörd skulle bli klarlagd så långt som möjligt. Litterärt och religiöst är dessa brev kanske inte några höjdpunkter, men de ger en imponerande bild av den noggrannhet med vilken hon gick till verket. Tyvärr fick hon inte se sin möda krönt; Paradiso fullbordades av Barbara Reynolds.

Som om detta inte varit nog, översatte hon under 50-talet också Rolandssången till engelska. Andra översättare höll hon ett vakande öga på. Då Robert Graves – mest känd för Claudiusböckerna – en gång publicerat en översättning av den romerske författaren Lucanus i samma Penguinserie där hennes egen Dante ingick, greps hon av förfäran över den dåliga kvaliteten. Brev gick ut över landet för att få bekräftelse på att Graves verkligen missförstått latinet på alla de punkter hon misstänkte. Det vittnar om en hög översättarmoral, men det minskade inte precis hennes arbetsbörda.

Dorothy Sayers liv gick mot sitt slut. Den 13 december 1957 var hon gudmor åt Barbara Reynolds vid hennes dop i Cambridge. Det sista brevet är daterat två dagar efteråt. Slutorden visar fram Sayers som den stora humanisten. Det är viktigt, skriver hon, att litteraturens klassiker ständigt görs tillgängliga i goda översättningar för gemene man som inte kan läsa fornfranska eller något fornt alls. ”Ty annars kommer dessa texter att gå all världens väg liksom den obligatoriska grekiskan hos oss, och universiteten kommer inte att undervisa i något annat än naturvetenskaper och affärsryska – och hur tråkigt skulle det inte vara!”

Hur tråkig skulle inte tillvaron vara utan Dorothy Sayers författarskap! Och nu har hon genom sina brev givit oss ännu en källa till glädje.

Dorothy Sayers brev är utgivna av Barbara Reynolds i fyra volymer – den första på förlaget Hodder & Stoughton, de senare på Dorothy L. Sayers Society. Varje volym har ett företal av P. D. James.

The Letters of Dorothy L. Sayers. 1899–1936: The Making of a Detective Novelist. 1995.

The Letters of Dorothy L. Sayers. Volume two. 1937–1943: From novelist to playwright. 1997.

The Letters of Dorothy L. Sayers. Volume three. 1944–1950: A Noble Daring. 1998

The Letters of Dorothy L. Sayers. Volume four. 1951–1957: In the Midst of Life. 2000.