Drottning Josefina 200 år

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 14 mars var det 200 år sedan drottning Josefina föddes. Med anledning av detta jubileum anordnade Stockholms katolska stift i samverkan med Katolsk historisk förening ett symposium i Stockholm den 10 mars med docent Kjell Blückert som moderator. I Börssalen vid Stortorget i Gamla stan bänkade sig en förväntansfull skara med drottning Josefinas barnbarnsbarnbarnsbarn prinsessan Christina, fru Magnusson i spetsen.

Joséphine föddes alltså den 14 mars 1807, dotter till Eugène de Beauharnais och Augusta Amalia av Bayern. Sina första sju år tillbringade hon i Italien, men efter Napoleons fall blev familjen tvungen att ta sin tillflykt till morföräldrarna i Bayern. Morfadern upphöjde Joséphines far till hertig av Leuchtenberg och furste av Eichstädt.

I Sverige hade ätten Bernadotte etablerat sig på tronen, och det började bli på tiden att kronprins Oscar skulle göra ett ståndsmässigt parti. Karl XIV Johan skickade ut sin son till olika furstehov för att inspektera lämpliga blivande drottningar in spe. Gans-ka tydligt hade han markerat att Joséphine av Leuchtenberg torde vara det lämpligaste partiet, varför Oscar blev irriterad och i det längsta uppsköt besöket i Bayern. Men när han väl kom dit blev han helt betagen i den älskliga 15-åriga prinsessan. Joséphine var inte bara vacker utan också utpräglat språkbegåvad, musikalisk och konstnärlig. 16 år gammal gifte hon sig med den sju år äldre kronprins Oscar av Sverige. Det enda villkor som hennes föräldrar ställde upp var att hon skulle få behålla sin katolska tro. Joséphine fick sin kammarjungfru med sig samt den katolske prästen Lorenz Studach som sin biktfader. I juni 1823 anlände hon till Stockholm, i sällskap med sin svärmor, drottning Desirée, som då hade vistats utomlands oavbrutet i elva år, eftersom hon funnit det svenska klimatet outhärdligt och det svenska hovet tråkigt. Josefina, som hennes namn försvenskades till, blev omedelbart oerhört omtyckt.

I rask följd föddes fem barn: Karl (sedermera Karl XV), Gustaf (den så kallade sångarprinsen, som avled endast 25 år gammal), Oscar (sedermera Oscar II), Eugénie och August. Kronprinsparet var noga med sina barns uppfostran. Svenska och norska pedagoger skötte den teoretiska undervisningen men man lade även stor vikt vid den konstnärliga utbildningen. På kvällarna musicerade man på ett närmast professionellt sätt. Under symposiet i Börssalen gavs prov på musik från hovet, komponerad av kronprinsen själv, prins Gustaf eller prinsessan Eugénie och med text antingen av Eugénie eller av Josefina.

Äktenskapet hade dock sina mörka sidor, framför allt Oscars långvariga förbindelse med skådespelerskan Emilia Högqvist, som han fick två söner med. Josefina led mycket av detta, men vände sig utåt och startade en avancerad social hjälpverksamhet. Under symposiet berättade f. direktören i stiftelsen Konung Oscar I:s Minne, Henrik Amberg, om stiftelsens framväxt och nuvarande verksamhet, och sr Ludvika, Elisabethsyster i Stockholm, redogjorde för Josephinahemmet som det drivs i dag.

När Josefina kom till Sverige var det förbjudet för svenska medborgare att konvertera till katolicismen. Utlänningar fick dock utöva sin tro. Högst upp i slottet inrättades ett litet kapell, där Lorenz Studach varje morgon i femtio års tid celebrerade mässan för Josefina och hennes katolska kammarjungfru. Efter mycket om och men byggdes Eugeniakyrkan 1837, ett projekt som Josefina tog livlig del i. En sorg i hennes liv var att äldste sonen Karl var mycket avog mot katolicismen och gjorde allt för att motarbeta allt katolskt, när han blivit kung 1859.

1844 kröntes Oscar och Josefina till kung och drottning av Sverige och Norge. Någon kröning i Norge blev det dock aldrig. Biskopen i Trondheim sköt ideligen upp kröningen, underförstått därför att drottningen var katolik. Till sist tröttnade Oscar och tillkännagav att kungaparet avstod från att krönas i Norge, med motiveringen att det rådde nödår i Norge och att man därför inte ville belasta kronan med stora utgifter för kröningsfestligheterna. Detta var alldeles uppenbart ett svepskäl, eftersom det ingalunda rådde nödår just då.

Ungefär i samma veva som Oscar steg upp på tronen avled Emilia Högqvist. Oscar och Josefina förefaller att åter ha kommit mycket närmare varandra, och det är uppenbart att Josefina stödde kungen i hans liberala strävanden, för en bättre folkundervisning, för lika arvsrätt för män och kvinnor, för ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder, för en humanare fångvård med flera reformer. Inte minst viktig för Josefina var rätten för svenska medborgare att lämna statskyrkan om vederbörande övergick till ett annat samfund.

Oscar I avled år 1859 men hade några år dessförinnan varit sjuklig och förvirrad intill oigenkännlighet. Det visade sig att han haft en hjärntumör, stor som ett ägg. Som änkedrottning fortsatte Josefina med de sociala åtagandena men också med sin kamp för att den katolska kyrkan skulle bli respekterad. Hon avled 1876. Av påven Pius IX hade hon vid en privat audiens fått en relik av den heliga Birgitta. På sin dödsbädd kysste hon denna relik och hennes sista ord löd enligt uppgift: ”Vad jag är lycklig!” På sin dödsbädd hade hon också undertecknat en skrivelse som gav legitimitet åt Josephinahemmet och förordnat i sitt testamente om stora donationer till hemmet.

Symposiet den 10 mars var mycket väl komponerat, och de olika föredragen hakade smidigt i varandra. Gunnel Enby, fil.kand., M.D.h.c., berättade först om Josefinas anfäder och om hennes tid före ankomsten till Sverige och sade sig vara förundrad över att Josefina kunde bli en så fantastisk person och utstråla så mycket kärlek trots att hon hade sådana släktingar som exempelvis farfar Alexandre Beauharnais, som varit jakobin och blivit giljotinerad under franska revolutionens skräckvälde. Napoleon hade en hand med i familjens historia och bestämde exempelvis att Alexandres son Eugène skulle gifta sig med Augusta Amalia av Bayern. Att hon redan var förlovad med en annan brydde sig Napoleon inte om. Det var också Napoleon som bestämde att Oscar skulle heta Oscar och att Joséphine skulle heta Joséphine Napoléonne (det andra namnet ströks i Sverige!)

Docent Eva-Helen Ulvros berättade om Oscars och Joséphines äktenskap och fil.lic. Gunnel Becker tog upp frågan om kronprinsessans och drottningens relationer till och betydelse för den katolska kyrkan i Sverige. Docent Yvonne Maria Werner fortsatte att utreda änkedrottningens förhållande till den katolska kyrkan och de komplikationer som kunde uppstå. Änkedrottningens stiftelser togs upp av Henrik Amberg och sr Ludvika, som jag redan nämnt.

Avslutningsvis talade biskop Anders Arborelius om ”Josefina i våra hjärtan”. Genom detta symposium ansåg han att vi kommit drottning Josefina nära och att vi lärt känna en människa. Vad är det som gör att hon griper tag i oss, bortsett från hennes sociala omständigheter? Biskop Anders ansåg att man skulle kunna sammanfatta hennes karaktär med ett ord: trofasthet. Hon var trofast mot sin kyrka, hon var trofast mot sin man, också när det var svårt. Detta kan kanske hjälpa oss att vara trofasta mot våra ideal, också när det blåser motvind. Josefina är en av de människor som tagit sin uppgift att vara medmänniska på stort allvar. På slottet hade hon öppen audiens varje dag, och redan när hon som 16-åring kom till Sverige tog hon alla båtens besättningsmän i hand, när hon steg i land i Stockholm. Det var en ytterst ovanlig gest på den tiden. Att kalla henne för helgon är kanske att gå för långt, men hon hade förmågan att förmedla något till sin omgivning som var större än hon själv.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 14 mars var det 200 år sedan drottning Josefina föddes. Med anledning av detta jubileum anordnade Stockholms katolska stift i samverkan med Katolsk historisk förening ett symposium i Stockholm den 10 mars med docent Kjell Blückert som moderator. I Börssalen vid Stortorget i Gamla stan bänkade sig en förväntansfull skara med drottning Josefinas barnbarnsbarnbarnsbarn prinsessan Christina, fru Magnusson i spetsen.

Joséphine föddes alltså den 14 mars 1807, dotter till Eugène de Beauharnais och Augusta Amalia av Bayern. Sina första sju år tillbringade hon i Italien, men efter Napoleons fall blev familjen tvungen att ta sin tillflykt till morföräldrarna i Bayern. Morfadern upphöjde Joséphines far till hertig av Leuchtenberg och furste av Eichstädt.

I Sverige hade ätten Bernadotte etablerat sig på tronen, och det började bli på tiden att kronprins Oscar skulle göra ett ståndsmässigt parti. Karl XIV Johan skickade ut sin son till olika furstehov för att inspektera lämpliga blivande drottningar in spe. Gans-ka tydligt hade han markerat att Joséphine av Leuchtenberg torde vara det lämpligaste partiet, varför Oscar blev irriterad och i det längsta uppsköt besöket i Bayern. Men när han väl kom dit blev han helt betagen i den älskliga 15-åriga prinsessan. Joséphine var inte bara vacker utan också utpräglat språkbegåvad, musikalisk och konstnärlig. 16 år gammal gifte hon sig med den sju år äldre kronprins Oscar av Sverige. Det enda villkor som hennes föräldrar ställde upp var att hon skulle få behålla sin katolska tro. Joséphine fick sin kammarjungfru med sig samt den katolske prästen Lorenz Studach som sin biktfader. I juni 1823 anlände hon till Stockholm, i sällskap med sin svärmor, drottning Desirée, som då hade vistats utomlands oavbrutet i elva år, eftersom hon funnit det svenska klimatet outhärdligt och det svenska hovet tråkigt. Josefina, som hennes namn försvenskades till, blev omedelbart oerhört omtyckt.

I rask följd föddes fem barn: Karl (sedermera Karl XV), Gustaf (den så kallade sångarprinsen, som avled endast 25 år gammal), Oscar (sedermera Oscar II), Eugénie och August. Kronprinsparet var noga med sina barns uppfostran. Svenska och norska pedagoger skötte den teoretiska undervisningen men man lade även stor vikt vid den konstnärliga utbildningen. På kvällarna musicerade man på ett närmast professionellt sätt. Under symposiet i Börssalen gavs prov på musik från hovet, komponerad av kronprinsen själv, prins Gustaf eller prinsessan Eugénie och med text antingen av Eugénie eller av Josefina.

Äktenskapet hade dock sina mörka sidor, framför allt Oscars långvariga förbindelse med skådespelerskan Emilia Högqvist, som han fick två söner med. Josefina led mycket av detta, men vände sig utåt och startade en avancerad social hjälpverksamhet. Under symposiet berättade f. direktören i stiftelsen Konung Oscar I:s Minne, Henrik Amberg, om stiftelsens framväxt och nuvarande verksamhet, och sr Ludvika, Elisabethsyster i Stockholm, redogjorde för Josephinahemmet som det drivs i dag.

När Josefina kom till Sverige var det förbjudet för svenska medborgare att konvertera till katolicismen. Utlänningar fick dock utöva sin tro. Högst upp i slottet inrättades ett litet kapell, där Lorenz Studach varje morgon i femtio års tid celebrerade mässan för Josefina och hennes katolska kammarjungfru. Efter mycket om och men byggdes Eugeniakyrkan 1837, ett projekt som Josefina tog livlig del i. En sorg i hennes liv var att äldste sonen Karl var mycket avog mot katolicismen och gjorde allt för att motarbeta allt katolskt, när han blivit kung 1859.

1844 kröntes Oscar och Josefina till kung och drottning av Sverige och Norge. Någon kröning i Norge blev det dock aldrig. Biskopen i Trondheim sköt ideligen upp kröningen, underförstått därför att drottningen var katolik. Till sist tröttnade Oscar och tillkännagav att kungaparet avstod från att krönas i Norge, med motiveringen att det rådde nödår i Norge och att man därför inte ville belasta kronan med stora utgifter för kröningsfestligheterna. Detta var alldeles uppenbart ett svepskäl, eftersom det ingalunda rådde nödår just då.

Ungefär i samma veva som Oscar steg upp på tronen avled Emilia Högqvist. Oscar och Josefina förefaller att åter ha kommit mycket närmare varandra, och det är uppenbart att Josefina stödde kungen i hans liberala strävanden, för en bättre folkundervisning, för lika arvsrätt för män och kvinnor, för ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder, för en humanare fångvård med flera reformer. Inte minst viktig för Josefina var rätten för svenska medborgare att lämna statskyrkan om vederbörande övergick till ett annat samfund.

Oscar I avled år 1859 men hade några år dessförinnan varit sjuklig och förvirrad intill oigenkännlighet. Det visade sig att han haft en hjärntumör, stor som ett ägg. Som änkedrottning fortsatte Josefina med de sociala åtagandena men också med sin kamp för att den katolska kyrkan skulle bli respekterad. Hon avled 1876. Av påven Pius IX hade hon vid en privat audiens fått en relik av den heliga Birgitta. På sin dödsbädd kysste hon denna relik och hennes sista ord löd enligt uppgift: ”Vad jag är lycklig!” På sin dödsbädd hade hon också undertecknat en skrivelse som gav legitimitet åt Josephinahemmet och förordnat i sitt testamente om stora donationer till hemmet.

Symposiet den 10 mars var mycket väl komponerat, och de olika föredragen hakade smidigt i varandra. Gunnel Enby, fil.kand., M.D.h.c., berättade först om Josefinas anfäder och om hennes tid före ankomsten till Sverige och sade sig vara förundrad över att Josefina kunde bli en så fantastisk person och utstråla så mycket kärlek trots att hon hade sådana släktingar som exempelvis farfar Alexandre Beauharnais, som varit jakobin och blivit giljotinerad under franska revolutionens skräckvälde. Napoleon hade en hand med i familjens historia och bestämde exempelvis att Alexandres son Eugène skulle gifta sig med Augusta Amalia av Bayern. Att hon redan var förlovad med en annan brydde sig Napoleon inte om. Det var också Napoleon som bestämde att Oscar skulle heta Oscar och att Joséphine skulle heta Joséphine Napoléonne (det andra namnet ströks i Sverige!)

Docent Eva-Helen Ulvros berättade om Oscars och Joséphines äktenskap och fil.lic. Gunnel Becker tog upp frågan om kronprinsessans och drottningens relationer till och betydelse för den katolska kyrkan i Sverige. Docent Yvonne Maria Werner fortsatte att utreda änkedrottningens förhållande till den katolska kyrkan och de komplikationer som kunde uppstå. Änkedrottningens stiftelser togs upp av Henrik Amberg och sr Ludvika, som jag redan nämnt.

Avslutningsvis talade biskop Anders Arborelius om ”Josefina i våra hjärtan”. Genom detta symposium ansåg han att vi kommit drottning Josefina nära och att vi lärt känna en människa. Vad är det som gör att hon griper tag i oss, bortsett från hennes sociala omständigheter? Biskop Anders ansåg att man skulle kunna sammanfatta hennes karaktär med ett ord: trofasthet. Hon var trofast mot sin kyrka, hon var trofast mot sin man, också när det var svårt. Detta kan kanske hjälpa oss att vara trofasta mot våra ideal, också när det blåser motvind. Josefina är en av de människor som tagit sin uppgift att vara medmänniska på stort allvar. På slottet hade hon öppen audiens varje dag, och redan när hon som 16-åring kom till Sverige tog hon alla båtens besättningsmän i hand, när hon steg i land i Stockholm. Det var en ytterst ovanlig gest på den tiden. Att kalla henne för helgon är kanske att gå för långt, men hon hade förmågan att förmedla något till sin omgivning som var större än hon själv.