Elisabet Hermodsson – poet och kunskapsteoretiker

För svenska folket är Elisabet Hermodsson nog mest känd som visdiktare och trubadur. Med Disa Nilssons visor (1975) och Vakna med en sommarsjäl (1979) skapade hon sig en egen (och egensinnig) nisch på den musikaliska scenen. Men redan långt dessförinnan hade hon publicerat sig inom ett brett register med essäer, recensioner, konstartiklar med mera. Bland Sveriges läsare av kulturtidskrifter var hon redan en ganska känd person när hon 1966 gav ut sin första bok: Dikt-tingl, en samling bilddikter där text och teckning integreras i en lekfull och samtidigt starkt engagerad tolkning av världen. Boken får nog betraktas som banbrytande i Sverige men blev inte särskilt uppmärksammad. Bristen på gensvar berodde dels på att verket var ganska svårtillgängligt men framför allt på dess uttalat kristna grundsyn. Religiös diktning var inte populärt hos sextiotalets recensenter. Nästa diktsamling Mänskligt landskap orättvist fördelat hade, på grund av sin tendens, svårt att finna en förläggare, den gavs ut först 1968 när tiden hunnit ikapp. Både socialt och religiöst engagemang var då acceptabelt i tongivande kretsar. Här ska nog tilläggas att medan de tongivande sedan dess monterat ner både sina solidariska och sina andliga kulisser har Hermodsson varit trogen sitt engagemang som i Dikt-tingl förtätades i uttrycket ”att bära liv som gråter”.

Disa Nilssons visor

Disa Nilssons visor skapades som en motbild till Birger Sjöbergs dikter om kvinnoobjektet Frida. Disa Nilsson är en självständig och engagerad medelålders kvinna som tar för sig av livet och står för sina åsikter. Hon är ofta oansvarigt svärmisk och stundom inkonsekvent men hederlig och buren av ett starkt engagemang både mot naturförstöring och mot orättvisor. Disa är gift med Ruter Karlsson, kommunstyrelsens ordförande och inbiten socialdemokrat. Många av visorna handlar just om deras vardagsgnabb och politiska diskussioner. Men också om deras innerliga gemenskap. I Disas hyllning till sin man en solig sommardag vid stranden: ”Min vän, en naken karl jag ej föraktar / om magen än är rund och benen som ett skaft” finns inte tillstymmelse till ironi utan bara en väl förankrad, klarsynt kärlek. Denna djupa kärlek hindrar henne inte från att ha en sommarrelation med en semestrande man – ”bara för sommarens skull”. Från deras samvaro bjuds det inte på några intima närbilder, däremot en föreläsning om kalkgrundens geologiska historia formulerad i en genomskinlig nästan bevingad lyrik som väl motsvarar den franska klassicismens krav på le mot propre. Det är för övrigt ett uttryck som träffande beskriver framför allt Hermodssons essäer med sina beskrivningar och argument som ofta rycker undan fötterna på läsarens invanda föreställningar just genom sin exakthet.

Disa Nilssons visor är i första hand ett kvinnoporträtt men också kulturkritik. Beskrivningen av svensk sammanträdestradition är förödande. Disa blir invald som suppleant i kulturnämnden och fascineras av sammanträdestekniken ”här sitter de alla, bröderna mina / hjärtana kalla, kavajerna fina” men framför allt av språket med dess prognosticerande, prioriterande, hemställanden och yrkanden. Beslutsfattares ofta småttiga perspektiv porträtteras i en mustigt dråplig dialog mellan skulptören Bror Bildén och kulturnämndens ledamöter som inte är nöjda med den skulptur man beställt. En annan måltavla är den traditionella synen på mäns och kvinnors relationer. Berättelsen om Disas älskare ska nog i första hand ses som en motpol till alla manliga erövrare som rör sig såväl i kiosk- som finlitteraturen. Även mäns idealiserade prioriteringar skjuts i sank. Inför raden av manliga litterära (dessvärre även historiska) gestalter, som avstår från sin kärlek när ”plikten kräver” att han lämnar den kvinna han älskar, är det befriande att lyssna på ”Vackre Apollo, nu är jag din syster” där Disa säger adjö till sin sommarkärlek för att slåss för kvinnans rätt.

Karaktäristiskt för Disa Nilssons visor är deras kombination av kunskap, naturkänsla och kulturkritik; de är starkt engagerade men utan att blunda för det faktum att människan är just människa och som sådan inkonsekvent och svag. Samma tendens går igen i alla Hermodssons verk. Trots sina tydliga ställningstaganden skriver hon inte världen i enkelt svart eller vitt.

Poesins struktur

Hermodssons övriga lyrik spinner på samma teman men går i en annan tonart. I debutsamlingen Dikt-tingl gräver hon djupt i människans villkor. Textbilderna kräver ganska mycket av läsaren. Vid första anblicken liknar de tankspritt klotter, sådant man kan se i telefonblock, men för den som gör sig besvär till en nära läsning öppnar sig kristet existentiella analyser som ibland kryper in under skinnet.

En positiv uppskattning av Hermodssons språkväv har hos recensenterna ofta kombinerats med avvisande av den religiösa grundtonen. I sin doktorsavhandling Förflytta berg till bokstäver: Utvecklingslinjer i Elisabet Hermodssons författarskap skriver Birgitta Ivarsson Bergsten att ”föreställningen om en Gud, som var inkarnerad i människan och delade hennes villkor var inte särskilt gångbart på den litterära marknaden” (s. 126). Ett kraftigt understatement. Ett annat skäl till kritikernas tveksamma hållning är att Hermodsson är svår att etikettera. Under de år hon publicerat lyrik har klassifikationerna kontinuerligt förändrats i litteraturkritiken. Men det har aldrig gått att hitta någon ruta i genresystemen där hon kunnat pressas in. Modernist? Javisst. Postmodern? I hög grad. Traditionalist? Lika mycket. Allt på samma gång – i samma verk. Läs eller lyssna på till exempel Skapelse utlämnad.1 Nyskapare? I hög grad. Trendsättare? Inte alls. Hermodsson är beundrad av många men har, såvitt jag vet, inga efterföljare. Hennes arbete är uttryck för just hennes bildning, engagemang och personlighet i så hög grad att det inte öppnar för andra som skulle vilja gå vidare i samma spår. Hennes behandling av det lyriska medlet är minst sagt egensinnigt och utan hänsyn till läsarens förväntningar. Ta till exempel den kunskapsteoretiska utvecklingshistoria som i form av regianvisningar utgör centrum i diktsamlingen Gör dig synlig (1980).

Hermodssons mångsidighet kan vara det som legat henne mest i fatet. Redan under gymnasietiden kallades hon ”talangernas drottning” av kamraterna som menade att hon i sin person förenade alla de sköna konsternas nio muser. Under hela sin verksamhet har hon fått kritik för sin brist på prioritering av kulturskribenter som inte förstått att detta mångsyssleri egentligen syftar till att skapa enhet. Den skenbara splittringen är programmatisk: en strävan att finna gemensamma nämnare för skenbara motsatser. Försöken att förena kultur, socialt engagemang och vetenskap går igen i hela hennes produktion vare sig det handlar om intensiv centrallyrik i Molnsteg (1994) eller kunskapsteoretiska essäer i Synvända i dag (2008). Parallelläsningen av Wittgensteins Tractatus och Johannesevangeliets prolog (i Vår Lösen, 1965) är karaktäristisk för Hermodssons bristande respekt för traditionella revir och erbjuder läsaren ett spännande tankespår. Gränsöverskridandet mellan olika yttringar av mänsklig verksamhet är alltså centralt och går igen även i inskränkt bemärkelse mellan de nio musernas verksamhetsfält, mest påtagligt i den redan nämnda Dikt-tingl där text och bild integreras till en enhet. Hermodssons bildspråk ska därför oftast inte läsas som metaforer eller liknelser utan som konkreta beskrivningar av miljö och skeende. (I sina essäer använder hon däremot ett knivskarpt och drastiskt bildspråk.) När hon i dikten ”brinner, lyser” (ur Genom markens röda väst, 1975) skriver att ”generna andas / tidsåldrarnas sol / in till min hjärtpunkt / där världen ligger / utbredd / under mitt moln av mörker” är det ingen tolkning av ett själstillstånd utan en målning i ord som vi inbjuds att stiga in i.

Under några år utbildade sig Hermodsson i dans vid Institut Jaques-Dalcroze. Där lades stor vikt vid inre lyssnande och rytmisk improvisation något som längre fram också kom att inspirera framför allt hennes bildkonst. Hon beskriver själv hur hon försöker vara ärlig mot den inre rörelsen vars logik styr nästa penseldrag (ur Rit och revolution, 1968). Med tanke på Hermodssons strävan att slå broar mellan konst och vetenskap är det intressant att notera att Paul Ricoeur använder nästan samma ord när han i Temps et récit (1983) beskriver hur man arbetar med narrativ analys i historieforskningen. Samma inställning, att betona pulsen och lyssnandet inåt, präglar också mycket av Hermodssons lyrik. Där kan man ibland leva med i hur dikten växer ut ur sig själv och styrs av rytmen och logiken i det inre flödet. Det är som att läsa en målning av Jackson Pollock.

Naturen som referensram

Naturen är ständigt närvarande i Hermodssons texter ibland som förtrollande men hotad huvudperson men oftast som referensram till skildringen av människans villkor. Det är ingen enkel, idyllisk värld som synliggörs. ”Vakna med en sommarsjäl” är en stillsam visa med nästan romantisk melodi. Den börjar oskyldigt och ljuvt men snart förändras stämningen. Drömmen om sommaren bildar en bakgrund där människornas ”satans gräl” framträder i skarp belysning. Visan handlar om konflikten mellan hur det är och hur det kunde vara, ett tema som ofta återkommer i Hermodssons lyrik – ibland i marschtakt, som i visan ”Vad gör vi med sommaren kamrater?” (1973). Hermodsson var aktiv i Vietnamrörelsen men tog avstånd från negativismen i det engagemang som oftast bara var ’anti’ men hade mycket lite av positiv vision. Första stroferna definierar sommaren som en frestelse till verklighetsflykt och ett hot där kampen mot övergrepp och orätt riskerar att bäddas in i ljuvlig grönska och gå förlorad. Följande strofers bollande med argumenten leder ändå fram till ett engagerat bejakande av sommaren som vägvisare i kampen.

Visan är ett typiskt exempel på det som Hermodsson kallar ’synvända’, det vill säga en perspektivförskjutning som förändrar vår bild av världen (och därmed vårt sätt att hantera den). När man vågar flytta sig från sin invanda utsiktspunkt kan fienden visa sig vara en medkämpe. Sommaren är inte längre ett hot utan en bundsförvant. Den feminism som genomsyrar mycket av Hermodssons produktion har ungefär samma karaktär. Den definierar inga fiender men hävdar kvinnans rätt att vara synlig: att se sig själv med sina egna ögon. Mannen, som vid första anblicken kan te sig som motståndare i kvinnans strävan efter egenvärde, visar sig ofta vid närmare påseende vara en nödvändig partner.

Tron är ingen viloplats

Det är ingen enkel söndagsskolefromhet vi möter hos Hermodsson. Gudsrelationen är för henne ett krav och en utmaning till engagemang. Både tron och kärleken är motsägelsefulla. De leder inte in människan i entydiga situationer utan ställer henne inför oförenliga krav och val mellan omöjliga alternativ. I Röster i mänskligt landskap (1969) konkretiseras konflikten i Camilo Torres val2 mellan att följa sin kyrkas ställningstagande eller att förena sig med de förtryckta och ta till vapen tillsammans med fattiggerillan i Colombia. Diktcykeln börjar med Camilos röst: ”guds krav som ett lod i människan / guds krav på en förändring … jag ska inte läsa mässan / förrän skulden till det lidande folket försonats”. Ännu mera inpå kroppen kryper våndan när den formuleras av diktcykelns andra person, som frågar Gud: ”Du försoningens makt / varför räcker du svärd?”

De fromma svaren finner man inte hos Hermodsson. Hennes diktning (och essäer) vittnar snarare om en ständigt pågående brottning med Gud där autenticitet och ärlighet prioriteras före tryggheten.

Som en korsett på jorden

I rollen som narr i 1600-talets Italien går Hermodsson tillrätta med Galileo Galileis dubbelspel med Vatikanen men framför allt med den syn på vetenskapen som han introducerade och som sedan dess kommit att dominera både vår världsbild och vår kunskapsteori (… där världen blir till, 2000). Han lade enligt Hermodsson grunden till den utarmning av kunskapen som så småningom stadfästes av Royal Society: att vetenskapen skulle vara en värderingsfri, objektiv kunskapsväg till sanningen. Vad hon kritiserar är inte själva vetenskapen, så länge den stannar inom sina ramar, utan att vi som kultur dels har accepterat myten om vetenskapens resultat som något slags objektiv världsbeskrivning, dels har låtit denna dominera vår egen föreställning om världen. Hermodsson skriver ganska syrligt att ”fakta är något som anses finnas någonstans av sig självt”. Mot denna föreställning ställer hon Susan Langers definition att ett faktum är en intellektuellt formad händelse, det vill säga en iakttagelse som tolkats i en bestämd referensram. Ett fysiskt faktum kan bara observeras med hjälp av en komplicerad teknologi och tolkas utifrån en lika komplicerad teoribyggnad. Både tekniken och teorin bygger på grundantaganden som inte kan verifieras men stärks av de observationer som tolkas enligt samma grundantaganden. Observationen stöder alltså teorin under förutsättning att teorin är korrekt, konstaterar Hermodsson och visar på så sätt naturvetenskapens hermeneutiska karaktär: teorier och slutsatser stöder varandra så som korten i ett korthus bär upp varandra utan att något enda kort kan stå för sig själv.3

Hermodsson går vidare i lärdomshistorien. Objektivitetens rationalitet formulerades: endast materiella fenomen och relationerna mellan dessa kan studeras vetenskapligt. Med det utvecklades den åtskillnad mellan tingens ’primära’ och ’sekundära’ kvaliteter som enligt Hermodsson lade grunden till en splittring av världsbilden. De primära, ”verkliga” egenskaperna var kvantifierbara: massa, utsträckning etc; de sekundära var de som bara ingick i människans subjektiva upplevelse: färg, skönhet etc. De etiska och estetiska erfarenheterna hänvisades till den privata sfären och förklarades ovetenskapliga vilket i förlängningen tolkades så att de inte kan göras till föremål för kunskap. Begreppen har förändrats under årens lopp men Hermodsson menar att splittringen består: vissa fenomen definieras som objektiva och får studeras av en värderingsfri vetenskap, andra hör inte hemma där. I huvudsak är också själva kvantifieringen bestående: vetenskapligt är det som kan sättas på siffra.4 Det nya vetenskapsidealet betraktades, när det formulerades, som vägen till en ljus framtid för mänskligheten. Hermodsson är skarpt kritisk till att dessa konstruktioner från 1600-talet ännu år 2000 får en devot hyllning trots att vi nu har ett slags facit till hoppet om en bättre värld: ”i människans vetenskap är människan det som saknas och våra bröder hungrar alltjämt under månraketernas överljudsgud” (ur Genom markens röda väst, 1975).

Tunnelseendet

De avgränsade frågeställningarna är en av Hermodssons viktigaste angreppspunkter. Vår vetenskap, menar hon, är produkten av en materialistisk-mekanistisk filosofi om naturen. Med sådana grundförutsättningar blir givetvis en stor del av verkligheten ostuderad. Man finner till exempel inga finala orsaker i naturen. Man har ju från början slagit fast att sådant inte finns och ställer inga frågor om dem. I stället för att ge oss en integrerad helhetsbild av världen och den mänskliga existensen gräver forskarna ner sig i små begränsade utsnitt av verkligheten. Kunskapssökandet tar formen av ett tunnelseende där kvantifieringen och reduktionismen berövar världen dess mening och helhet. Eftersom naturvetenskapernas rationalitet nu dominerar vårt tänkande (enligt Hermodsson på ett sätt som religionen aldrig kommit i närheten av) sker detsamma med vår vardagstillvaro: ”världen planeras och de rationella / systemen etableras / som en korsett på jordens svällande kropp”.

Objektiviteten

Föreställningen om vetenskapandets objektivitet kritiserar Hermodsson från flera olika perspektiv. För det första för att objektiviteten bara är skenbar. Naturvetenskaplig forskning styrs av värderingar i likhet med allt annat kunskapssökande. Hon påpekar det uppenbara, att en stor del av forskningen ingår i militära eller vinstsökande projekt, men analyserar också det som är svårare att genomskåda: naturvetenskapens grundförutsättningar. Föreställningen om att de kvantitativa metoderna är de enda rätta (eller i alla fall de mest objektiva) visas vara en värdering. Likaså reduktionismen där naturen framstår som ett legobygge av grundelement som inte är något annat än summan av sina byggstenar, och kartläggningen av människan blir ett slags genetiskt läggspel. Hermodsson menar att myten om forskningens objektivitet hindrar oss från att upptäcka att dessa grundbultar är värderingar.

Hermodsson visar hur objektivitetskravet stänger ute stora kunskapsområden. En mängd frågor kan helt enkelt inte ställas inom det rådande paradigmet. Många problem som formuleras blir avvisade som ovetenskapliga. Andra frågor blir aldrig formulerade eftersom de osynliggörs av naturvetenskapens endimensionella språk, där fenomenen berövats alla sina konnotationer och blir kvantifierbara enheter i ett slags maskineri utan orsak och syfte. Livet blir kemi och elektromagnetism, atomen ett fält av sannolikhet helt utan anknytning till potentiella katastrofer. Forskandet, om exempelvis fosterdiagnostik, snävas in till ett neutralt kunskapssökande, frikopplat från de ideologier och människor som ska använda kunskapen.

En annan syn på vetenskap

Hermodsson kritiserar naturvetenskapens brist på analys av sina egna förutsättningar och beskriver i ett stort antal artiklar hur en kunskapssyn växt fram och tagit världen i besittning. Syftet är att ge läsaren ett alternativ, en möjlighet till synvända. Hennes intresse är i första hand etiskt. Det materialistiskt-mekanistiska värderingsfria vetenskapsparadigmet leder fel. Man kan vifta bort Hermodssons teoretiska kritik med att naturvetenskapen i alla fall bevisar sitt värde genom de tekniska framsteg den ligger bakom. Utan tvekan. Men?

”Du är bara vertikal det blir din död” sjunger Disa för sin man. Med tanke på vart det ensidigt värderingsfria kunskapssökandet fört oss är det ingen dålig förutsägelse. Regnskogen skövlas. Krig och folkmord följer i spåren av kampen om råmaterial. Växthuseffekten driver redan tusentals människor på flykt från missväxt och svält. Hiroshima bombades och nya befolkningscentra står på tur. Fosterdiagnostiken definierar vissa människor som olämpliga på grund av sjukdom eller kön. Och så vidare och så vidare.

Men det är väl inte vetenskapens fel? Den söker ju bara kunskap. Just det, svarar Hermodsson. Detta är följden av det så kallat värderingsfria kunskapssökandet. Av forskare som inte känner ansvar för hur deras forskningsresultat används. Av forskningen som intellektuell lek, ett glaspärlespel som vänder sig bort från den mänskliga existensen. Av isoleringen i en tids- och lokalbunden kunskapssyn. Hermodsson vill se en naturvetenskap som analyserar sin teoretiska bas men framför allt en som kommer ut ur tunneln och ställer frågor om totalitet och sammanhang. Som räknar in det existentiella och etiska värdet i forskningsresultaten, och som kanske rent av vågar ställa frågan om ande, värde och skönhet inte ändå är en del av verkligheten. Vetenskapen borde söka samarbete med konst och religion och kanske framför allt med de andra kunskapsbegrepp som finns i världen, dessa som ingen längre vågar kalla ”primitiva” eller ”outvecklade” men som ändå viftas bort som ovetenskapliga. I ett sådant samarbete skulle nya frågeställningar kunna skapas med lika eller större relevans för vår förståelse av världen.

Religionsdebatt i tjugoförsta seklet

Även om essäsamlingen … där världen blir till (2000) är en (kontroversiell) pärla i produktionen så inföll Elisabet Hermodssons mest kreativa period mellan 1965 och 1995. Hon har sällan varit i takt med sin egen tid men ofta en stötesten för etablissemanget, speciellt litteraturkritiken. Så sakteliga har dock såväl de konstnärliga som de vetenskapsteoretiska trenderna hunnit ifatt, så att hon i dag framstår som förvånansvärt aktuell. Mest tydligt kanske ifråga om synen på kristen tro. Hermodsson var en engagerad deltagare i 60-talets religionsdebatt både som essäist, som lyriker och som föreläsare. Motparten då var Uppsalafilosofin som med ”vetenskapliga” argument gick till storms mot Gud och religionen under ledning av Ingemar Hedenius. I dag är det de så kallade Humanisterna som i samma anda försöker tolka en obegränsad verklighet med hjälp av en begränsad mekanistisk-kvantitativ rationalitet. Deras resonemang skiljer sig inte mycket från det som formulerades i mitten av förra seklet. På så vis verkar tiden ha stått stilla. Hermodssons vassa och träffsäkra argument är följaktligen lika relevanta i dag. De fungerar alldeles utmärkt för att slå hål på den mekanistiska ateismens tankefoster. Hennes tänkande sträcker sig emellertid ett steg till. Den kunskapsteoretiska argumentationen engagerar, men hon menar att den egentligen inte berör kärnan i den andliga verkligheten. Det mest adekvata förhållningssättet formulerar hon i diktsamlingen Stenar skärvor skikt av jord (1985): gudstron kan inte analyseras i teoretiska termer ”ty med förnuftet / har ännu ingen älskat / sin fiende”.

Noter

1. Ekologiskt oratorium tonsatt av Åke Eriksson. Beställt till Uppsalas 700-årsjubileum 1986.

2. Camilo Torres (1929–1966) var en katolsk präst som avstod från sitt prästämbete för att kunna följa Colombias fattiga i deras väpnade kamp för överlevnad och rättvisa. Han tjänade som andlig vägledare i gerillan och dog efter något år i sin första strid.

3. Hermeneutiken är förstås en helt acceptabel metod så länge man accepterar att forskningsresultaten ger en rimlig berättelse om verkligheten men inte sanningen med stort S.

4. Med tiden har denna princip blivit så etablerad, menar Hermodsson, att det kvantitativa kom att uppfattas som en egenskap hos själva naturen.

Jan-Olof Hellsten är fil.dr i pedagogik vid Uppsala universitet.