En kyrklig omfamning – det historiska mötet mellan påven Paulus VI och patriarken Athenagoras

Rapporter om det första mötet mellan påven Paulus VI och patriarken Athenagoras utgick från att det primära syftet med påven Paulus pilgrimsresa var att få ett tillfälle att möta den ekumeniske patriarken. Tidskriften Americas chefredaktör skrev till exempel den 18 januari 1964 att man kände att ”det huvudsakliga målet för påven Paulus med att resa till Heliga landet just var den chans som erbjöd sig för ett sådant dramatiskt möte”.

Inte så. Två veckor innan den nye påven öppnade den andra sessionen av Andra Vatikankonciliet den 29 september 1963 skrev han en appunto, ett privat memorandum till sig själv, där han uttryckte hoppet att bli en ”påvlig pilgrim till Heliga landet”. Ett underordnat syfte var för honom att ha ”ett broderligt möte med de olika kristna kyrkosamfunden där”. I sin hänvändelse till konciliet den 4 december 1963 lyste emellertid detta skäl med sin frånvaro när han delgav konciliet sitt beslut att i januari göra ”en from pilgrimsfärd till Jesu, vår Frälsares hemland”. Av någon anledning hade varken han eller hans närmaste planeringskommitté på fem personer aviserat några ekumeniska möten. Deras enda planerade aktivitet gick ut på, tycktes det, att besöka katolska församlingar och heliga platser i Israel och i det dåvarande jordanska östra Jerusalem samt på Västbanken, och att överlägga med de två oförsonliga länderna som låg i luven på varandra.

Pilgrimsresan hade varit den bäst bevarade hemligheten i den romerska kurian, som hade rykte om sig att inte kunna hålla tätt. Det var en fullkomlig överraskning för kardinal Augustin Bea, monsignore Johannes Willebrands och personer i deras stab i Sekretariatet för främjandet av kristen enhet, liksom för Pierre Duprey som fram till april 1963 hade varit rektor för det melkitiska Saint Annes seminarium i Jerusalem, och han var grundligt förtrogen med de kristna ledarna och deras känsliga inomkyrkliga protokoll för besökande ledare från olika kyrkor. Fader Duprey förutsåg snabbt möjligheten av ett möte mellan Paulus VI och de grekiska och armeniska patriarkerna i Jerusalem, Benedictos I och Yeghishe Dederian. Om påvestolen inte ens ville föreslå denna möjlighet för dem, så kunde man möta ett inomkyrkligt bakslag med en påvlig avsnäsning, en brist på artighet hur oavsiktlig den än vore.

Att få det att hända

Kardinal Bea, monsignore Willebrands och fader Duprey tog initiativet. Den kvällen hade påven Paulus ett memorandum i sin hand. Innan han hunnit tänka över det och besvara det, tillkännagav en presskommuniké den 6 december från patriarken i Istanbul, inte bara Athenagoras entusiasm över det ”historiska beslutet” utan noterade också att ”det skulle bli ett verk av den gudomliga Försynen om, i samband med Hans Helighets välsignade pilgrimsresa, alla ledarna för Kristi heliga kyrkor, i öst och väst, alla ledare för de tre konfessionella grupperna, kunde möta varandra i Sions heliga stad”. Kommunikén utgjorde en impulsiv kallelse till ett världsmöte, endast en månad avlägset, mellan kristna ledare vid foten av Golgata, alldeles nära den tomma graven och nära pingstens övre sal.

Redan 1954, under det första av många samtal med patriarken, ombads fader Duprey att informera Pius XII med följande ord: ”Jag önskar möta honom och jag är villig att gå halva vägen, men jag kan inte gå längre.” Och på våren, innan Andra Vatikankonciliet öppnades, förklarade Athenagoras offentligt, att han skulle vara villig att besöka Johannes XXIII i Rom, om påven ville återgälda besöket i Konstantinopel. Patriarken talade ofta om den gode påven, och hänvisade till Johannesevangeliets prolog: ”Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.”

Paulus VI handlade raskt. Han godkände att fader Duprey som kardinal Beas emissarie omedelbart skulle resa till Istanbul och till Jerusalem (den 9–12 december 1963). För Athenagoras klargjorde fader Duprey att ett stort möte mellan ledarna för kyrkorna skulle vara omöjligt, men som han taktfullt formulerade det: ”Påven far på pilgrimsresa till Jerusalem. Om ni också skulle fara på pilgrimsresa till Jerusalem under dessa dagar, så skulle han bli mycket glad över att möta er där.” Athenagoras svarade med förtjusning och hoppades att ledarna för de andra autonoma grekisk-ortodoxa kyrkorna skulle skänka sitt bifall, eller åtminstone inte komma med invändningar. Han skulle konsultera dem.

Den största frågetecknet var patriarken Benedictos av Jerusalem. Enligt det gamla protokollet från konciliet i Chalcedon år 451 skulle han först inbjuda patriarken av Konstantinopel, han skulle vara den förste att hälsa biskopen av Rom och patriarken av väst; och han skulle motta ett ömsesidigt besök av Paulus VI. Benedictos var stark motståndare mot att ha grekisk-ortodoxa observatörer närvarande vid Andra Vatikankonciliet. ”De skulle direkt och passivt få bevittna anti-ortodoxa tal och beslut”, varnade han. Han bedömde att konciliet också hade en proselytisk avsikt att locka svaga och ömtåliga ortodoxa in i den katolska fållan. I Jerusalem försäkrade Benedictos fader Duprey inte desto mindre att om Rom respekterade protokollen så skulle han samarbeta. Den armeniske patriarken var ytterst gynnsamt inställd till att möta påven, likaså var ledarna för andra kyrkor i Jerusalem: den orientaliska ortodoxa koptiska kyrkan, de etiopiska och syriska kyrkorna och den anglikanska kyrkan. Vad som hjälpte till och underlättade den positiva atmosfären under fader Dupreys korta besök hos dem var att alla, utom de grekisk-ortodoxa, hade skickat observatörer till de två första sessionerna av Andra Vatikankonciliet.

Inom de följande två veckorna fick Athenagoras positiva svar från patriarkerna av Alexandria, Antiokia, Moskva, Serbien, Rumänien och Bulgarien, dock med en varning från patriarken av Antiokia: Sätt inte ens en fot i Israel. Man var överens om att Athenagoras representerade kyrkan i Konstantinopel, inte ortodoxin som helhet, något som patriarken Alexis I av Moskva insisterade på.

Den enda offentliga oppositionen uppkom inom den grekiska kyrkan. Metropoliten Chrysostomos II av Aten kallade Athenagoras linje ”ödesdiger” för ortodoxins intressen. Han lämnade sitt samtycke till att det skulle hållas en vigilia av munkarna en kväll på berget Athos ”för att skydda ortodoxin från konsekvenserna av detta ödesdigra möte i Jerusalem”. Den grekiska regeringen och de flesta av prästerna och lekfolket var dock positiva. De inflytelserika teologiska fakulteterna i Aten och Tessaloniki uttryckte sitt helthjärtade stöd.

Några högre uppsatta i den romerska kurian opponerade sig mot det ömsesidiga mötet. Under århundraden har Heliga stolens protokoll varit emot påvlig ömsesidighet. Kardinal Bea förde till protokollet att Paulus VI inte hade några problem med personliga ömsesidiga besök med Athenagoras och de två patriarkerna från Jerusalem. ”Även Jesus”, anmärkte påven, ”besökte sina vänner, så vad finns det som talar mot att hans ställföreträdare på jorden gör sammalunda.”

Tiden var pressad. Efter julen kom en emissarie från Konstantinopels Heliga synod, metropoliten Athenagoras av Storbritannien, till Rom för att sammanställa ”mottagningsprotokollet”. Patriarkatet meddelade sitt godkännande den 31 december 1963.

Möte i Heliga landet

Fyra dagar senare anlände påven till Jerusalem från Jordanien. Samma kväll mötte Benedictos honom vid påvestolens delegations högkvarter. Senare besökte Paulus VI Benedictos i patriarkens närbelägna residens överst på Olivberget. Nästa dag tog påven emot Athenagoras vid delegationens högkvarter, den första omfamningen av företrädare för de apostoliska biskopsstolarna av Rom och Konstantinopel – grundade av blodsbröderna Petrus och Andreas – sedan påven Eugenius IV och patriarken Josef II hade mötts i unionskonciliet i Florens i mars 1438. Athenagoras kallade mötet ”den första glimten av en välsignad dag när framtida generationer kommer att motta kommunionen i Kristi kropp och blod från samma kalk.” Som en gåva gav påven en gyllene kalk till patriarken.

Nästa dag, Epifania, välkomnade Benedictos påven vid ingången till sitt residens på Olivberget. Athenagoras var också där. De vandrade till katedralen alldeles intill och ledde tillsammans den liturgiska gudstjänsten, som inleddes med en omfamning i broderlig frid.

Look Magazine hade färgfotot på sitt omslag. Athenagoras är mycket lång och ståtlig (largeframed) med ett långt, otrimmat, buskigt skägg. Han tycks nästan kväva den kortväxte, magre påven i sina armar. Båda ler lugnt, ögonen ganska glittrande. I sin gemensamma kommuniké efteråt kallade påven och patriarken varandra för ”två pilgrimer med ögonen fästa på Kristus”. De bad att deras broderliga gest, ”efter så många århundraden av tystnad … måtte bli tecknet på och inledningen till saker som skall komma att ske till Guds ära och till upplysning av hans troende folk”. Tidskriften America anmärkte att en enda omfamning ”kan uttrycka mer teologi än en agenda i ett Vaticankoncilium”.

Händelsen i Jerusalem ändrade också det grekisk-ortodoxa klimatet tillräckligt mycket för att tillåta det ekumeniska patriarkatet att sända delegater som observatörer till Andra Vatikankonciliets tredje session. Konciliets fäder debatterade och godkände sedan och promulgerade med påven Paulus VI ”Dekretet om ekumenik” den 21 november 1964. Det kompletterade omfamningen i Jerusalem; det var ”teologi efter gesterna”.

På konciliets näst sista dag, den 7 december 1965, besökte en emissarie från Den heliga synoden i Konstantinopel Peterskyrkan, och en emissarie från påven (kardinal Lawrence Shehan av Baltimore) besökte Sankt Georgs ortodoxa katedral i Istanbul. De hade med sig en gemensam deklaration av Paulus VI och Athenagoras, som förklarade: ”Vi önskar att stryka ut från kyrkans minne och avlägsna från dess mitt de ömsesidiga exkommunikationsdomarna som utfärdades (1054) och begrava dem i glömska.”

Sålunda tog Athenagoras de första stegen mot helandet av en 1 000 år gammal schism, och Paulus VI grep tillfället – tillsammans utgör detta begynnelsen av begynnelsen.

Översättning: Elisabeth Stenborg

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America 26 maj 2014.

Thomas F. Stransky är paulistfader, rektor emeritus för Tantur Ecumenical Institute for Theological Studies och en av de ursprungliga medlemmarna av Enhetssekretariat i Rom.