En rysk Anne Frank

”Det stora Ryssland och det stora ryska folket har helt hamnat i händerna på en bov. Är det möjligt! Att Ryssland, som genom seklen har kämpat för friheten och äntligen hade vunnit den – detta Ryssland har plötsligt förslavat sig självt.”

Orden återfinns i den omfångsrika dagbok som Nina Lugovskaja skrev under åren 1932–1937. Det är en tonårig flicka som håller i pennan, men anteckningarna, som för några år sedan påträffades i KGB:s arkiv, rymmer ändå en rätt kuslig dokumentation från Stalintidens Moskva. Under en husrannsakan 1937 bedömdes de också vara brännande nog för att motivera arrestering – rubriceringen var ”uttalat antisovjetiska åsikter”. Lugovskaja dömdes till straffarbete och exil i Sibirien – men rehabiliterades så småningom av Chrusjtjov. Den ursprungliga misstänksamheten mot familjen berodde delvis på att fadern sänts till Sibirien för sina politiska uppfattningar.

Någon egentlig oppositionell aktivitet handlar det dock knappast om. Det mesta i dagboken rör också annat än politik – tidiga förälskelser, lektioner i skolan, dagliga sysslor, umgänget med systrarna, teaterbesök, utflykter, drömmar, läsning av ryska klassiker. Trots tillgången till kultur lever den unga Lugovskaja dock i en instängd värld. Dagboken är hennes ventil ut ur rummet, från vad som ofta liknar fångenskap. Berättarglöden finns där, samtidigt som humöret växlar snabbt. Det som är vackert i morgonsolen förtvinar i kvällsljuset. Tillstånd av längtan blandas med leda, svårmod, apati, raseri.

Ändå handlar vissa avsnitt om renod-lad politik. Lugovskaja kritiserar gärna bolsjevikerna, vilka hon tycker sig se nästan överallt, även i skolan. Hon följer den politiska utvecklingen, noterar sovjetstatens mått och steg. Dagsaktuella händelser kommenteras, både inrikespolitiska misslyckanden och oppositionella yttringar från underjordiska terroristgrupper och andra. Mitt i det privata förmedlar skolflickans dagbok på så vis en tidsatmosfär. Det är framför allt stämningarna som talar. Läsaren kan känna rädslan för säkerhetspolisen när hon lyssnar spänt efter röster i trapphuset.

Det är fängslande att följa hur dagboken förändras genom dessa år. Tonen blir säkrare, iakttagelsen mer pregnant, formuleringen skarpare. Inställningen till sovjetregimen kom dock inte att förändras. Jag vill leva! har betecknats som en rysk motsvarighet till Anne Franks dagbok, och det ligger en del i den jämförelsen.