Ett koncilium med ny röst

Profeter fördömer tidens ondska och kräver med befallande stämma att deras röst skall höras. Omvänd er! Ändra ert handlingssätt! Så vitt jag vet har ingen historiker någonsin beskrivit kyrkliga koncilier som profetiska. De var väsentligen lagstiftande församlingar som såg till att status quo bevarades och att ärevördiga institutioner fungerade på smidigaste sätt. De gick långsamt fram och bemödade sig om att tala på en avmätt prosa. De saknade profetens eld. En sådan analys av konciliernas funktioner kan vara nog så riktig, men den saknar den vassa eggen hos en del av dem. Koncilierna sammanträdde för att ta itu med missbruk i läran eller disciplinen. De tog kraftigt ställning mot överträdarna och tvekade inte att klandra dem med starkast möjliga ord. Konciliet i Konstanz (1414–1418) fördömde John Wycliffe som ”osalig i åminnelse” för att han hade framfört läror som ”ledde till själens död”. Femte Laterankonciliet (1512–1517) hudflängde de kardinaler som hade sammankallat ett koncilium i Pisa för att ställa den regerande påven Julius II till svars, och det kallar dem ”fördömelsens söner”.

Sådana utbrott är ovanliga, men ända fram till Andra Vatikankonciliet uttryckte sig koncilierna ständigt i en form som i sin kompromisslöshet och fördömande ton påminner om profeternas sätt att tala. Även om de brukade andra litterära former, där den främsta var trosbekännelser, var den vanligaste formen de ganska korta föreskrifter som kallas cánones (sing. cánon) och som ofta anger det straff som följer en förseelse. Canones kan behandla lära eller disciplin. Tridentinska konciliet utfärdade till exempel 33 Canones i sitt dekret om rättfärdiggörelsen, 12 i dekretet om äktenskapets sakrament och liknande antal i många andra dekret, både om lära och disciplin. Canones var i bruk ända till tiden för Andra Vatikankonciliet. Den romerska synoden som hölls 1960 på Johannes XXIII:s initiativ var ett möte med prästerskapet i Roms stift. Det ansågs på den tiden vara en generalrepetition inför konciliet, och det stadfäste 755 Canones. Sådana brukade ofta avslutas med ett anatema, det vill säga ett hot om exkommunikation. Straffet för vägran att lyda var därför ytterst strängt och skilde överträdaren från kyrkans kropp. I Canones finner vi en hård och kompromisslös retorik. Med eller utan vidhängande straff utgjorde de skydd mot de faror som hotade kyrkans integritet. De har varit profetiska i den meningen att de var avsedda att utrota dessa onda krafter. Om de genomfördes garanterade de att kyrkans isolerades från yttre besmittelse.

På 1800-talet och tidigt 1900-tal greps påvedömet av en ängslan för att besmittas av ”den moderna världen”, och det resulterade i uttalanden som var fyllda av onda förebud och maningar att hålla sig själv utanför. År 1831 brännmärkte påven Gregorius XVI bland annat samvetsfriheten som ”ett absurt och vilseledande påhitt”. Hans efterträdare Pius IX tog ännu större tag med lien i sin Syllabus errorum 1864 som proklamerade ett kompromisslöst avståndstagande. När det Heliga officiet (inkvisitionen) under Pius X utfärdade dekretet Lamentabili sane 1907 nådde kyrkans profetiska stridslinje sin kulmen, riktad mot så gott som allting utanför henne själv, och det blev uppenbart i de drakoniska åtgärder som dekretet innebar. Andra Vatikankonciliet utfärdade inga sådana dekret. Förutom en antydan till fördömande av kärnvapen och ett tydligt fördömande av kapprustning avstod konciliet nästan helt från att fördöma ”de andra”. Trots starka påtryckningar, både inre och yttre, att fördöma kommunismen vägrade konciliet att göra det. Ytligt sett tycks Andra Vatikankonciliet helt sakna profetisk röst. I sitt språk och i sitt program följde det en mjuk linje i diametral motsats till profeternas hårdhet.

Det står nu klart hur stort inflytande Johannes XXIII hade över konciliets inriktning i sitt anförande till de samlade kyrkoledarna den 11 oktober 1962, den dag då konciliet öppnades. Han uppmanade dem att distansera sig från dem som inte kan se något i den moderna tiden annat än ”falskhet och ondska” och manade dem likaså att ”bruka barmhärtighetens medicin snarare än stränghet” i sina beslut. Han ville att konciliet skulle visa kyrkan ”som en kärleksfull mor för alla, välvillig, tålmodig, full av barmhärtighet och godhet”. Fastän påven inte använde ordet ”försoning” står det helt klart att det var det han talade om. Tre och ett halvt år tidigare, 1959, hade han meddelat sin avsikt att sammankalla konciliet, och han angav då som ett av dess principiella syften att utsträcka ”en hjärtlig inbjudan till de troende i de åtskilda gemenskaperna att samverka med oss i denna strävan efter enhet och fred, detta som så många längtar efter i alla delar av världen”. Redan innan konciliet öppnades var det alltså försoning, inte avståndstagande, som hade börjat ta form som tema och mål.

Under konciliets lopp fick försoningen större utrymme. Det första dokument där det kom till synes var Sacrosanctum concilium, ”Om den heliga liturgin”. Det uppmanade kyrkan implicit att bryta sig loss från sin eurocentrism och acceptera andra kulturer som partner. Konciliet fick en ny riktning när det förklarade att ”kyrkan befrämjar och fostrar värden och förmågor inom andra raser och kulturer än den västerländska”.

De tydligaste och mest direkta uttalandena om försoning var dekreten ”Om ekumeniken” och ”Om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna”. Den förstnämnda uppmanade katoliker att respektera tron hos dem som inte står i gemenskap med den katolska kyrkan, och den lade grunden till en dialog med dem i frågor som hade legat och grott i århundraden och som hade lett till att man kommit bort från varandra. Dessa steg kunde tyckas försiktiga, men de innebar en kursförändring från bruket att fördöma alla andra kristna samfund och att kräva av katoliker att de så långt som möjligt skulle undvika kontakt med dem. Den kanoniska lagen av år 1918 förbjöd till exempel katoliker att delta i icke-katolska gudstjänster, också i bröllop och begravningar. Handböcker i moralteologi föreskrev att om en protestant låg på sitt yttersta i ett katolskt sjukhus skulle inte hans egen präst kallas för att bistå honom. Dekretet ”Om ekumeniken” innebar en 180-gradig vändning – så mycket att en liten minoritet vid konciliet förkastade det som heretiskt. Men under årtionden hade studier och samtal pågått i det tysta på halvofficiell nivå, och konciliet accepterade det oväntat lätt.

Dekretet ”om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna” togs inte emot med samma lätthet. Oppositionen mot det var så stark att det vid ett tillfälle var nära att det hade tagits bort från föredragningslistan. Johannes XXIII var djupt engagerad i frågorna om antisemitism och det kristna ansvaret för Förintelsen, och han beslöt att konciliet skulle överväga ett dokument om judarna. Invändningar restes mot det på teologiska grunder – var inte judarna ett förkastat folk? – och likaså av politiska skäl. Tanken på ett sådant kommande dokument skapade oro i arabländerna för att detta skulle vara ett första steg mot Vatikanstatens erkännande av Israel, något som ännu inte hade skett vid denna tid. Konciliet kunde slutligen lösa dessa problem och godta dokumentet men först sedan det hade utvidgats och också omfattade andra icke-kristna troende, särskilt muslimerna. Få av konciliets dekret tycks i dag vara mer aktuellt i vår tid efter 11 september 2001. Nostra aetate slår an en ton av förnuft och medkänsla. Det är den diametrala motsatsen till hatisk polemik, och det ger katolikerna en särskild roll som försoningens förmedlare i nutidens svåra politiska situation. På detta område gjorde Johannes Paulus II senare en lysande insats. Hans försoningsgester gentemot judarna är välkända. Mindre känt men kanske viktigare i dag var de många tillfällen då han besökte muslimska grupper i sina försök att få till stånd en större ömsesidig förståelse.

Konciliets sista dokument hade titeln Gaudium et spes, ”Kyrkan i världen av idag”. Relationen mellan kyrkan och världen var inte med på föredragningslistan när konciliet öppnades, men den framhävdes tydligt i slutet av konciliets första år. Det är ingenting att förvåna sig över, för försoning med den moderna världen hade Johannes XXIII framlagt redan i sitt tal vid konciliets öppnande. Titeln är talande: inte kyrkan för den moderna världen, inte kyrkan mot den moderna världen utan helt enkelt kyrkan i den moderna världen.

Titeln innebär ett erkännande av faktiska förhållanden. Varje medlem i kyrkan lever med nödvändighet ”i världen”. Som dödliga varelser är vi bundna till tid och rum. Gaudium et spes bekräftar att kyrkan verkar som en surdeg i världen, men att den också tar emot från världen. En sådan ömsesidighet tycks självklar, men den hade inte tidigare uttryckts i uttalanden från den officiella kyrkan, och den hade varit svår att tänka sig före konciliet. Genom att vända sig till alla människor av god vilja, troende eller ej, utsträckte Gaudium et spes försoningen till dess yttersta gräns. Konciliet ”som vittne och vägledare till tron för hela Guds folk (vill uttrycka) detta folks solidaritet, respekt och kärlek till hela den mänskliga familjen”. Det erbjuder kyrkans uppriktiga samverkan för att väcka ett medvetande om allas broderskap.

Konciliet vände sig från sin separation och stod ansikte mot ansikte med försoningen som sin utmanande uppgift. Den utsträckte försoningen till att omfatta kyrkans relation till icke-västerländska kulturer, till icke-katolska kristna, till icke-kristna troende, till ”den moderna världen” och slutligen till ”hela mänskligheten”. Det finns emellertid en ännu mer övertygande nivå där försoningens tema gjorde sig gällande. Låt oss återvända till Johannes XXIII:s öppningstal. När han uppmanade konciliet att avstå från fördömanden angav han den stil som konciliet skulle anta i sina dokument.

Under konciliets andra period 1963, när diskussionen kring ”Konstitutionen om kyrkan” (Lumen gentium) inleddes, hade konciliet valt sin stil och funnit sin egen röst. Till skillnad från den version, som ursprungligen hade framlagts, överflödade det första kapitlet av ett bildspråk om kyrkan och dess medlemmar som uttryckte fruktbarhet, värdighet, karisma, godhet, en säker hamn, välkomnande, ömhet, värme, gemenskap och försoning. Konciliet började tala i en stil som aldrig existerat vid tidigare koncilier, och som blev alltmer intensiv ju längre det framskred. Försoningens tema fanns uttryckt på olika sätt men framträdde nu med en dominerande kraft. I stället för ord om ringaktning, anatema, isolering och förkastande, i stället för att rikta anklagelser om skuld talade konciliet om vänskap, partnerskap, släktskap, broderskap, ömsesidighet, dialog, kollegialitet, samvete och en kallelse till ett inre liv, till helighet. Det var en ytterst viktig men ofta förbisedd omsvängning i värderingar. Globalt sett förmedlar konciliets vokabulär ett helt nytt formulerat och kraftfullt specificerat sätt att tänka, känna, tro och handla. Det utgör en kallelse till omvändelse som vilar på de enskilda kristna och särskilt på kyrkans ledare. Ändra ert handlingssätt, säger profeten. Ändra ert handlingssätt, säger konciliet!

Med sin mjuka retorik, så olik den som vi vanligen förbinder med profeterna, uttalade sig Andra Vatikankonciliet mot status quo och uppmanade oss att motverka fruktan, hat och ovilja mot ”den andre” som vi ofta finner inom oss själva. Det kallade oss till att ta till oss Kristushändelsens fundamentala verklighet och göra den verksam i våra hjärtan: ”I Kristus försonade Gud världen med sig själv” (2 Kor 5:19). Och om vi accepterar den verkligheten följer dess konsekvens: ”… låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med din broder” (Matt 5:24).

Kraftfullt men framfört med mild röst riktades Andra Vatikankonciliets budskap direkt till alla dem som är mottagliga för samvetets kallelse. I dag, i en värld som alltmer plågas av osämja, förakt, näthat, meningslösa bombdåd mot oskyldiga, krig och krigshot kunde detta budskap inte vara mer aktuellt. Det är ett profetiskt budskap som samtidigt är ett svar på människohjärtats djupaste trängtan. Fred på jorden! Till människorna en god vilja!

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 13 oktober 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

John W. O’Malley är jesuitpater och professor i kyrkohistoria vid Georgetown University, Washington DC och aktuell med sin bok De första jesuiterna. Artos 2012.