Fogelklou och tidens flykt

Emilia Fogelklou: Arnold. Cordia 2009.
Jubileer kan användas på olika sätt. Ibland som en viktig påminnelse om det som en gång timat, ibland bara som en förevändning. Det är i år hundra år sedan Emilia Fogelklou (1878–1972) som den första kvinnan i landet avlade teologie kandidatexamen. Så småningom utnämndes hon också till teologie hedersdoktor (1941) vid Uppsala universitet. Således var hon en pionjär. I fjol tog 33 kvinnor och 35 män teologie kandidatexamen enligt 1993 års och 2007 års examensordning enligt examensenheten vid Uppsala universitet. Att propagera för kvinnors tillgång till högre teologisk utbildning är väl närmast att slå in öppna dörrar. Här behövs inget jubileum.

Det måste vara något annat som motiverar Cordia förlag att publicera två böcker av Emilia Fogelklou: Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare, som är texter i urval med introduktioner av Ulrika Knutson och romanen Arnold, även den med ett förord av Ulrika Knutson.

urvalet är hämtat ur den ansenliga mängd publikationer som utkom mellan åren 1911 och 1963 av den flitiga Emilias hand. Flertalet texter som det här är fråga om kommer dock från femtiotalet och framåt. För att låta sig uppbyggas av dessa texter krävs en avsevärd ansträngning och man kan knappast säga att de åldrats med behag. Ett exempel i boken är ur samlingen Helgon och häxor från 1952 och handlar om Simone Weil, som för övrigt föddes för hundra år sedan. Ämnet väcker uppriktig nyfikenhet. Men på de drygt 20 sidorna tecknas ett ganska diffust porträtt av den franska filosofen. Visst erfar man Emilia Fogelklous engagemang. De två var i viss mån samma andas barn, ett slags outsiders som satsade till hundra procent på att förändra världen, men essän består till stor del av citat av och om Simone Weil och de är kopplade till varandra med ett slags kollageteknik och man finner egentligen inte någon kontur av denna märkliga franska filosof. Emilia Fogelklou har äran av att ha varit först med att introducera Simone Weil på svenska. Det ska också villigt erkännas att det är synnerligen svårt att direkt översätta filosofiska franska texter till svenska, men varför då inte smälta ner grundtexten och parafrasera den till svenska.

Det är märkligt hur dålig vän med det svenska språket som Emilia Fogelklou visar sig vara. Sättet att komponera sammansatta substantiv helt i onödan där ett verb skulle ha gjort susen gör läsningen påkostande i onödan. Kontrasten till Ulrika Knutsons journalistiskt träffande och lättlästa kommentarer som föregår varje enskild text är också slående.

Ett ord som förekommer ofta och i många olika sammansättningar är substantivet strålning. I ordboken finner man följande: energiöverföring genom elektromagnetisk vågrörelse eller via olika slag av partiklar. Idag väcker ordet associationer till kärnkraft, cancer och röntgen. I Emilia Fogelklous författarskap hör ordet uteslutande hemma på det själsliga planet och det är centralt för hennes mystiska ”verklighetsupplevelse”. Av Malin Bergman Andrews bok Emilia Fogelklou, människan och gärningen – en biografi, framgår hur hela Emilias liv och verk får sin syftning från denna genomgripande upplevelse en ljus vårdag i Göteborg 1902. Ett avsnitt av kapitlet ”Ung lärarinna” ur essäsamlingen Barhuvad som beskriver denna verklighetsupplevelse ingår i boken.

Problemet för den unga lärarinnan Emilia var att kunna göra rättvisa åt religionen som sådan i kristendomsundervisningen. Tidens stela dogmatism konfronterar hennes egen mystiska upplevelse på ett sätt som av och till närmast bryter ner hennes kroppsliga och själsliga hälsa. Mycket dogmatiskt katekespluggande involverades förvisso i läroplanen långt in på 1950-talet. Den dogmatiska kristendomen ser Emilia Fogelklou som religionens fiende nummer ett. Detta är ingalunda kristendomens problem idag när man bevittnar religionens återkomst. Snarare kan man väl fråga sig vad som finns kvar av det traditionella kristna dogmat.

”Saklig, sublim och samtida – några skäl att läsa Emilia Fogelklou” lyder bokens första rubrik i Ulrika Knutsons inledning. Ingen människa är endimensionell. Visst kan man finna sådant som styrker den karaktäristiken; men detta urval av texter övertygar inte.

Samtidigt med urvalet av texter utkommer Emilia Fogelklous roman Arnold i ny upplaga. Första upplagan, som kom ut på Bonniers förlag mitt under brinnande världskrig 1944, togs emot väl av kritiker och publik, och den trycktes i flera upplagor. Arnold är berättelsen om Emilias stora kärlek och äkta make. När romanen utges har det gått femton år sedan han dog. Genrebeteckningen roman kan diskuteras. Finns det överhuvudtaget någon fiktion i boken? Den faktiska verkligheten beskrivs i noggrann kronologisk ordning. Vi får en bild av det blida gossebarnet som växer upp i en prästgård på den skånska landsbygden och vi får följa med till det akademiska Lund där Arnold inte riktigt finner sig hemma trots en hygglig vetenskaplig karriär. Vi får läsa en rad brev som han skrev till Emilia och ta del av utvecklingen av de bådas känslor för varandra. Här beskrivs deras äktenskap, som varade i sju år och hela tiden utspelades i skuggan av hans dödliga struptuberkulos, en sjukdom som de tappert kämpar mot tillsammans tills döden skiljer dem åt. Arnolds stora problem i livet är att finna sin kallelse, sin uppgift här i världen. Denna fråga överskuggar hela hans vuxna liv så till den grad att det utan tvekan hämmar hans potentiella krafter. Änkan Emilia tecknar en ljus och idealiserad bild av sin döde man. Hade han inga fel? Var han verkligen tydlig med prognosen för sin tuberkulos innan de ingick äktenskap? Frågor som kanske vår tids läsare snarare än den samtida publiken ställer sig. Är det inte en biografi snarare än en roman?

”Kanske är jag icke förf. när allt kommer omkring. Hur ska du råda bot för det?”, frågar Emilia Fogelklou sin goda och framgångsrika vän Elin Wägner i ett brev samma år som Arnold utkommer. Elin Wägner besvarar den frågan uppriktigt: ”Vet du, jag tror inte heller du är författare främst och det räknar jag dig till stor heder. Det behövs en viss egoism och hårdhet för att jämt stänga sig inne med en bok och den kan du inte uppdriva!” Resonemanget finns återgivet i Malin Bergman Andrews biografi. Det ligger mycket i detta. Emilia Fogelklous tankar och verksamhet må ha en hög karat och en hög grad av originalitet, men detta låter sig tydligen inte utan vidare förmedlas i skrift och åren som gått sedan hon nedtecknade sitt budskap och försökte förmedla det har inte gjort saken enklare.