För en demokratisk polarisering – hur man drar undan mattan för högerpopulismen

Blätterredaktionen: Efter 1989 talades det mycket om ”historiens slut” med avseende på frågor om demokrati och marknadsekonomi. Men i dag upplever vi framväxten av ett auktoritärt och populistiskt ledarskap, från Putin, via Erdogan till Donald Trump. Uppenbarligen lyckas en ny ”auktoritär international” forma den offentliga debatten mer och mer. Hade din jämnårige filosofkollega Ralf Dahrendorf kanske rätt när han förutspådde ett auktoritärt 2000-tal? Måste man rentav säga att vi är mitt uppe i ett paradigmskifte?

Jürgen Habermas: När Francis Fukuyama efter omvälvningen kring åren 1989/90 började använda det bistert konservativa uttrycket ”historiens slut” i en ny bemärkelse, så gav det västvärldens eliter chansen att triumfalistiskt fira den liberala tron på att det finns en för alla tider given harmoni mellan marknadsekonomi och demokrati. Det stämmer visserligen att utvecklingen av det moderna samhället präglas av marknadsekonomi och demokrati, men man får heller inte glömma att de samtidigt ger upphov till obönhörliga konsekvenser som leder till ständigt återkommande konflikter. I länder med en stark ekonomisk utveckling kunde jämvikten mellan ekonomisk tillväxt och en socialt något så när acceptabel fördelning av tillväxten bland befolkningen upprätthållas bara där man hade en verkligt fungerande demokrati. Historiskt sett var sådana ”kapitalistiska demokratier” snarare undantag än regel. Redan av det skälet var föreställningen om att ”den amerikanska drömmen” skulle kunna förverkligas på det globala planet en illusion.

Den nya oro som vi ser i världen i dag och USA:s och Europas hjälplöshet inför de växande internationella konflikterna är bekymmersam. Och de humanitära katastroferna i Syrien eller Sydsudan sliter lika mycket på våra nerver som de islamistiska terrorattackerna gör. Ändå kan jag inte, i den konstellation av faktorer som du hänvisar till, urskilja någon enhetlig tendens till auktoritära styrelseskick. Det rör sig snarare om en kombination av olika strukturella orsaker och många rent slumpmässiga händelser. Det som är gemensamt i den samtida utvecklingen är snarare den växande nationalismen, och den har vi även här i vårt eget land. Varken Ryssland eller Turkiet var före Putin och Erdogan några ”fläckfria demokratier”. Men med en lite klokare politik från västvärldens sida skulle förhållandena i dessa båda länder kanske ha kunnat se annorlunda ut i dag, så att även liberala krafter hade kunnat växa bland deras medborgare.

Blätter: Överskattar vi inte därmed retrospektivt västvärldens möjligheter?

Habermas: västvärlden är själv präglad av en mångfald motstridiga intressen som gör det svårt att i rätt ögonblick och på ett rationellt sätt hantera de geopolitiska ambitionerna hos en tillbakaträngd rysk stormakt, eller den lättretade turkiska regeringens Europapolitiska intressen. Helt annorlunda ligger det till med egocentrikern Trump, som hela västvärlden nu tvingas att förhålla sig till. Hans katastrofala valkampanj byggde på en sedan 1990-talet av republikanerna kyligt och hämningslöst driven polarisering av det politiska landskapet, vilket ledde till att även ”The Grand Old Party”, Abraham Lincolns parti, fullständigt kom ur kurs. I denna mobilisering av folkligt missnöje gör sig också de sociala orättvisorna hos en politiskt och ekonomiskt nedåtgående stormakt påminda.
Till skillnad från dig tror jag alltså inte att vi nu ser framväxten av en auktoritär international. Vad som håller på att ske är i stället att våra västliga länder som helhet betraktat håller på att destabiliseras politiskt. När USA nu drar sig tillbaka från rollen som interventionsberedd global ordningsmakt, vilket får konsekvenser också för Europa, får man inte glömma bort de bakomliggande strukturella orsakerna till denna utveckling.

Den ekonomiska globalisering som Washington inledde på 1970-talet med sin nyliberala agenda ledde till en relativ nedgång för västvärlden, jämfört med Kina och de andra BRIC-staterna (Brasilien, Indien och Ryssland övers.anm.). Våra samhällen måste inrikespolitiskt komma till rätta med denna globala nedgång, jämte den teknologiskt betingade tilltagande komplexiteten i våra vardagsliv. De nationalistiska tendenserna förstärks dessutom i miljöer där folk inte alls, eller bara i mycket begränsad utsträckning, får del av det ökande välståndet, eftersom den nedsippringseffekt som gång på gång utlovats sedan årtionden har uteblivit.

Blätter: Även om det inte går att se någon entydig auktoritär tendens för närvarande upplever vi ett tydligt hårt tryck från höger, ja, till och med en högerrevolt. Pro-Brexitkampanjen var väl bara det mest framträdande exemplet på denna tendens i Europa. Britterna hade, som du själv nyligen formulerade det, ”inte räknat med att populismen skulle slå kapitalismen i dess ursprungsland”. Ty ingen förnuftig betraktare kan undgå att se den uppenbara irrationaliteten i både valresultatet och i själva valkampanjen. Så även Europa tycks i ökande utsträckning falla för den populistiska frestelsen, från Orbán, Kaczynski och Le Pen till AfD här i Tyskland. Upplever alltså också vi något sådant som en växande politisk irrationalitet? Delar av den politiska vänstern pläderar redan för att reagera mot högerpopulismen med en motsvarande populism från vänster.

Habermas: Innan man rent taktiskt reagerar på situationen, måste man först lösa gåtan hur det kom sig att högerpopulismen lyckades beröva vänstern dess starkaste kort. Det senaste G20-toppmötet bjöd i detta avseende på ett lärorikt skådespel. Man kunde i pressen läsa om de församlade regeringschefernas upprördhet över ”faran från höger”, som skulle kunna leda till att nationalstaterna stängde sina portar, drog upp vindbryggorna och raserade de globala marknaderna. I det stämningsläget passade som hand i handske den överraskande förändring av socialpolitik och ekonomisk politik som en av mötesdeltagarna, Theresa May, offentliggjorde vid de engelska konservativas senaste partidag och som gav upphov till upprörda kommentarer i finanspressen. Den brittiska premiärministern hade uppenbarligen noggrant studerat de sociala orsakerna bakom Brexit. I vilket fall som helst vill hon ta vinden ur seglen för högerpopulismen, som hon – i strid med de konservativas hittillsvarande partilinje – vill möta genom en intervention från ”den starka staten”. På så sätt vill hon bekämpa både marginaliseringen av den fattiga delen av befolkningen och de växande sociala klyftorna i samhället. I ljuset av denna ironiska vändning av de konservativas partiprogram måste vänstern i Europa nu fundera över det faktum att högerpopulismen lyckas mobilisera den missnöjda och eftersatta delen av befolkningen till att slå in på den nationella isolationismens falska väg.

En socialt hållbar globalisering genom överstatligt samarbete

Blätter: Hur skulle vänstern kunna bemöta utmaningen från höger?

Habermas: Man kan fråga sig varför partierna på den politiska vänsterkanten inte har velat bekämpa den sociala ojämlikheten mera offensivt och satsa på att tämja de oreglerade marknadskrafterna med hjälp av ett koordinerat överstatligt samarbete. Enligt min uppfattning är ett ökat överstatligt samarbete det enda förnuftiga alternativet om man vill skapa reda i de oreglerade finansmarknadernas förvildade kapitalistiska status quo och samtidigt bryta lockelsen från vänsternationalisternas flörtande med de sedan länge urholkade nationalstaterna och deras förmenta folksuveränitet. Bara så kan man skapa en politik för en socialt hållbar ekonomisk globalisering. Våra dagars internationella samarbetsformer räcker inte längre till; dels eftersom de har ett underskott på demokratisk legitimitet, dels eftersom fördelningspolitiska beslut bara kan förverkligas inom fasta institutionella ramar. Därför återstår bara den mödosamma vägen att fördjupa ett demokratiskt legitimerat samarbete över nationsgränserna. Europeiska unionen var en gång ett sådant projekt – och den politiska eurounionen skulle fortfarande kunna utgöra ett sådant projekt. Men opinionen mot en sådan utveckling är ju fortfarande stark i många europeiska länder.

Socialdemokraterna har sedan Clinton, Blair och Schröder svängt in på en så kallad ”systemkonform linje” i syfte att vinna det politiska mittfältet. Man trodde att man bara kunde få politisk majoritet om man anpassade sig till den nyliberala linjen. Priset för denna omsvängning var att man fick lov att acceptera långsiktigt växande sociala ojämlikheter. Detta pris – att en allt större del av befolkningen hamnar i socialt och ekonomiskt utanförskap – är numera så högt att allt flera väljer att stödja den politiska högerflanken. Vart skulle de annars vända sig? Om det saknas ett trovärdigt offensivt perspektiv framåt återstår bara återtåget in i en skränande irrationalitet.

Blätter: Värre än själva högerpopulismen är kanske rädslan för att den ska smitta av sig på de etablerade partierna runt om i Europa. Under trycket från höger slog Storbritanniens nya premiärminister in på en hård avvisningspolitik mot utländska arbetstagare. I Österrike vill den socialdemokratiske regeringschefen inskränka asylrätten genom att införa en hård yttre gräns, och i Frankrike har François Hollande sedan ett år infört ett undantagstillstånd, till glädje för Front National. Är Europa överhuvudtaget vuxet att möta revolten från höger, eller är de republikanska landvinningarna oåterkalleligen underminerade?

Habermas: Enligt min bedömning slog man redan från början in på fel väg i försöken att motverka högerpopulismen. De etablerade partiernas fel bestod i att de accepterade högerpopulismens problemformulering, att det är ”Vi” mot ”Systemet”. Sedan spelar det ingen större roll om man fortsätter sin kamp i form av assimilation eller konfrontation visavi ”högern”. Såväl Nicolas Sarkozys skräniga kamp om presidentämbetet som motsättningarna mellan den sansade justitieministern Heiko Maas och Alexander Gauland gör bara motståndaren ännu starkare. Båda tar högerextremismen på allvar och ger den därmed uppmärksamhet. Efter ett år har vi nu alla lärt oss att känna igen det medvetet ironiska hånleendet från Frauke Petry och gesterna från de övriga ledande personerna i den obeskrivliga partigrupperingen AfD (Alternative für Deutschland, övers.anm.). Bara om man själv undviker att sätta fokus på dem, kan man hindra att högerpopulismen får vatten på sin kvarn. Men för att åstadkomma detta måste man ha viljan att inta en annan hållning i inrikespolitiken och att börja nämna det faktiska problemet vid namn: hur återfår vi den politiska makten över de nedbrytande krafterna hos en ohämmad kapitalistisk globalisering? I stället behärskas den politiska scenen i dag av en intetsägande grådaskig otydlighet. Det går inte längre att skilja en globaliseringsvänlig gestaltning av ett finansiellt och digitalt sammanvuxet världssamfund från en nyliberal agenda, i vilken politiken ger vika inför bankernas och de oreglerade marknadskrafternas utpressningsmakt.

Man måste återigen göra politiska motsatser synliga, inklusive skillnaden mellan vänsterns liberala öppenhet och högerns unkna etnisk-nationalistiska globaliseringskritik. Kort sagt, den politiska polariseringen måste återigen utkristalliseras i form av skillnader mellan partiernas uppfattningar i sakfrågor. De partier som skänker högerpopulismen uppmärksamhet i stället för förakt, kan inte förvänta sig att civilsamhället kommer att fördöma högerpopulismens slagord och våld. Den större faran består därför enligt min mening i en helt annan polarisering, nämligen den som utövar en lockelse på vissa oppositionella kretsar inom CDU när de tänker på tiden efter Angela Merkel. De accepterar Alexander Gauland, ledaren för Dreggerflygeln i det gamla CDU i Hessen, och koketterar med tanken på att vinna tillbaka de till AfD förlorade väljarna genom en koalition.

Grogrunden för en ny fascism

Blätter: Även rent verbalt verkar just nu mycket ha kommit på glid: politiker blir allt oftare stämplade som ”folkförrädare” och öppet hånade. Alexander Gauland kallar Merkel ”kanslerdiktator”. Därmed återtas successivt brunskjortornas vokabulär. Frauke Petry vill återinföra begreppet völkisch i gängse språkbruk, Björn Höcke talar om entartete Politik och hånar en CDU-riksdagsman från Sachsen med den rasbiologiska nazistiska termen Umvolkung, och allt detta sker utan några som helst påföljder.

Habermas: Av detta borde demokratiska partier dra en mycket tydlig lärdom. De bör kort och gott avslöja de ”oroade medborgare” som använder sådana nazistiska uttryck för vad de är, nämligen en grogrund för fascism, och inte fjäska för dem. Vad vi nu ser är i stället en återkomst av den komiska ritualen från den gamla tyska förbundsdagen, i form av ett slags tvångsmässig symmetrifiering: så snart ”högerextremism” kommer på tal måste man genast också nämna att det finns en motsvarande ”vänsterextremism”.

Blätter: Hur kan du förklara att AfD:s högerpopulism är särskilt populär i Tysklands östra förbundsländer och att även högerradikal våldsbrottslighet är vanligare där? Eller missar den debatten de verkliga problemen?

Habermas: Man får naturligtvis inte göra sig några illusioner om det höga valresultatet för AfD i Baden-Württemberg, även om Jörg Meuthens utbrott mot det vänsterliberala arvet från 68:orna inte var ett utslag av högerextremism, utan förmodligen snarare ett uttryck för en välbekant sinnesstämning i den gamla tyska Förbundsrepubliken. I västra Tyskland tycks högerfördomarna hos AfD-väljarna till övervägande del ha filtrerats genom en konservativ miljö, som inte hade kunnat utvecklas i DDR. På västs konto finns likaså de högerradikala grupper som omedelbart efter återföreningen av den gamla Förbundsrepubliken och DDR svärmade österut och förde med sig den där eftertraktade och nödvändiga organisationsförmågan. Men att döma av den senaste statistiken är mottagligheten för att blåsa upp auktoritära fördomar och ”gamla kontinuiteter” större i de östliga förbundsländerna. Såvida denna grupp mest består av folk som inte brukar rösta i politiska val skulle den kunna utlösa en ny flyktingpolitik mer eller mindre oförutsett. Dessa grupper var tidigare attraherade av den nationella välviljan hos CDU i de östra förbundsländerna, men i betydande utsträckning fångades de även upp av ”vänstern”. Det kan ha haft en god effekt för stunden. Men för ett demokratiskt samhälle är det i längden inte bra om tvivelaktiga politiska uppfattningar helt enkelt bara sopas under mattan.

Å andra sidan sett satt väst, som hade sista ordet när det gällde hur återföreningen genomfördes och därmed hade ansvaret för den, i själva verket med Svarte Petter. Medan befolkningen i den gamla Förbundsrepubliken hade haft chansen att under årtionden offentligt diskutera arvet från nazitiden och frigöra sig från historiskt befläckade eliter, hamnade däremot befolkningen i det forna DDR efter 1990 inte alls i ett läge där de behövde inse några egna fel och upparbeta något av det förflutna från nazitiden.

Blätter: I Tyskland har AfD förorsakat ett strategiskt uppror inom CDU och CSU. För inte så länge sedan författade politiker från CDU och CSU ett ”upprop för en lednings- och ramkultur”, i syfte att ”inte överlåta patriotismen till falska krafter”. I det hette det att ”Tyskland har rätt att fastslå vad som självklart ska gälla”. För att främja detta ville man ”rotfästa kärleken till hemlandet och den upplevda patriotismen”. I Tyskland har ju grundlagen de facto alltmer kommit att få funktionen av en kulturellt normerande instans. Kan man säga att denna författningspatriotiskt normerande kultur har fått större betydelse på senare tid, exempelvis genom talet om en plikt att ta i hand när man hälsar?

Habermas: Vi har uppenbarligen alltför snabbt utgått ifrån att CDU under Angela Merkel hade lämnat denna pseudodebatt från 1990-talet bakom sig. Men flyktingpolitiken har lyft fram en opposition inom CDU som består av olika nationalkonservativa grupper. Deras upprop markerar den söm längs vilken CDU som parti skulle kunna spricka om partiet skulle tvingas välja mellan huruvida integrationen av flyktingarna ska ske enligt den demokratiska rättsstatens måttstock eller enligt föreställningen om en nationell normativ majoritetskultur. Den demokratiska författningen i ett pluralistiskt samhälle förutsätter att minoriteter har rätt att upprätthålla sina egna kulturella livsformer. Därför är en rättsstatlig integration oförenlig med förpliktelsen för invandrare att underordna sig majoritetskulturen. Dessutom krävs det att man skiljer mellan den i landet traderade majoritetskulturen och den för alla medborgare tillgängliga politiska kulturen.

Till denna politiska kultur hör förvisso också landets egen historia, som formar medborgarnas självförståelse och deras tolkning av landets författning. Civilsamhället måste av de invandrade medborgarna förvänta sig att dessa inordnar sig i den politiska kulturen utan att rättsligen kunna tvinga dem till det. Om detta finns en läsvärd skildring som Navid Kermani, tysk medborgare av iransk härkomst, publicerade i Der Spiegel, om ett besök i koncentrationslägret Auschwitz, ett gripande och upplysande exempel. I språkförbistringen bland alla besökare från många olika länder utmärkte sig spontant den tystlåtna gruppen av tyskar, ättlingar till generationen av medskyldiga. Det av honom så uppskattade tyska språket var i alla fall inte det som grep honom vid det tillfället.
Men den politiska kulturen i en levande demokrati står inte stilla, och de naturaliserade medborgarna har i lika mån som de infödda rätten att göra sina stämmor hörda i omvandlingen av den gemensamma politiska kulturen. De bästa exemplen på detta hos oss finner vi bland de framgångsrika författare, filmregissörer, skådespelare, journalister och forskare som stammar från familjer av invandrade turkiska gästarbetare. Försöken att med juridiska medel konservera en majoritetskultur är inte bara författningsvidriga, de är också orealistiska.

Angela Merkels karriär som ett politiskt paradexempel

Blätter: I din intervju i tidskriften Die Zeit den 7 juli i fjol kritiserade du, ”ur en engagerad tidningsläsares perspektiv”, en viss anpassningsberedskap hos pressen ”utan vilken det skyddstäcke som den Merkelska insomningspolitiken medfört” inte hade kunnat utbredas över landet. Men uppenbarligen upplever vi en polarisering efter Merkels nya flyktingpolitik. Innebär det en chans att tänka i nya banor med nya politiska alternativ?

Habermas: Med tanke på den nuvarande fixeringen vid AfD, fruktar jag snarare att vi kommer att få se en ännu större utslätning av skillnaderna mellan de övriga partierna. Mina ord om insomning syftade på Europapolitiken. När det gäller den har ingenting ändrats sedan omröstningen om Brexit. Det skrivs knappast någonting alls om tillspetsningen i konflikten mellan finansminister Wolfgang Schäuble och Internationella valutafonden, som hoppat av hjälpen till Grekland. Utan ett initiativ som förändrar den förlamande besparingspolitiken kommer beredskapen till samverkan i Europa inte att kunna växa inom andra politiska områden heller.

I en intervju i Die Welt har Wolfgang Schäuble efter Brexit offentligt återkallat sitt perspektiv för ett handlingskraftigt kärn-Europa, som han tillsammans med Karl Lamers utvecklade i början på 1990-talet. Angela Merkel som vi har lärt känna som en behagligt rationell, sakligt-pragmatisk politiker – även om hon ibland handlar kortsiktigt maktopportunistiskt – har visserligen överraskat mig med sin konstruktiva flyktingpolitik. Men vad innebär detta när hon å andra sidan sedan 2010 bedriver en Europapolitik ur ett ekonomiskt nationalegoistiskt perspektiv? Just på det politiska område där Tyskland borde kunna bidra med impulser till den fortsatta gestaltningen av Europa verkar hon tänka i nationalstatliga banor. Merkels kortsiktiga åtstramningspolitik har hittills förhindrat de nödvändiga stegen framåt och kraftigt fördjupat klyftorna inom Europa.

Blätter: Just du fordrar ju sedan länge en” transnationalisering” av demokratin, med andra ord en förstärkning av EU, för att uppväga nationalstaternas förlust av inflytande i ett världssamfund där alla i hög grad är beroende av varandra. Men uppenbarligen tilltar den reaktionära längtan efter ett återtåg in i nationalstatens kokong. Kan du med tanke på det reellt existerande EU och dess institutioner överhuvudtaget se en realistisk chans att motverka detta återvändande till nationalstatstänkandet?

Habermas: Förhandlingarna om Brexit kommer i vilket fall som helst att medföra att temat kommer upp på dagordningen igen. Jag menar, liksom tidigare, att det bästa vore en uppdelning mellan ett kärn-Europa av länder som samverkar nära med varandra (eurounionen) och en periferi av länder som förhåller sig mera avvaktande. Det finns många politiska och ekonomiska skäl som talar för en sådan lösning. Här borde politikerna hellre tro på människornas läraktighet, än att fatalistiskt kapitulera inför krafter som man inte tror sig kunna påverka. Just Angela Merkels karriär, med hennes avvecklande av kärnkraften och flyktingpolitiska ställningstagande, är ett anmärkningsvärt motbevis mot tesen att det i våra dagar inte längre skulle finnas kvar något politiskt handlingsutrymme.

Översättning: Sven Heilo och Ulf Jonsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i Blätter für deutsche und internationale Politik nr 11/2016.