av CELIA DEANE-DRUMMOND
Hur bör vi möta enorma utmaningar som klimatförändringar, förlust av biodiversitet, utbredd fattigdom och miljöförstörelse? Vetenskapens förutsägelser är mörka, de etiska frågorna är svårgripbara, och problemen är komplexa och sammanvävda. Jag menar att vi genom att utforska människans ursprung kan få viktiga lektioner i urskiljning i de utmanande situationer där beslut verkar omöjliga att fatta. Redan långt tillbaka i vår förhistoria var homininer utsatta för förändringar i klimatet och andra hot mot överlevnaden. Genom att gå in i denna förhistoriska värld kan vi använda vår fantasi för en mer effektiv urskiljning i relation till vår framtid, och diskutera hur vi fick vår kapacitet för praktiskt omdöme, eller praktisk visdom, fronesis.
Urskiljning, i den mån det är ett lyssnande till hur den helige Ande rör sig i en individ eller gemenskap för att nå riktiga beslut, ligger nära visdomens och det praktiska omdömets dygd. Jag vill här utforska varför visdomstänkande är synnerligen relevant för kyrkan i dag, inte minst för påven Franciskus arbete med fullödig ekologi. Detta sätt att närma sig visdomstänkande har en viktig resurs i den medeltida tänkaren Thomas av Aquino. Jag kommer att diskutera hur evolutionär antropologi och psykologisk forskning pekar på specifikt mänskliga förmågor som minne, förutseende och ett framväxande kollektivt samvete, och hur dessa omfattar en användning av fantasi och minne som är relevant för såväl enskild som gemensam urskiljning.
Franciskus och fullödig ekologi
Påven Franciskus bjuder in oss att tillsammans med honom efterlikna den helige Franciskus av Assisi, med en särskild betoning på kombinationen av kärlek till Gud, till den skapade världen och till varje människa. Hans förståelse av det gudomliga är grundad i en djup tro på Gud, världens skapare och frälsare som ger kosmos mening, vilket visas i hans första encyklika Lumen fidei (”Trons ljus”). Denna universums mening är nära förbunden med hans tro på Treenighetens målinriktning, som visar sig i skapelsen, i det gudomligas inkarnation i Jesus Kristus, och i Jesus död och uppståndelse.
Han uppmanar aktivt till en mer positiv dialog mellan vetenskap och religion. Det finns mer naturvetenskaplig information i encyklikan Laudato si’ (LS, Lovad vare du) från 2015 än i någon tidigare påvlig encyklika. Inför fattigdom och miljöförstörelse argumenterar han för att vetenskap och religion är ”särskilda infallsvinklar”, som kan ”gå in i en intensiv och för båda givande dialog” (LS nr 62). Trons ljus är inte ”främmande för den materiella världen”, snarare är det så att ”tron uppmuntrar forskaren att vara ständigt öppen för verkligheten i hela dess outtömliga rikedom” (Lumen fidei nr 34). Detta, tror jag, är synnerligen viktigt för kyrkans liv. Undersökningar visar att ett av de viktigaste skälen till att unga människor är avogt inställda till tron är att de anser den vara inkompatibel med vetenskap. Vi behöver uppvisa en positiv interaktion som är ömsesidigt berikande, snarare än att bara tala om konflikter i vetenskapshistorien som i vissa fall är rena missförstånd.
Liksom tidigare Johannes Paulus II och Benedictus XVI, understryker påven Franciskus i ett av sina första uttalanden som påve att evolutionsteorin är kompatibel med teologi. Samtidigt håller han fast vid den katolska inställningen att människan är unik, och påpekar att det finns en gräns för vetenskaplig kunskap (LS nr 199). Han varnar också för de faror som finns inbyggda i olika vetenskaper genom att ”de var och en annars ofta blir instängda i det egna språket” (LS nr 201).
I Laudato si’ inbjuder påvens upprop för en fullödig ekologi bland annat till ett nära samarbete mellan alla kunskapsområden. Allt hör samman. Detta ser jag som en visdomens inställning, som helar den arrogans som ligger invävd i kunskapsområdenas fragmentering, och som inbjuder oss att samarbeta. För påven Franciskus kan ”ingen gren av vetenskapen och ingen form av visdom lämnas utanför” (LS nr 63). Hans plan för en fullödig ekologi utelämnar inte de mänskliga och sociala dimensionerna av vårt gemensamma hem. Detta är möjligen en av de mest intressanta aspekterna av den fullödiga ekologin, att en ”förnyelse av vårt förhållande till naturen blir omöjlig utan en förnyelse av människan själv” (LS nr 118). Ett steg i denna process är att erkänna att det finns negativa former av antropocentrism som fokuserar människan på bekostnad av allt annat. I stället ber påven oss att erkänna att ”mänskliga varelser är inte helt och hållet självstyrande” (nr 105). Fullödig ekologi som praktik betyder att i mycket högre grad ta fasta på ursprungsbefolkningars sätt att tänka och att vara i världen. Ursprungsfolken bör vara den ”huvudsakliga dialogpartnern” (LS nr 146). Vi behöver finna alternativa sätt att reflektera över vad det är att vara människa och inspireras av en annan berättelse om vad mänsklig blomstring innebär.
De första människorna
De dramatiska klimatförändringar som vi just nu erfar har likheter med de utmaningar som de tidiga människorna möttes av. I synnerhet den afrikanska kontinenten påverkades av globala, kontinentala och regionala förändringar under viktiga faser i homininernas utveckling. Många antropologer tror att sådana förändringar kan ha påverkat utvecklingen, och vissa föreslår att klimatförändringar var viktiga för att de första av släktet Homo skulle utvecklas under pliocen (geologisk epok, ca 5,3–2,6 miljoner år före nutid). Generellt var de tidiga människorna kapabla att anpassa sig till många olika typer av habitat. Storskalig klimatvariation gynnar de arter som är generalister snarare än specialister, det är de mest flexibla som överlever i extremt utmanande miljöer.
Antropologen Jeffrey McKee argumenterar för att en positiv variation kan växa fram också under mer stabila betingelser, vilket han beskriver som autokatalys. Det är ett viktigt tillägg till Darwins teori om evolution genom naturligt urval. Han menar att ”den beteendemässiga plasticitet som följde med hjärnans utveckling är det som förändrade människans adaptiva miljö. Miljön kunde sökas upp genom framsynthet och så småningom förändras med redskap.” Det finns två möjliga teorier här: Utlöste klimatförändringarna en utveckling av hjärnstorleken, eller var det snarare en större hjärna som tillät homininer att röra sig in i nya klimatzoner? Större hjärnor kompenserade för de egenskaper som ledde till större sårbarhet, som längre barndom och svårare barnafödande.
Neuroantropologen Terrence Deacon har föreslagit att symbolskapande blev det som verkligen utmärkte människan. Den förmågan utvecklades inte över en natt. Glimtar av någon sorts symbolhantering i materialet implicerar en betydligt större tidsskala. Förmåga att utbyta resurser över långa sträckor visar att människor senast under pleistocen (geologisk epok med början för 2,6 miljoner år sedan) hade förmåga till förutseende. Men sådana specialiserade förmågor verkar ha kommit och gått på flera platser. Var den avancerade kognitiva utvecklingen sporadisk? Ett sådant komplext dynamiskt system omfattar kognitiva, sociala och ekologiska komponenter som interagerar med varandra och med genetiska faktorer i intrikata återkopplingssystem.
Visdomens evolution
De första formerna av visdom som växte fram i den mänskliga gemenskapen var troligen kopplade till praktiskt omdöme snarare än till teoretisk förståelse, intellectus, som förmodligen kräver talförmåga. Även om en färdigutvecklad förmåga till praktiskt omdöme omfattar övervägande, bedömning och sedan handling, kan det där ha funnits tidiga språklösa former av rådslag genom andra typer av signaler? Eller kanske de olika element som utgör förmågan utvecklades separat?
Praktisk visdom, eller prudentia, har enligt Thomas av Aquino åtta komponenter: memoria (minne), intellectus (förståelse, intelligens), docilitas (foglighet och förmåga att lära), solertia (förmåga att anpassa sig efter situationen), ratio (förnuft), providentia (förutseende), circumspectio (omsorgsfullhet) och cautio (försiktighet).
Memoria är ett minne som är ”sant mot verkligheten”, alltså ”verkliga saker och händelser så som de verkligen är och var” (Josef Pieper). Att ha ett minne av tidigare erfarenheter bör ha varit särskilt viktigt för tidig mänsklig överlevnad. Docilitas är essentiellt för att föra vidare kunnande, och därmed för formandet av de första sociala gemenskaperna. Solertia, som omfattar förmågan hantera det oväntade väl, behövdes för att klara hotet från stora rovdjur. Insikt och förnuftig bedömning var också centrala: felaktiga bedömningar kunde vara fatala. Förutseende, providentia, är karakteristiskt mänskligt på ett sätt som inte gäller vare sig memoria eller docilitas. Providentia är kopplat till gudomlig försyn, så där finns någonting av gudomlig karaktär inom oss. Thomas inkluderar också omsorgsfullhet och försiktighet i listan över de delar av det praktiska omdömet som är kopplade till att omsätta kunskap i handling. Circumspectio är förmågan att bedöma situationer utifrån all relevant information. En korrekt informerad försiktighet, cautio, bedömer när det är rätt att avstå från handling och kan identifiera risker.
Det praktiska omdömets bedömningar är inte säkra så som de skulle vara om det bara var en fråga om att applicera vissa regler. Snarare, som Thomas skriver, ”eftersom det praktiska omdömet rör de kontingenta enskildheter som mänskliga handlingar riktar sig mot, kan det inte försäkra sig mot varje källa till osäkerhet” (II:II, q 47, a 9). Detta är viktigt eftersom det visar att åtminstone delar av den praktiska visdomen kunde växa fram innan specifika uppförandekoder utvecklats. Någon sorts känsla för vad som utgjorde det gemensamma goda måste ha funnits, men regler för gemenskapen måste inte nödvändigtvis ha dykt upp omedelbart.
Homo prospectus?
Psykologen Martin Seligman argumenterar för att vi inte borde kallas Homo sapiens, eftersom visdomen är en strävan, inte någonting någon faktiskt uppnår. Vad som verkligen skiljer människor från andra sociala djur, är ”förmågan att ledas av föreställningar om alternativ som sträcker sig in i framtiden – prospektion.” Människans prospektiva och socialt intelligenta sidor är integrerade i den praktiska omdömesförmågan. Av alla den praktiska visdomens element är denna förmåga, som jag ser det, det mest intressanta när det gäller klimatförändringarna och deras ekologiska konsekvenser. Förutseende finns hos fler sociala djur; det som är svårt är förmågan att planera träffsäkert, och att baserat på framtidsplaner styra sitt beteende här och nu. För det behöver människor en ”väldigt kostsam hjärna och en lång lärlingsperiod i livet” (Seligman). Människan utmärks av bland annat en särskild förmåga att se framåt och att realistiskt och grundligt föreställa sig framtiden. Detta ger en kapacitet för korrekta avvägningar, som bör ha varit nödvändig för de tidiga människornas överlevnad och är nödvändig för vår överlevnad nu.
Thomas menade att förutseendet var den viktigaste komponenten av den praktiska omdömesförmågan, eftersom goda bedömningar blir omöjliga utan förutseendet. Det latinska prudens sägs komma från porro videns, ”den som ser från fjärran”, och för Thomas, som såg det praktiska omdömet som en kognitiv snarare än som en affektiv förmåga, är ”den omdömesgilla mannens blick skarp, och förutser det osäkra” (II.II, q 47, a 1). Förutseendet, ”den mänskliga försynen”, handlar om framtid snarare än om nutid och dåtid. De senare innehåller en sorts nödvändighet eller ofrånkomlighet, eftersom det redan inträffade inte kan göras ogjort, därför ”är framtida kontingenta händelser, i den mån de kan påverkas av människan till hennes fördel, en fråga för omdömet” (II.II, q 49, a 6).
Mänsklig försyn och gudomlig försyn
Trots förutseendets framträdande roll erkänner Thomas av Aquino vikten av inlärning och minne för att ha en god grund för beslut om framtiden. Han identifierade förståelse (intelligere) som en kritisk komponent av det praktiska omdömet, på ett sätt som ligger nära psykologins tanke om intuition. För Thomas är förståelsen integrerad i kunskapen: kunskap om det förgångna är relaterat till minnet, medan kunskap om det pågående involverar förståelse och intelligens (II.II, q 48). Denna förståelse är placerad i en annan kategori än det förnuftiga bedömandet (judicium). Dess roll för det praktiska omdömet verkar för Thomas vara ”den rätta bedömningen av en yttersta princip” (II.II, q 49, a 2). Principen är generell och giltig för det praktiska handlandet, såsom ”man bör inte begå onda handlingar”, medan förståelsen rör det sätt på vilket principen tillämpas i konkreta situationer. Thomas menar att förståelsen kommer före det långsammare förnuftiga resonerandet, den innebär att man uppfattar rätt genom omedelbar insikt (jfr II.II, q 49, a 5). Om detta stämmer, åtminstone i teorin, så borde det ha varit möjligt för tidiga homininer att göra omdömesgilla praktiska bedömningar utan att behöva ägna sig åt mer komplexa förnuftsresonemang.
En avgörande skillnad mellan Thomas och den nutida diskussionen såsom den läggs fram av Seligman och hans kollegor är att Thomas menar att ”det är det praktiska omdömet motiverat av kärlek som rätt skiljer det som hjälper oss att närma oss Gud från det som hindrar oss” (II.II, q 47, a 1). Han understryker vikten av kärlekens dygd, nära relaterad till det praktiska omdömet. Så ”kan det praktiska omdömet sägas vara kärlek, inte till essensen, men i den mån som kärleken leder till handlingen” (II.II, q 47, a 1). Detta relaterar också till den ignatianska urskiljningspraktiken, som alltid är orienterad mot Gud. I evolutionstermer kan det sägas att det praktiska omdömet som sträcker sig mot Gud förutsätter framväxandet av någon sorts medvetenhet om Gud i tidigt mänskligt medvetande. Såsom det är närmast omöjligt att rätt finna subtila förändringar i mänskliga mentala tillstånd, så är också religiös medvetenhet svårfångad. Men det går att spekulera om att förmågan att se in i framtiden kan ha fostrats av religiös erfarenhet eller uppkommit som ett förstadium till religiös medvetenhet, eller någon kombination av dem båda.
Det praktiska omdömet är situerat mellan de intellektuella och de moraliska dygderna ungefär som en kompass. Det ställer in det sökande sinnet mot goda mål genom den gudomliga försynens generella inriktande. Det behöver inte vara hugget i sten eller deterministiskt, eftersom den gudomliga försynen respekterar kontingensen hos de ting som är menade att vara kontingenta.
Minne och praktiskt omdöme
För Seligman innebär benämningen Homo prospectus en ny inriktning i den psykologiska forskning som tidigare har betraktat mänsklig handlingsförmåga som låst till det förgångna. Men jag menar att vi inte får glömma hur viktig minnesförmågan är. Thomas av Aquino ställer memoria först av det praktiska omdömets komponenter, och det av goda skäl, därför att utan det vore klokt resonerande omöjligt. Han lyfter fram fyra aspekter av minnet (II.II, q 49, a 1): Bildassociation, systematisering, repetition och regelbunden reflektion.
Människan har inte bara som andra djur minnesbilder av det förgångna utan också förmåga till aktiv hågkomst (I, q 78, a 4). Detta sökande i minnet är en parallell till förutseendets sökande av olika framtida möjligheter. I den mänskliga evolutionen verkar det sannolikt att bilder som hölls kvar i minnet var ett första steg i förutseendets utveckling. Saker och bilder är betydligt lättare att minnas än ord, så minnet behöver inte vara beroende av specifika språkverktyg.
Bildmänniskan
I Hans Jonas bok The Phenomenon of Life sätts ytterligare ljus på det specifikt mänskliga minnet och vad det kan innebära. Jonas börjar med den mänskliga fantasins förmåga att skilja mellan att observera ett objekt och att skapa en bild av det, i vad han kallar pictorial man, ”bildmänniskan”. Bildskapandet är inte detsamma som imitation, att göra en kopia, utan innebär ett medvetet val av vilka aspekter av ett objekt som ska lyftas fram. Medan det i fråga om minnet kan vara svårt att kontrollera precis vad som ska återkallas, gäller detsamma inte förutseendet.
Jonas noterar att denna förmåga är specifik, men han tillskriver den inte någon omedelbar nytta: ”en bildskapande varelse är därför en som ägnar sig åt att skapa onyttiga föremål, eller sådana som har fler syften än de biologiska, eller som kan tjäna de biologiska på sätt som är fjärran från den direkta nyttan av verktyg”. Detta är en ny relation till objekt till skillnad mot den rent instrumentella. Men är den verkligen onödig? Om bildskapande är någonting väsentligt för minne och förutseende, så blir den en viktig, rentav essentiell, ingrediens i omdömesförmågan.
Det första som krävs för att skapa en bild är ”förmåga att uppfatta likhet” och att uppfatta den på ett visst sätt. En fågel som ser en fågelskrämma blir lurad eller ej, men har inte något stadium däremellan. ”När villfarelsen upphör, återstår endast strån, stickor och trasor. För djuret existerar inte likhet.” En förutsättning för den mänskliga förmågan att se likhet är att kunna backa från miljön och skilja synbart från verkligt. Det är ”i den inre föreställningen som, så vitt vi vet, mänskligt minne skiljer sig från djurens.”
För Hans Jonas är det den elementära kraften i fantasin som är det viktiga. Fantasin skiljer det hågkomna eidos från individens möte med det och frigör minnet från rum och tid. Friheten som härigenom fås ger såväl distans som kontroll. Minnen som skapas så kan sedan delas och bli gemensam egendom. Centralt är att ”den som återskapar ting är också potentiell skapare av nya ting, och den ena förmågan skiljer sig inte från den andra”. För Jonas är denna övergång till att skapa likhet tillräcklig för att särskilja kategorin människa. Den ger en viss förståelse för hur memoria kunnat utvecklas till omdömesmässiga resonemang.
Minnen av en annan värld
I den kritiska ekologiska och sociala kontext som råder under det tidiga tjugoförsta århundradet, är en viktig del av utvecklingen av en fullödig ekologi att föra samman olika former av kunskap. Den tidiga evolutionära antropologin säger inte bara någonting om mänskligt ursprung utan pekar också på olika sätt att förstå den mänskliga urskiljningsförmågans mening. Den praktiska visdomen omfattar en kombination av den intuitiva fantasin och förmågan att återkalla det redan inträffade, att resonera och att förutse framtida resultat med precision. Den uppstår i kollektiva kontexter. Det skulle inte vara någon större fördel för mänskliga gemenskaper om bara en enskild individ ägde förmåga till förutseende, eller ens god minnesförmåga, om dessa inte kunde delas (Tomasello). Tekniska färdigheter som pekar på bildskapande finns mycket långt tillbaka i den mänskliga utvecklingens historia (Kissel och Fuentes). Sådana ikoniska och symboliska sociala praktiker kan ha tillhandahållit en grund för delade minnen, med interaktion som gett positiv återkoppling. Och när mänskliga gemenskaper sökte en transcendent Andra, väcktes också en erfarenhet av denna, som fyllde ut minnen och med tiden tillhandahöll en förmåga till förutseende som liknade den gudomliga försynen.
I backspegeln är det möjligt att tolka den teologiska längtan hos de allra tidigaste människorna som ett långsamt sökande efter det transcendenta, av vilket de första aningarna fanns långt innan vår egen art Homo sapiens först vandrade på savannen för hundratusentals år sedan. Att spåra våra minnen tillbaka till denna annorlunda värld kan inspirera oss på en rad olika sätt:
Möten mellan teologi och naturvetenskap är positiva, inte bara rent instrumentellt genom att hjälpa oss att hantera de kritiska ekologiska och mänskliga utmaningar som utmärker vår tid utan också genom att göra teologin klarare och berika naturvetenskapen.
Vi ser tydligt hur vi tidigt i den mänskliga historien klarade av att överleva och att fatta goda beslut även inför enorma hot, klimatmässiga och andra. De tidiga homininernas liv var tätt sammanvävda med varandra och med andra arter. I vår tid har vi i hög grad förlorat denna erfarenhet av djup samhörighet.
Utvecklingen av förutseendet är karaktäristisk för släktet Homo. Det gör oss mer lika Gud, utan att vi nödvändigtvis vet vem Gud är, och är essentiellt för den praktiska visdomen. Samtidigt är en rik förmåga till bildminne till god hjälp för oss att skapa en positiv syn på framtiden. Helt utvecklat praktiskt omdöme inkluderar spontant genererad insikt, men också medvetet resonerande. Ignatius av Loyola menade att urskiljning inte är irrationell, men den omfattar såväl affektiva som intellektuella förmågor i samverkan. Vår förmåga att föreställa oss det osedda är ett viktigt förstadium till religiös erfarenhet.
Förutseendet och minnet går hand i hand: de är båda aspekter av det praktiska omdömet. Och båda, liksom andra aspekter av det praktiska omdömet såsom insikt och omsorgsfullhet, kommer att vara nödvändiga när vi fattar svåra beslut om vår och jordens framtid. Den urskiljande kyrkan, för att utöva sin förmåga till urskiljning, behöver ta en ledande roll i att fostra praktiskt omdöme i samverkan med kärlekens dygder.
Medan Ignatius av Loyola utvecklade en noggrann beskrivning av urskiljning som hjälper individer och gemenskaper att finna rätt handlingar i relation till Gud, kan vi också se hur den urskiljningen är grundad i djupa relationer med varandra och med den naturliga världen. Vår förmåga att urskilja Andens rörelser i ett böneliv måste bygga på och även förändra vår naturliga mottaglighet och kraften i vår fantasi, insikt och förnuft, vilka alla ingår i den praktiska visdomen och har sitt ursprung i vår djupaste historia.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Artikeln var ursprungligen publicerad i The Way 58/4 (oktober 2019), 17–31 och publiceras här i förkortad form.
Litteratur
Celia Deane-Drummond: ”Practical Wisdom in the Making: A Theological Approach to Early Hominin Evolution in Conversation with Modern Jewish Philosophy”, i The Evolution of Human Wisdom, utgiven av Celia Deane-Drummond och Augustín Fuentes (Lexington 2017).
Jeffrey McKee: ”Correlates and Catalysts of Hominin Evolution in Africa”, i Theory in Biosciences, 136 (2018).
Terrence Deacon: The Symbolic Species: The Co-Evolution of Language and the Brain (W. W. Norton 1997).
Marc Kissel and Agustín Fuentes: ”From Hominid to Human: The Role of Human Wisdom and Distinctiveness in the Evolution of Modern Humans”, i Philosophy, Theology and the Sciences, 3/2 (2016); ”Semiosis in the Pleistocene”, i Cambridge Archaeological Journal, 27/3 (2017).
Josef Pieper: The Four Cardinal Virtues (University of Notre Dame Press 1966).
Robert W. Sussman: ”Why the Legend of the Killer Ape Never Dies: The Enduring Power of Cultural Beliefs to Distort Our View of Human Evolution”, i War, Peace, and Human Nature: The Convergence of Evolutionary and Cultural Views, utgiven av Douglas Fry (Oxford University Press 2013).
Martin Seligman et al (ed): Homo Prospectus, (Oxford University Press 2016).
Hans Jonas: ”Image Making and the Freedom of Man”, i The Phenomenon of Life (Northwestern University Press 1966).
Michael Tomasello: A Natural History of Human Morality (Harvard University Press 2016).
Celia Deane-Drummond är docent i teologi och direktor för The Laudato si’ Research Institute vid Campion Hall, Oxford.
Ur Signum nr 8/2021, s. 10–15.