Insemination – en rättvis prioritering?

Lagen om genetisk integritet (2006:351) fastslår att assisterad befruktning enbart får utföras om en kvinna är gift eller sambo/registrerad partner. Nu har företrädare för tre borgerliga partier föreslagit att även ensamstående kvinnor ska ha rätt till insemination. Argumenten är familjepolitiska och emotionella. Det är vanligt att leva som singel och familjepolitiken bör spegla aktuella levnadsvillkor. Individens rätt att bestämma sina levnadsvillkor ska respekteras, och där ingår rätten att skaffa barn. Ett fullvärdigt liv uppfattas som att innefatta föräldraskap, ett behov staten som lagstiftare har skyldighet att tillgodose. Intressant nog betonas pappans roll i andra sammanhang: pappan bör till exempel ta ut föräldradagar i samma omfattning som mamman.

Företrädare för vissa kristna samfund har avvisat förslaget, utifrån både synen på en komplett familj och uppfattningen att Gud skapat man och kvinna, vilkas kärleksrelation speglar sammanhanget mellan Gud och människan och gör att människosläktet fortlever. Biskop Anders Arborelius har i tidningen Dagen bekräftat att den katolska kyrkan inte godkänner insemination och menar att barn har rätt till både far och mor, samt att det är tragiskt att så stor möda ägnas åt artificiell konception, samtidigt som Sverige har högst abortfrekvens i Europa.

Ett annat argument mot lagändring utgår från artikel 8 i FN:s barnkonvention som anger att alla barn har rätt att veta sitt biologiska ursprung, lära känna och vårdas av sina föräldrar. Detta tillbakavisas av förespråkare för lagändringen med att nuvarande lag innebär ett ifrågasättande av ensamstående föräldrars förmåga att ge sina barn en kärleksfull uppväxt. Man kan undra vilka fakta den uppfattningen baseras på; att det är optimalt att ett barn lever nära båda föräldrarna utesluter inte att en ensam förälder kan ha samma känslomässiga relation till barnet. Att kvinnor redan ordnar insemination utomlands framförs också som argument, eftersom barn som kommit till i Sverige har rätt att få veta spermadonatorns identitet. Om detta sedan verkligen sker följs förstås inte upp systematiskt, utan kommer ändå att vara upp till den enskilda föräl­dern och barnet. Att adoption redan är tillåtet för ensamstående framförs också som ett argument, som emellertid bortser från att det nog framför allt är mer välställda personer som väljer att bli förälder på så vis.

Men är det hela så enkelt? – Det är tröttsamt att vara ensam förälder. Att ha tillgång till lättillgängliga goda stödpersoner som underlättar mammans tillvaro – främst under barnets första levnadstid, men också fortsättningsvis – är viktigt. Och om mamman blir sjuk eller dör kan en svår situation uppstå. Diskussionen verkar främst ta hänsyn till vuxenperspektivet, rätten till självförverkligande, vad man vill få ut av livet, där barnet blir en komponent som ska fylla ett behov hos den vuxne. Barnperspektivet tenderar lätt att försvinna.

Och hur kommer barn att hantera vetskapen om hur de blev till längre fram i livet? Tv visar av och till dokumentärer om unga bortadopterade vuxna som gör allt de kan för att få veta vilka deras föräldrar är och få kontakt med dem, för att känna sig som hela människor. Varför ser jag ut som jag gör? Varför är jag den jag är? Hur är de personer som bidrog att forma mig genom mitt genetiska arv? Behovet av kontakt med sitt ursprung för att förstå sig själv verkar vara medfött hos de flesta.

Grundidén i förslaget om lagändring är att detta är ett uttryck för rättvisa. Ur ett samhällsperspektiv handlar rättvisa om att utplåna social och ekonomisk orättvisa. Men det som nu krävs avser medicinsk vård. Vården är till för att förebygga, bota och lindra medicinska problem. Att en ensamstående kvinna inte kan bli gravid på egen hand är inget medicinskt problem (det är få levande varelser som reproducerar sig på egen hand). Men det finns verkligen problem med rättvisa i tillgång till vård. Tyvärr rapporteras nästan dagligen om otillräckligt antal anställda inom äldrevården, köer för undersökning och behandling till och med av cancerpatienter, och personer som lever med svår kronisk smärta och som exempelvis behöver höftledsoperation. Samtidigt åläggs vården hela tiden sparpaket. I skrivande stund har Akademiska sjukhuset i Uppsala fått i uppdrag att spara 350 miljoner kronor. Detta innebär stora prioriteringar.

Det finns olika modeller för prioritering inom vården. En av dem formulerades av en ledande teoretiker inom omvårdnad, Callista Roy, katolsk ordenssyster, verksam inom utvecklingen av sjuksköterskeutbildning i USA. Hon menade att prioritering i alla vårdsammanhang bör utgå från människors faktiska behov. Resurser ska i första hand ägnas åt akuta åtgärder för överlevnad, därefter kommer nödvändig medicinsk och annan behandling, och sedan undersökningar och behandlingar med mera som behöver utföras men som kan vänta utan allvarliga konsekvenser. Detta gäller såväl i det dagliga vårdarbetet på en avdelning eller mottagning som inom planering och administration av vård. I det perspektivet kan barnlöshet hos ensamstående inte ha en så hög angelägenhetsgrad att det bör gå före det som nämnts ovan. I dagsläget är det ett begränsat antal kvinnor som valt att bli mammor på artificiellt sätt. Men hur många det kan bli om detta får status som en medborgerlig rättighet går inte att gissa. I vårt samhälle finns det faktiskt många barn som behöver ’extraföräldrar’ av olika skäl, allt från nyfödda barn till tonåringar. Kan inte det lyftas fram som en angelägen och värdefull uppgift för personer som önskar engagera sig i barn?

Kerstin Hedberg Nyqvist är leg. sjuksköterska, med.dr och docent.