av STEN HIDAL
Ett ord som alltmer har börjat användas i debatten om invandring är integration. Det viktiga är inte vilken volym av invandring som skall accepteras, utan om de nytillkomna kan bli integrerade i samhället. Det heter att vi måste – för att använda ett annat centralt ord – satsa på integrationen.
Finns det här några historiska förebilder? Förflyttning av människor – frivillig och ofrivillig – kan vi läsa om i Bibeln. Olika syner på de främmande och de invandrade möter där. Här vill jag lyfta fram ett exempel på en biblisk invandrare som blev sällsynt väl integrerad i sitt nya land, nämligen Josef, Jakobs son.
Egypten
Det är kanske inte helt rätt att beteckna Josef som en invandrare i Egypten. Han såldes som slav av sina bröder och fördes som en handelsvara till sitt nya land. I det stora textblocket 1 Mosebok 37–50 kan vi läsa den spännande och litterärt högt stående berättelsen om vad som sedan hände. Det skall kanske förutskickas att någon annan information om Josef har vi inte. Hans historicitet står och faller med vår tilltro till Bibeln. Men så mycket kan sägas, att det inte var omöjligt för en semit att göra karriär i den egyptiska förvaltningen. Särskilt under den tid då hyksos regerade i Egypten har vi flera exempel på detta. Hyksos är namnet på olika främmande folkgrupper, mest från Kanaan, som på 1600-talet före Kristus etablerade ett välde i Nildeltat.
Som Josefberättelsen nu är placerad tjänar den främst att vara en länk mellan patriarkerna och uttåget ur Egypten. Det är textens funktion i det frälsningshistoriska credo som ligger bakom pentateuken. Men det kan finnas andra motiv till att vi har fått en så pass fyllig skildring av just denna persons liv och karriär. Och vi får den tydligaste bilden av detta genom att sätta den i relief mot ett annat traditionsskikt i Gamla testamentet, deuteronomismen.
Deuteronomium
Deuteronomium är ett annat namn på Femte Moseboken, men det är också benämningen på en mäktig förnyelserörelse med både religiösa och sociala dimensioner från 600-talet före Kristus och framåt. Den tycks ha börjat under Josias regering och då lett till kultcentraliseringen i Israel. Den teologiska profilen framträder tydligast i 5 Moseboken, men också i Kungaböckerna. Här är den religiösa avgränsningen mot omvärlden viktig. Den kanaaneiska religionen fördöms och varje form av synkretism avvisas. Detta leder till utsagor som kan få främlingsfientliga övertoner. Efter hemkomsten från exilen i Babylon skärps detta drag, och vi kan läsa varningar för att ”det heliga släktet” (Esra 9:2) inte får beblandas med andra folk. Men i grunden är det alltjämt de andra religionerna som ogillas.
Mot detta tycks tala att det finns många ställen i dessa texter som talar varmt om invandraren (hebr. ger) och att man skall ta sig an honom. Det talas om ”invandraren i dina portar” som inte får förtryckas. Men med detta avses främst dem som flytt från nordriket Israel efter 722 före Kristus (då nordriket föll för assyrierna) och som blev till ett betydande socialt problem i det lilla sydriket. De delade både språk och tro med sitt värdfolk.
Helt annorlunda i Josefberättelsen. Här möter vi inte ett ord av fördömande av den egyptiska religionen, som Josef dagligen måste ha konfronterats med, inte minst i sin egenskap av hög ämbetsman. Motsatsen är slående vid jämförelse med vad som i andra bibelböcker sägs om kanaaneisk och assyrisk-babylonisk religion. Inte heller i samband med skildringen av uttåget ur Egypten ser vi något fördömande av vare sig egyptisk religion eller kultur. Orden i 2 Mos 12:12 (”alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom”) kan syfta på den egyptiska statsledningen.
Integration
Med andra ord: Josef visar med sitt liv att det utmärkt väl går att leva i en främmande miljö och göra en fin karriär där utan att på något sätt kompromissa med religionen. Hela skildringen präglas av en inklusiv och kulturöppen hållning. Vi får en positiv bild av den nya miljön. Aldrig behöver Josef förneka sin tro på Israels Gud. När han i fängelset skall tolka drömmar säger han programmatiskt: lelohim pitronim, ”Att tyda är Guds sak” (1 Mos 40:8). Allt går väl för Josef, hans smidiga anpassning till omgivningen tas väl emot. Tillfälliga motgångar får sin lösning och resultatet kan bara bli ett: ”Och Herren lät honom lyckas i allt han företog sig” (1 Mos 39:23).
Det är också intressant att Josef inte försöker omvända egyptierna till sin egen religion. Försök till reformation av religionen saknas det inte exempel på i egyptisk historia. Farao Amenofis IV eller Echnaton försökte på 1400-talet införa dyrkan av solskivan Aton som en monoteistisk kult i Egypten. Denna gick dock under med hans död och hans efterträdare Tutanchaton ändrade sitt namn till Tutanchamon. Josef blev inte en ny reformfarao, han söker inga proselyter till Israels religion.
Alltsedan den tyske exegeten Gerhard von Rad har man brukat se inflytande från vishetslitteraturen i berättelsen om Josef. Med det stämmer också att den litterära formen som kan bestämmas som en novell. Men frågan är om vi här inte också har ett inlägg mot den deuteronomistiska ideologin. Den präglades av avgränsning mot andra religioner och folk, men här är nyckelordet integration. Josef blir ett exempel på hur man med bevarande av sin religiösa och etniska identitet kan bli fullt integrerad i ett nytt land.
Också på andra plan kan vi märka en avgränsning mot deuteronismen. Utmärkande för denna är tanken att en synd måste följas av ett gudomligt straff. Det kan dröja, men det kommer. Den långa skildringen av Juda och Israels kungahistoria ger många exempel på detta. I Josefberättelsen är detta orsakssammanhang brutet, det som Josefs bröder gjorde mot honom resulterar inte i deras förkastelse. Eller som Josef säger till sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv”, 1 Mos 50:20.
Josef försörjaren
Det finns ett inslag i skildringen av Josefs verksamhet som storvesir som kan upplevas som främmande. Hans insatser för att landet skall kunna möta den sjuåriga hungersnöden är goda, men han utnyttjar detta till att låta farao få full kontroll över människorna och reducera dem till slavar. Det rör sig om 1 Mos 47:13–26, där den centrala versen är 21. Den hebreiska standardtexten är där inte ursprunglig, vilket visas av en jämförelse med den samaritanska texten och den grekiska översättningen Septuaginta. Bibel 2000 översätter i enlighet därmed: ”Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar.”
Den historiska sanningen i detta behöver inte nu diskuteras. I en ideologisk mening var redan alla människor i Egypten faraos slavar, liksom i de flesta riken präglade av orientalisk kungaideologi. Men det är påfallande att författaren tycks gilla detta, främst kanske därför att det faller in under det som är Josefs huvuduppgift: att hålla många människor vid liv. I det syftet är allt tillåtet.
Återigen har deuteronomisten en avvikande syn. Den framgår av den så kallade kungsrätten i 1 Samuelbokens åttonde kapitel. Situationen är den att israeliterna ber Samuel om att få en kung i likhet med vad andra folk har. Samuel visar i ett tal vad en kung kan göra med dem. Där får vi en tydlig bild av en orientalisk despot med obegränsad makt över sina undersåtar. Kulmen nås i dessa ord: ”Själva blir ni hans slavar” (v. 17). Här är tydligt att författaren klart ogillar det som hans kollega i 1 Moseboken gillar med sin mer positiva syn på staten och dess maktapparat.
Bakom berättelsen om Josef i Egypten anar vi en öppen och bejakande inställning till främmande länder och kulturer. Det är något av samma inställning som vi möter i Jonas bok, där både de icke-israelitiska sjömännen och den assyriske kungen visar prov på en mer ”rättfärdig” inställning än vad man kan finna i Israel. Profeten Jona tycks känna sig mer integrerad i den hedniska staden Nineve än hemma i Juda – i varje fall tas hans budskap emot. Denna kulturöppna syn gick vidare in i den hellenistiska judendomen, medan fariseismen övertog den mer avgränsande attityden till det främmande.
Litteraturen
Det är inte att undra över att en text som den om Josef har blivit föremål för litterära omgestaltningar. Sedan vår kunskap om det gamla Egypten vidgades genom att hieroglyferna tolkades och flera texter blev tillgängliga, har detta skett flera gånger. Det mest kända exemplet under 1900-talet är Thomas Manns Joseph und seine Brüder (1933–1943), där särskilt den fjärde och avslutande delen anses återspegla hur Mann upplevde Franklin D. Roosevelts ekonomiska reformpolitik New Deal. Ur biblisk synpunkt är nog den tredje delen, Josef i Egypten (svensk översättning av Nils Holmberg 1950) den mest läsvärda. Mann hade läst in sig grundligt i egyptologin, men han behärskade också väl den bibliska lokalfärgen med inströdda hebreiska ord och annat.
Olika meningar kan man ha om Josef som statsman. Men bilden av honom som en i sitt samhälle integrerad och framgångsrik invandrare kvarstår som ett föredöme. De av Jakobs efterkommande som bodde i Egypten fick dock uppleva att integrationen kan gå för långt. De drabbades av just det som Josef hade utsatt egyptierna för: de blev faraos slavar. Uppbrottet blev räddningen.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 8/2021, s. 25–28.