Kardinal Józef Glemp – omstridd medlare och försvarare av kyrkan

Józef Glemp blev 83 år gammal och fick i likhet med så många andra i sitt hemland Polen uppleva dramatiska samhällsomvälvningar som påverkade hans levnadsbana. Och han hade fått axla en svår roll – eller, som det sades, fått ta på sig alltför stora skor – när han i juni 1981 efterträdde kardinal Stefan Wyszynski som ärkebiskop för stiftet Gniezno (Gnesen)-Warszawa. Hans store föregångare hade under mer än trettio år gjort sig känd som en hårdnackad motståndare till den kommunistiska regimen. Själv tillträdde Glemp mitt i en period då landet skakades av djupgående kriser och den hårda konfrontationen mellan den oberoende fackliga rörelsen Solidaritet (sedan sensommaren 1980) och regimen. Dessutom stod han i skuggan av en annan polack, påven Johannes Paulus II (1978) i Rom, älskad av sina landsmän och betraktad som den egentlige talesmannen för den katolska nationen. Detta underlättade inte heller situationen för den Polens nye primas (den polska kyrkans högste representant). När Glemp tillträdde sitt höga ämbete var han ju inte särskilt känd i landet, efter sina tolv år som föregångarens privatsekreterare och bara två år som biskop i stiftet Warnia.

Glemp hade upplevt tysk ockupation och nazistisk terror, därefter en kommunistisk regim som växlade mellan stalinistisk totalitarism och mer liberala perioder, och han hade lärt sig att manövrera på ett sätt som gagnade kyrkan och – som han såg det – nationen. Hans juridiska skolning underlättade och försvårade. Och han blev kritiserad för det. Att ”glempa”, att anpassa sig till båda sidorna, blev ett mindre smickrande uttryck. Men resultaten talade för hans taktik: Polen förändrades, det kommunistiska systemet föll ihop, och allt detta i stort sett utan våld, bortsett från några mycket smärtsamma undantag (bland annat säkerhetspolisens mord på prästen Jerzy Popie?uszko). Glemp uppträdde annorlunda än sin mer autokratiske föregångare, var mer ödmjuk och mån om konsensus, ja ibland obeslutsam. Men med tanke på de hot mot kyrkan och nationen, som tornade upp sig (bland annat en eventuell sovjetisk ockupation 1981), var han den person som behövdes, ibland som motvikt mot den mer frispråkige landsmannen borta i Vatikanen.

Józef Glemp föddes den 18 december 1929 i Inowroclaw i västra Polen. Fadern arbetade i saltgruvorna och dog tidigt. Hans mor och han själv fick under kriget tvångsarbeta på bondgårdar som beslagtagits av tyskarna. Efter det att han återupptagit sina studier vigdes han 1956 till präst och doktorerade sedan i kanonisk och civil rätt i Rom. Både där och från 1964 i Polen arbetade han med äktenskapsrättsliga frågor, för att 1967 bli kardinal Wyszynskis privatsekreterare och 1979 biskop. Utbildningen och arbetet med juridiken präglade Glemp och kännetecknade många av hans uttalanden, som ibland blev föga uppskattade, även under åren med konflikten mellan regimen och oppositionen. Mest blev han kritiserad för ett, får man nog säga, mindre känsligt sätt att förhålla sig till element av antisemitism i Polens förflutna, bland annat när han antydde att det fanns en judisk dominans i internationella medier som kunde riktas mot Polen. Där agerade han ännu i början av 2000-talet utan tillräcklig hänsyn till hur minerat detta fält är.

Att hålla en stadig kurs under 1980-talets svåra år, och med personer som Solidaritetsledaren Lech Wa?esa och generalen Wojciech Jaruzelski att förhandla med, var knappast lätt. Kyrkan var ju den enda samhällskraft som de flesta kunde respektera, på båda sidorna. Kardinalen vädjade till Solidaritet och inte minst till rörelsens ”marxister” och ”maximalister” (så föll hans egna ord) att hålla igen, men fördömde också många gånger regimens övergrepp, även om han till att börja med, efter krigslagarnas införande den 13 december 1981, predikade återhållsamhet. Det viktigaste var att våld skulle undvikas, att inget blod skulle spillas, detta vid sidan om huvudmålet, att bevara kyrkan intakt och att stödja de svaga och behövande i det av kriser omskakade Polen. Här gjorde han stora insatser. Men han fick utstå kritik för sin pragmatism, även från sina egna, både biskopar och inte minst det lägre prästerskap som levde nära arbetarna inom Solidaritet. Förmedlaren uppfattades ofta som bromsaren. Polens siste kommunistiske regeringschef (till 1989) och partiledare (till 1990), Mieczyslaw Rakowski, noterar flera gånger i sina memoarer kardinalens kompromissvilja, men även att det ju var helt klart på vilken sida denne stod och var gränserna för eftergifterna gick. Glemp var således under 1980-talet en självklar referenspunkt både för oppositionen och för regimen. Man vädjade till honom, lyssnade på honom, möttes hos honom och använde honom som förmedlare.

Kardinalen var fast förankrad i polskt tänkande, men han reste också en del och användes av Vatikanen bland annat i diplomatisk mission österut. 1988 besökte han som förste primas av Polen Sovjetunionen och uttryckte sedan som sin åsikt att Michail Gorbatjov borde stödjas. Att Glemp åtnjöt stort anseende från alla sidor kan illustreras av det som har kallats ”teaparty hos Glemp”, ett informellt möte med ledande polska politiker som 1990 ledde till att Jaruzelski lämnade presidentposten och Wa?esa i stället kunde väljas. Det kan nämnas att Glemp också ofta förekommer i den svenska diplomatiska rapporteringen från Warszawa. Hans omgivning kunde vara en pålitlig källa om man ville veta vad som försiggick i ett senkommunistiskt Polen.

Efter 1989 blev utvecklingen inte som Józef Glemp (eller Johannes Paulus II) hade tänkt sig. Polen tycktes förvästligas, demokratiseringen och öppningen för kapitalism och marknadsekonomi ledde till vad man betecknade som konsumism och liberalism. De nya konflikterna kring moralfrågor (abort) och kraven på det sekulära samhällets åtskillnad mellan kyrka och stat gav upphov till splittring. Några katolska grupper drog sig inte för att sprida en hatisk stämning mot västligt, inte minst europeiskt och ”judiskt” inflytande (Radio Maryja). Kardinal Glemp ingrep väl sent när det gällde radiostationen. Men han förblev tydlig när det gällde krav på socialt ansvarstagande.

När kardinal Glemp 2006 skulle överlämna sitt ämbete till den utsedde efterträdaren, anklagades denne för att under kommunisttiden ha varit angivare för de kommunistiska myndigheterna. Kardinalen fick då stanna ytterligare en tid på sin post. Nu, efter hans död den 23 januari 2013, och efter tre dagars begravningshögtider under deltagande av ett stort antal polska och utländska kyrkliga och världsliga ledare och stora folkmassor, kan man avläsa något av den uppskattning han har vunnit. Åtminstone under det kritiska årtiondet, innan det kommunistiska systemet föll ihop, visade Józef Glemp att han mycket väl kunde växa in i föregångarens stora skor. Eftermälet i stora internationella tidningar visar, trots en viss kritik, att han högaktades som nyttig medlare och pragmatisk ledare i kritiska situationer.

Klaus Misgeld är professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.