Klimatflyktingar

”I en varmare värld kommer människor oundvikligen att behöva flytta på sig”, konstaterar journalisten Shora Esmailian i sin reportagebok Ur askan. Enligt de prognoser som hon refererar till kommer mellan 150 och 250 miljoner människor att tvingas migrera fram till 2050 på grund av förstörda livsmiljöer, extrema översvämningar eller extrem torka/hetta. Oavsett hur korrekta prognoserna är, så måste problemen tas på allvar. Den fråga som hon vill lyfta fram med sin bok är: Vilka konsekvenser får de pågående och framtida klimatförändringarna för migrationspolitiken? Som det nu är saknar klimatflyktingar de internationella rättigheter och det skydd som garanteras offer för krig och åsiktsförföljelser genom UNHCR. Även de som råkar ut för plötsliga naturkatastrofer har ett visst internationellt skydd.

Esmailian kom för 20 år sedan till Sverige som politisk flykting från Iran. Boken inleds med några reflektioner kring de klimatförändringar som hennes egna släktingar i Iran upplevt sedan hon lämnade landet. Eftersom hon av politiska skäl inte kan återvända dit reser hon till andra områden som drabbas hårt av översvämningar och torka. I Swatdalen i Pakistan spolades en hel dalgång bort av vattenmassor 2010. Tusentals människor omkom och tiotusentals tvingades på flykt och lever fortfarande i osunda tältläger utan hopp inför framtiden. I Egypten besöker hon jordbrukare i de nordligaste delarna av Nildeltat, där det salta havsvattnet hotar den bördiga jorden till följd av landsänkning och höjning av havsnivån. I Kenya möter hon offren för torkan på Afrikas horn. Dessa är dels somalier och etiopier, som i stora skaror sökt sig till grannlandet i syd, och nu lever i slumområdena runt Nairobi, dels kenyaner i norr som bor i samma drabbade region och som lever som internflyktingar i sitt eget land.

Livsbetingelserna för ett 15-tal familjer i de tre områdena får illustrera de förhållanden som den nya klimatsituationen skapat, speciellt för kvinnorna och deras barn. Skildringarna av flyktingarnas situation klargör att klimatförändringarna långt ifrån är det enda problemet, i många fall kanske inte ens det största. Bakom katastroferna ligger felaktiga politiska beslut och uteblivna åtgärder för att förebygga och mildra katastrofernas verkningar. Resursbrist, korruption och ineffektivitet hos myndigheter försvårar eller omöjliggör rehabilitering efter katastrofen. Strukturåtgärder som, med stöd av Världsbanken och IMF, vidtagits för att främja modernisering och ekonomisk utveckling, får ofta oönskade konsekvenser för de fattiga. De sociala program som brukar ingå i sådana program för att skydda de fattiga smälter bort i korruption och maktmissbruk. Traditionella värderingar om könsroller gör kvinnor och barn särskilt utsatta. Terrorism och väpnade fejder spär på osäkerheten ytterligare för de redan hårdast drabbade.

De flesta experter tycks i dag eniga om att förutsägelserna om växthuseffektens befarade verkningar kommer att realiseras och att de fattiga i de ekonomiskt svaga regionerna i världen kommer att drabbas hårdast. Men också den rika världen drabbas. Oroande torkkatastrofer har redan inträffat i Ryssland, USA och Australien, i linje med de förutsägelser som klimatprognoserna gett.

Den fråga som Shora Esmailian ställer är hur en global solidaritet ska kunna byggas som garanterar oskyldiga offer för miljökatastrofer skydd och möjligheter till en ny tillvaro. Vid de internationella miljökonferenserna har garantier om skydd för miljöflyktingar hittills varit en icke-fråga. Hon noterar att det däremot på olika håll i den rika världen vidtas åtgärder för att bygga murar mot miljöflyktingar från den fattiga världen. Lobbyorganisationer i de rika länderna försöker övertyga allmänhet och politiker om faran för den egna välfärden och miljön av att öppna gränserna för skyddssökande. Men hur hållbar är en sådan politik i längden? Kommer de mest klimathotade länderna, bland dem Kina, Indien och Brasilien, att stillatigande acceptera att Europa, Nordamerika och Australien bygger murar kring sina territorier och kräver att länderna själva ska lösa sina problem, trots att orsakerna till miljöhotet till största delen ligger hos den rika världen? Lösningarna på globala problem måste vara globala.