Kongenialt! Skickligt! – Men något väsentligt går förlorat

Serier har inte haft hög status i den svenska kulturen. Troligen därför att ordet här associeras med Kalle Anka och andra innehållsmässigt enkla bildremsor. På engelska heter det comics vilket i ännu högre grad leder tankarna till billiga gags. På kontinenten är situationen en helt annan. Där betraktas de kvalificerade serierna som en bland alla andra kulturgenrer och beteckningen bande dessinées leder tankarna lika väl till Bayeuxtapeten som till Bamse. Det finns numera, framför allt översatta, serier av hög kvalitet. Det finns ingen komik i Art Spiegelmans pulitzerbelönade serieroman Maus som tolkar judars situation i Hitlertyskland och det är långt mellan Kalle Anka och Marjana Satrapis Persepolis där hon berättar om sin uppväxt i mullornas Iran. Även i Sverige skapas serier av hög kvalitet till exempel Rolf Goes Mystiska 2:an med dess skarpa utsnitt ur ungdomsvärlden i dramatiskt svart-vitt. Joakim Lindengrens album om Kapten Stofil är en vasst satirisk serie där en medelålders serietecknare i krislägen åldras flera decennier och blir en superhjälte, vars kraft består just i att vara gammal. Ofta korsas verklighetsplanen som i Paul Austers New York-trilogi. Listan kan göras lång: Knut Larssons Krokodilstaden, Gunnar Lundkvists Klas Katt och så vidare. Trots det är seriegenren sedd över axeln på den svenska kulturscenen. Det är därför ganska modigt av Gustaf Fröding-sällskapet att som sin årsbok för 2014 välja Malin Billers I varje droppe är en ädelsten, som framställer ett urval av Frödings dikter i serieform.

En serietecknare är vanligen konsekvent i sitt val av stil när hon/han tecknar en viss serie men väljer ofta ett helt annat sätt att teckna när hon/han arbetar med andra teman och personer. Peter Madsen, en dansk serieskapare, är ett typiskt exempel. Han ritar sina mycket roliga Valhallaalbum i en konturskarp, tvådimensionell klassisk ”Tintin”-stil medan tecknandet i berättelsen om Jesus, Människosonen, får en vaghet i linjen och ett perspektiviskt djup som är mer anpassat till ämnet och huvudpersonen. När det gäller Malin Biller är de album, som jag känner bäst till, tecknade i en stil som numera är ganska vanlig bland unga svenska serieskapare. Man kanske kan kalla den stenografisk naivism. En platt, skugglös streckteckning där bara så mycket ges av anletsdrag att man kan identifiera de olika personerna, men där minspelet är desto tydligare. De är alltså mycket långt från den hårfina detaljskärpan i till exempel Asterix-serierna men påminner något om Gaugins konturdominerade målningar. I varje droppe är en ädelsten innehåller tjugoåtta dikter av Fröding och är tecknad i nästan lika många olika stilar. Den läsare som har format sin referensram efter serier från tiden före 1980 blir kanske besviken. Här finns ingen färgglädje. Även i de kolorerade dikterna som finns med till exempel ”Dumt fôlk” och ”Svampinjoner” är färgskalan mycket behärskad. Här finns heller ingenting av det precisa, detaljrika och exakta tecknande som formades efter Hergés stilbildande Tintinserier. Frödings varma medkänsla med de utslagna och trasiga får sitt uttryck i de romantiskt böljande bilderna i ”Landsvägsmaja” medan ett kallt, realistiskt tecknande tolkar det hårda livet på Lars i Kujas magra torp. Den burleska glädjen i ”En litten låt ôm vårn” får en träffsäker tolkning i Billers retroversion, en parafras på serieteckningar från 1930- och 1940-talet. De kraftfulla rutorna som tolkar vreden i ”Den gamla goda tiden” har en hård träsnittston som stämmer exakt med diktens själ. En stil som också lämpar sig perfekt för att framställa kaptenens nollställda anletsdrag i ”Världens gång”. Så här kan uppräkningen fortsätta. Varje stilgrepp är noga utvalt för att stämma med grundtonen i respektive dikt. På så sätt skapar Biller en skön symbios mellan bild och text. Givetvis finns också enligt min mening misslyckade kombinationer, ”Lelle Karl-Gustaf” och ”Äktenskapsfrågan” till exempel. Men kanske är de inte så misslyckade. Det handlar ju mera om att jag läser en viss dikt på ett annat sätt än Malin Biller. En av poängerna med en sådan här bok är ju just att man kan få nya perspektiv på något som man är bekant med. Det är alltså inte konstigt att vissa serier fick mig, ibland under protest, att vrida perspektivet och upptäcka nya dimensioner. Så till exempel gav mig den sista rutan i Inga-Lill en helt ny innebörd av dikten. Siluettbilderna i ”Säv säv susa” skärpte upplevelsen av flickans utsatthet. Serien om skalden Wennerblom var en direkt utmaning mot min bild av den druckne skalden. I stället för den nerslitna men ganska värdiga poet jag alltid föreställt mig mötte jag en lallande fåne med burleskt parodierat utseende. Det är för övrigt bokens omslagsbild. Jag har fortfarande inte försonat mig med tolkningen, men det är ingen tvekan om att dikten kan läsas på det sättet. Förmodligen är den också mera realistisk. Diktens rytm vaggar in läsaren i en mjuk och varm atmosfär som svarar mot skaldens berusning, men förfallet är i realiteten inte vackert.

Många försök att skapa serier ur skönlitterära verk resulterar bara i en illustrerad förkortning av texten. Det Biller skapar är inga illustrationer utan dikt och bild blir en enhet. Dikttexten, som framställs i sin helhet, utgör ett bildelement på samma villkor som andra inslag i teckningen. Här ligger både styrkan och svagheten i boken. Å ena sidan skapas på så sätt ett enhetligt verk. Å andra sidan – och det är en väsentlig svaghet – förloras ibland den dramatiska och egensinniga rytm som präglar många av Frödings dikter.

Nu skall ni höra, att lelle Karl-Johan

allt blir en präst, när Karl-Johan blir stor,

– sade och smekte sin lelle Karl-Johan

mor till Karl-Johan

men tänk, vill ni tro han

svor

sturigt och lett:” Jag gir jäkeln i mor!”

När dikten gavs ut 1896 var det nog inte så många fler än Fröding som behärskade ett sådant sätt att skriva lyrik – i dag kanske ingen. Jag skulle inte rekommendera boken som en introduktion till Frödings diktning, eftersom jag tycker att rytmen hos Fröding på sätt och vis är det centrala, det som är hans storhet. För den däremot som – likt Biller – har Fröding som en välbekant och kär vän och är öppen för att finna nya sidor av denne vän, kan boken ge nya dimensioner åt välkända rader.

Jan-Olof Hellsten är fil.dr i pedagogik vid Uppsala universitet.