Konversioner till den katolska kyrkan

Konversion och konvertiter till den katolska kyrkan är ett ämne som uppmärksammas då och då i svenska medier, exempelvis i utförliga reportage i Dagens Nyheter (29/10 2016) och i tidskriften Fokus (nr 13/2015), eller när större delen av kommuniteten på retreatgården Berget i Rättvik bestämde sig att konvertera under hösten 2015. Men vad är det då som drar människor med olika trosbakgrund till den katolska kyrkan – och det i ett land som ofta beskrivs som ett av världens mest sekulariserade? Denna artikel innehåller reflexioner kring dessa frågor med utgångspunkt från erfarenheter i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.

Det händer när jag tänder ett ljus och sätter mig i kyrkbänken att hjärtat sjunker i stilla ro.

Det händer när jag söker ett svar på en teologisk fråga och förundras av att svaren förflyttar perspektiven och skjuter undan fördomen.

Det händer när jag ser styrkan i min tro men känner längtan efter Kyrkans fullare tro och vishet.

Det händer när jag tänker på Kyrkans väsen att jag liksom blickar upp mot en stjärnklar vinternatt.

Det händer när jag deltar i Mässan och lyssnar till samma frälsande budskap om Jesus Kristus som förkunnats genom seklerna att jag längtar efter att få dela eukaristin.

Ja, när detta händer så vill jag slå följe på Kyrkans pilgrimsvandring.

Jag vill nu tro att det bär, jag vill upptas i Kyrkan.

Dessa poetiska rader skickade mig en gift man i 30-årsåldern i höstas. Vi kan kalla honom Christian. Sedan fyra år tillbaka hade vi träffats då och då för att tala om teologiska och andliga frågor som berörde hans tänkande och kännande, hans självförståelse, relationer och yrkesarbete. Hans tro har inte uppstått ur intet; han kommer från en familj med rötter i frikyrkligheten. Men där hade han med åren känt sig allt mer främmande, begärt utträde och börjat söka på nytt.

Vad fick honom att ta det här steget? Det handlar främst om en känsla av att ha hittat rätt, en känsla som kan vara svår att klä i ord. Mången konvertit beskriver det som att ha ”kommit hem”. De säger att de äntligen känner sig hemma, ibland efter ett långvarigt och rastlöst sökande. För Christian var det viktigt att reda ut det här med tron också intellektuellt. Han hade åtskilliga fördomar mot den katolska kyrkan med sig i bagaget, fördomar som än i dag delvis odlas i en del frikyrkor: katoliker tillber Maria och helgonen, de vill göra sig förtjänta av det eviga livet, de tror inte på Bibeln och så vidare. Christian funderade över det jag försökte förklara för honom. Dessutom läste han kopiöst mycket – och såg en ny värld öppna sig.

Till skillnad från tidigare frikyrkliga vänner hade han aldrig förlorat sin tro på Gud, inte heller sin förbundenhet med Kristus. Hans tro var och är stark. Men han upptäckte att kyrkan är betydelsefull för hans tro, att den subjektiva tron lätt kan bli ensam och utarmad och inte minst trång. Kyrkan blev för Christian ett rum där han kan andas fritt, som försörjer hans personliga tro med syre och lyfter honom utöver sig själv. Nu måste han inte längre ”göra” allt själv. Christian upptäckte att kyrkans större tro bär, också när han stundtals känner sig osäker.

En stjärnklar vinternatt är något av det vackraste man kan uppleva. Den är en blandning av klarhet och hänryckning. Det Christian sökte och fann var också entydighet och stringens. Därför var Svenska kyrkan inte något alternativ för honom eftersom han uppfattar att den är alltför godtycklig, också när det gäller det centrala trosinnehållet. Det fanns egentligen ingen tröskel man måste ta sig över, det skulle i så fall vara om man ifrågasatte Sveriges samhälleliga credo. Men för Christian var det inte bara klarhet utan också just hänryckning han fick uppleva när han funderade över kyrkans väsen; inte bara hennes långa historia utan också hennes mystiska dimension som Kristi kropp – och inte som ”salighetsverk”.

Som så många andra icke-katoliker gick Christian söndag efter söndag fram till altaret med handen på axeln för att visa prästen att han ville ta emot välsignelsen men inte kunde ta emot kommunionen. Det här är inte något lätt ögonblick, inte heller för prästen; i synnerhet inte när denne är övertygad om att personen framför honom delar kyrkans tro på sakramentet. Längtan efter att få ta emot kommunionen är en mätare på dessa människors längtan att djupare växa samman med Kristus och tas upp i kyrkans fulla gemenskap.

Vägar till kyrkan

Christians väg till kyrkan rymmer många moment som är avgörande för konvertiter. Oftast har den intresserade gått en lång och mödosam väg. Historier som de om Carl eller Åsa, som vi kan kalla dem, är däremot mera sällsynta. Carl, en man i 40-årsåldern, var ateist och hörde under en vistelse i Berlin en röst som sade: ”Det finns bara en enda Herre. Honom ska du tjäna!” Därefter började han söka. Han närmade sig kyrkorummet, bad för första gången i sitt liv och sökte sedan kontakt med kyrkan. Åsa var sju år gammal när hon resolut meddelade sina häpna föräldrar: ”Jag vill bli döpt.” Hennes mor är buddhist, fadern icke-praktiserande katolik. Religionen spelade inte någon större roll i hemmet. Åsa var orubblig i sitt beslut. Föräldrarna konsulterade hennes mormor, som följde med till ett första möte mellan mig och Åsa. Vi enades om att hon skulle få undervisning och drygt ett halvår senare blev hon döpt.

Kanske kan man beteckna dessa båda konversioner som ”blixtkonversioner”. Men de är inte särskilt vanliga.

Alla konvertiter stiger in i kyrkan genom olika dörrar, men det finns gemensamma motiv. De flesta konvertiter har – skulle man lite förenklat kunna säga – en bakgrund med kyrkan och tron, med kyrkan utan tro eller med tro utan kyrkan.

Kyrka och tro

Människor som har erfarenhet av både kyrkan och tron utgör det stora flertalet. De senaste fem åren är det många från olika frikyrkosamfund som söker sig till kyrkan. Vad får dem att ta det här steget? En stark bevekelsegrund för åtskilliga är subjektivismen. Ständigt måste jag erfara Jesus, förnimma och beröras av honom. Något utrymme för tvivel eller frågor finns knappast. Om jag inte blir bönhörd är det mitt eget fel. Det här kan upplevas som både påfrestande och inskränkande – som en sorts religiös elitidrott. Och det i en kristen tradition som sätter nåden så högt! Det finns för litet utrymme för den personliga troshistorien. Dessutom har man ibland tyckt sig vara utlämnad åt predikanter som är rustade med stor auktoritet utan att denna auktoritet är förankrad i ett läroämbete som är större än just predikanten.

Kyrkan däremot framstår som befriande objektiv, hennes liturgi som ett rum där man kan andas och inte ständigt måste prestera. Där – säger de ofta – är det Gud man firar och inte sig själv. Många före detta frikyrkomedlemmar har också saknat den sakramentala dimensionen, det kroppsliga uttrycket för Guds närvaro. Och inte minst är det kyrkans historiska och universella dimension man anför som skäl. Att hitta hem betyder för många att finna en plats i hennes 2 000-åriga historia med dess teologiska och andliga rikedom. Kyrkan utstrålar för dem inte bara historisk utan också samtida bredd på grund av sin världsomfattande och i ordets egentliga bemärkelse katolska identitet.

Tidigare aktiva medlemmar i Svenska kyrkan motiverar också ofta sin konversion med kyrkans katolicitet, historia och sakramentalitet. Dessa skiljer sig emellertid från konvertiter som tidigare har tillhört en frikyrka på så sätt att de söker trosmässig tillförlitlighet. Man bör inte avfärda det här som längtan efter entydighet eller som en sluten världsbild utan som en oro för att den kristna tron är på väg att förflackas i Svenska kyrkan.

Konvertiter som har varit präster eller engagerade medlemmar i Svenska kyrkan talar om godtycklighet i trosfrågor, vilket fått dem att – inte sällan med sorg och smärta – lämna sin kyrkliga hemvist.

I kategorin kyrka och tro framstår också kyrkans andliga skatt som attraherande. De olika spiritualiteterna och praktiska fromhetsformerna ses som en oanad rikedom, som hjälper dem att uttrycka och leva sin tro. För många har Ignatius av Loyolas Andliga övningar varit viktiga. Alla som gör dem konverterar förstås inte, men åtskilliga har tagit det här steget längre fram, och de som stannat kvar i sina ursprungliga samfund har fått en bättre förståelse för kyrkan.

”Gamla” katoliker häpnar ibland när konvertiter nämner Maria som ett av flera konversionsskäl. En kyrka som är präglad av Maria upplever de som moderligare och kvinnligare. De ser henne som en pålitlig ledsagerska till Gud som alltid har ett öppet öra för deras sorger och bekymmer.

Kyrka utan tro

På grund av de tidigare registreringsreglerna finns det fortfarande många svenskar som är medlemmar i den före detta statskyrkan utan att vara insatta i tron eller ens döpta. Den enda kontakt de har med Svenska kyrkan är vid skolavslutningar, förrättningar eller möjligtvis första advent. Somliga har till och med konfirmerats utan att förberedelsen har lämnat några djupare spår (vilket förstås också förekommer i den katolska kyrkan). Det formella medlemskapet hade inte haft någon präglande kraft, varför de slog in på konversionsvägen utan djupare förkunskaper.

Konvertiter som hör till den här kategorin söker sig ofta trevande fram till Gud och kyrkan. Kanske hade frågan väckts av en troende vän eller äktenskapspartner, genom upplevelser under en mässa eller mötet med en präst. Somliga har läst sig till tron och kyrkan. Böcker har fortfarande en betydelse för konvertiter som inte bör underskattas. Det händer också att människor med en diffus längtan rådfrågar en präst. Bakom ett sådant sökande kan finnas frågor som uppkommit genom en stark personlig upplevelse, en olyckshändelse, sjukdom eller livskris.

Tro utan kyrka

Konvertiter i den här kategorin liknar i mångt och mycket kategorin kyrka utan tro. Det är de odöpta och de utgör den numerärt minsta delen. Som odöpta är de inte konvertiter i snäv bemärkelse. För enkelhetens skull vill jag dock här tillämpa ett vidare konvertitbegrepp.

Ofta har de själva svårt att förklara varför frågan om Gud har uppstått; den bara finns där. Den här vägen har det goda med sig att den medför en obelastad öppenhet för trosfrågor. Inga dåliga religiösa erfarenheter i det förgångna står i vägen för upptäcktsresan utan i stället finns det en nyfikenhet på den yttre och inre värld som dittills har varit tämligen okänd för dem. Det många känner på sin väg till kyrkan är framför allt glädje, upptäcktens glädje och ”den första kärlekens” glädje.

Varför blev det just kyrkan de kom att söka sig till? Kanske kan man förmoda att de flesta har insett att det inte finns något kyrkofritt evangelium. Kyrkan är nödvändig inte bara som trons garant och förmedlare utan också som ett rum där tron kan utvecklas. Många i den här och de andra grupperna inser att det inte finns någon tro på den treenige Guden utan kyrkan.

Konversionens risker

Konvertiter tar en risk. De bränner en hel del broar bakom sig för att finna ”liv i överflöd” (Joh 10:10). De tar risken att inte bli förstådda av sina äkta hälfter eller familjemedlemmar, att bli förlöjligade av sina arbetskamrater eller att betraktas som konstiga av samhället. Den här risken beror till en del på att Gud inte är någon självklarhet. Han är inte något ”denna världens ting” och undandrar sig endimensionella förklaringsmönster. Dessutom är historien med honom öppen. Bär tron? Finns Gud verkligen? Kommer jag att finna den hemvist jag söker?

Vid sidan av dessa grundläggande risker med att avgöra sig för Gud finns det risker som hänger samman med Sveriges historia. Konvertiter förlorar inte sällan sin kulturella hemvist. Kanske inte i lika hög grad som förr, men än i dag är det många som förknippar den katolska kyrkan med någonting främmande, stundtals också hotfullt. Under en lång tid var det uteslutande invandrare och gästarbetare, kort och gott utlänningar, som var katoliker. I kulturell bemärkelse var katolicismen i bästa fall exotisk, men under alla omständigheter osvensk. Konvertiter upplever än i dag sitt beslut som en brytning med den svenska kulturen, som förr var präglad av luthersk ortodoxi men i dag präglas av sekulära grundåskådningar som jämställdhet och liberalitet på alla livsområden. Det katolska anses ofta stå i motsättning till den kulturella konsensus som inte längre är religiöst utan sekulärt definierad.

Man kan kanske inte direkt påstå att svenskarna är religionsfientliga. En individualistisk privatreligiositet accepteras så länge den inte inkräktar på det samhälleliga livet. Snarare skulle man kunna tala om en sorts likgiltighet eller hjälplöshet inför trosfrågor. Om en konvertit vågar berätta för sina arbetskamrater om sitt beslut blir det ofta tyst i rummet eller man intar en avvisande hållning. Efter konversionen känner sig många ännu mer främmande i sin gamla omgivning.

Det händer ofta att en äktenskapspartner konverterar, medan den andra parten antingen behåller sin gamla trostillhörighet eller förblir konfessionslös. Det behövs ingen större fantasi för att föreställa sig hur mycket ett personligt trosbeslut också påverkar det gemensamma livet. Klarar makarna av att något nytt kommer in i deras relation, något som en av parterna kanske ställer sig oförstående till? Hotar konversionen samlevnaden eller kan den föra parterna närmare varandra? Vad händer med de gemensamma barnen? Ska nu också de bli katoliker, delta i trosundervisningen och i kyrkans gudstjänstliv?

Spännvidden mellan de olika reaktionerna är stor. Ibland lever konvertiter sitt nya trosliv ensamma i äktenskapet. I andra fall påverkar de sina familjer och tar med dem till kyrkan. Andra återigen förhandlar med varandra om hur de ska göra på söndagen. Om en eventuell konversion skulle kunna förstöra ett äktenskap avråder vi från att ta detta steg. Det förekommer ofta att människor som längtar efter kyrkan avstår från att konvertera av hänsyn till sin partner.

En annan personlig risk som en konvertiter tar är äktenskapsrättsligt betingad. Lever de i ett kanoniskt giltigt äktenskap? Om inte får de enligt gällande regler efter upptagandet i kyrkan inte ta emot sakramenten. Med en skilsmässokvot på över 50 procent är sådana fall inte helt sällsynta. Här måste vägledaren spela med öppna kort för att förebygga obehagliga överraskningar längre fram. Många kandidater förstår inte att ett borgerligt äktenskap som slutat med skilsmässa är kanoniskt giltigt och står i vägen för en sanering av den nuvarande relationen. Äktenskap som ingåtts i Svenska kyrkan vilar mestadels på andra förutsättningar än de katolska. Ändå ligger bevisbördan fortfarande på dessa äktenskaps ogiltighet och inte på deras giltighet. En del konvertiter är alltså inne i kyrkan samtidigt som de står utanför. Många får gå den hittills långa annulleringsvägen. Men också här kan det hända att konversioner inte blir av, att kandidaterna drar sig tillbaka eller att redan upptagna lämnar kyrkan igen.

Konvertiter byter sin gamla religiösa hemvist mot en ny. Men de flyttar in i ett hus som redan är bebott. Det är inte alla gånger givet att de kommer att tas emot väl i det här huset. För församlingarna och de så kallade födda katolikerna är det en stor utmaning att öppna sig för nykomlingarna. Varje ny boende förändrar hemmet och dem som redan har bott där länge. Och konvertiten behöver tid på sig att bli hemmastadd. Det gäller mässan, traditioner, fromhetsformer och att kunna rota sig i en konkret gemenskap. Konversionen är inte en slutpunkt utan en början.

I Sankta Eugenia församling i Stockholm har vi därför lagt upp ett program som inte slutar med upptagningen i kyrkan. Under det första året får de intresserade en systematisk presentation av kyrkans lära och liv, som omfattar 36 timmar och löper över två terminer. Under det andra året följer den direkta förberedelsen för konversion eller dop. Kandidaterna träffas så återigen under två terminer för att fördjupa det första året andligt och liturgiskt. Den här tiden ska hjälpa dem att fatta ett moget beslut. Utöver gruppmötena träffar kandidaterna en präst eller diakon för personliga samtal. Under en treårsperiod efter konversionen inbjuds de nya kyrkomedlemmarna årligen till åtta fördjupningstillfällen med ett andligt eller teologiskt tema.

Det här omfattande programmet ska hjälpa konvertiterna att finna sig till rätta i kyrkan, såväl personligen som i sin lokala församling.

Framtidens troende?

Konversioner till den katolska kyrkan är en del av konversionshistorien. Det måste tilläggas att en del katoliker begär utträde ur kyrkan och vänder kristendomen ryggen helt eller konverterar till andra samfund. Ibland blir också invandrade eller mindre kunniga katoliker mer eller mindre lurade in i exempelvis Svenska kyrkan, som ofta inte upplyser dem om att Svenska kyrkan är del av den protestantiska kyrkofamiljen.

Jag hoppas att Christian ska finna sin plats i kyrkan och att den tillförsikt hans text utstrålar ska besvaras. Han, liksom många andra konvertiter, är livsviktiga för kyrkan. Utan dem har idén blivit gammal.

Just dessa ”nyinflyttade” hjälper kyrkan med det alltför mänskliga, det trista och det onda som också finns hos henne. De tar inte bara emot, de ger också mycket. Konvertiter kommer inte med tomma händer. De har med sig en troserfarenhet och trosbakgrund som man bör ta till vara. Tidigare frikyrkomedlemmar har ofta en stark kärlek till Kristus och en önskan att ge någonting åt kyrkan (tid, idéer, engagemang, vittnesbörd). Tidigare medlemmar i Svenska kyrkan har ofta ett vaket sinne för trons centrala innehåll och mässans vikt och värde. Människor utan kyrkoerfarenhet har en känsla för att tron på Gud inte är någon självklarhet och en sensibilitet för det som försiggår i kyrkan, kanske också för det absurda, som ”födda” katoliker med sin hemmablindhet inte längre ser. De sistnämnda utmärker sig emellanåt genom sin bekvämlighet och konsumtionsmentalitet. Då kan konvertiter med sin fräschör och beslutsamhet vara en hälsosam tagg.

Att tro och kyrkotillhörighet inte självklart går i arv är något som många kyrkor i västvärlden i dag mycket smärtsamt upplever. Kanske är konvertiterna framtidens troende. Deras tro och kyrkotillhörighet är inte följderna av en slumpmässig biografisk konstellation. Konvertiterna har erfarenhet. De har prövat och vägt, kanske också själva blivit prövade och vägda. Eftersom de har måst kämpa sig fram till tron är deras tro motståndskraftig och luttrad.

Dominik Terstriep är jesuitpater, dr i teologi vid Gregoriana-universitetet i Rom och kyrkoherde för S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.