Kyrka och politik

Förhållandet mellan kyrka och politik har varit ivrigt debatterat av massmedierna under början av 1985. Det gäller inte endast moderata reaktioner på en predikan av biskop Krister Stendahl, därtill kommer de amerikanska katolska biskoparnas herdabrev om ekonomisk rättvisa, hittills på utkaststadiet, och spekulationerna om vad påven skulle säga om befrielseteologin under resan i Latinamerika.

I den sistnämnda frågan var kommentarerna något besynnerliga. Många tidningar gick ut med utförliga ledare om påvens förmodade fördömanden och vilken innebörd för kyrkans enhet dessa antagna yttranden skulle ha. När besöket var över meddelades i små notiser från nyhetsbyråerna att den enda sensationen med besöket var det uteblivna fördömandet av befrielseteologin. Religionsradions utsända kunde utförligt rapportera om att påven inte direkt givit den maoistiska gerillan i Peru sitt stöd. Surprise! Surprise!

Det kunde tyckas som om dispyten mellan Gösta Bohman och representanter för Svenska kyrkan skulle ha sitt största intresse däri, att den möjligen kunde öka förståelsen på moderat håll för att statsmonopol eller verksamhet i offentlig regi med starka konkurrensbegränsningar är som allra mest olämpligt när det gäller religion och livsåskådning.

Moral och kunskap

Men problemet om kyrka och politik sönderfaller i några mycket angelägna frågekomplex. Ett av dessa gäller hur man med teologisk eller kyrklig auktoritet bäst hanterar moraliska överväganden och expertkunskaper. Professor Kjell Goldmanns hörnartikel på DN:s ledarsida den 4 febr. ställde problemen ovanligt klart. Han menar där att det finns goda skäl hos säkerhetspolitisk expertis för att den av de amerikanska biskoparna förordade kärnvapenpolitiken snarare ökar än minskar krigsrisken. I själva sakfrågan kan finnas skilda meningar, men det avgörande är själva påpekandet att moralen inte endast uppfordrar till aktivitet, utan också till noggrann prövning av de sannolika konsekvenserna av moralens påbud. ”Däremot kan man ifrågasätta det moraliska i att försöka ge en speciell legitimitet åt en säkerhetspolitik som många specialister på goda grunder anser vara ägnad att öka krigsrisken och befrämja kapprustningen.” Frestelsen att betrakta moralen också som en ofelbar vägvisare i frågor som snarast borde besvaras av forskare och experter är närvarande överallt i kyrkans hanterande av politiska materier. Inom u-hjälpen har länge en förenklad beroendeteori för underutvecklingen ansetts vara särskilt väl förenlig med ett kristet samvete. Den helt överväldigande majoriteten av dem som professionellt sysslar med utvecklingsproblem och internationell ekonomi är däremot övertygade om att tendenserna till inskränkningar i frihandeln är det främsta hotet mot ekonomisk utveckling, inte minst i Tredje världen. Nu är det ju alltmer påtagligt att de stater som skulle vara de lysande illustrationerna till förlitan på egna krafter antingen ändrat politik eller gått ekonomisk katastrof till mötes. Ingen kan vara betjänt av att man försöker ge intrycket att kyrkligt ämbete eller teologisk examen i sig medför speciella insikter i en rad komplicerade politiskt-ekonomiska sammanhang.

Finns det något rimligt i tanken att vissa områden, som givetvis också är politiska, på ett tydligare sätt skulle ligga inom kyrkans kompetensområde, såsom familjerätten och utbildnings- och omsorgsområdet. Ja, det har åtminstone varit en allmänt antagen mening i Västeuropa. Familjerätten och utbildning/omsorg har allmänt betraktats som ”res mixtra” saker där statens och kyrkans intressen möts och uppgörelser är oundvikliga och nödvändiga. Där statskyrkosystem i någon form har bestått var själva motivet att garantera kyrkan och den officiella religionen ett direkt inflytande över skola och familjebildning. Också där statskyrkosystemet är avskaffat fortsätter naturligen dessa områden att vara de främsta kontakt- och konfrontationsytorna mellan stat och kyrka.

Helt annorlunda förhåller det sig i Sverige. Här har vi bevarat statskyrkosystemets apparat, men samtidigt har Svenska kyrkan berövats allt institutionellt inflytande på såväl familjelagstiftningen som omsorgs- och utbildningsområdet. Att få intresserade utlänningar att förstå ett sådant statskyrkosystem är bland det svåraste man kan pröva på.

Ang. ”stå vid spisen och föda barn”

Det viktigaste som hänt på det sociala området i Sverige under de senaste decennierna är sannolikt den totala omvandlingen i familjebildningsmönstret. Äktenskapets radikalt försvagade ställning, där ingångna äktenskap är lika många som de som upplöses genom döden och de 20 000 årliga skilsmässorna är en nettominskning av den gifta befolkningen. Aborterna, de mycket låga födelsetalen etc. Utvecklingen har följts av ett lagstiftningsarbete som helt varit inriktat på att anpassa lagarna efter människors beteende, en princip som knappast har tillämpats på något annat område. Vi har därför fått en skilsmässolagstiftning med bestämmelser om barns försörjning, som innebär miljardsubventioner till skilsmässor genom skatteavdrag för underhåll, bidragsförskott som i allt mindre utsträckning återkrävs av föräldern i fråga, skattelättnader och förturer i daghemsköer etc. När en stor tidning räknar fram ekonomin för frånskilda som bildar ny familj, görs ingen jämförelse med en bestående familj som skaffar ytterligare barn. För ett sådant företag finns ingen nedsättning av underhållsskyldighet eller några fribelopp för bevarad levnadsstandard.

Vad har då Svenska kyrkan sagt om familjens sammanbrott med lagens tillskyndan? Ja, det är inte lätt att utan vidare dra sig till minnes. 60-talets radikalisering och inriktning på ”strukturfrågor” har i den vanliga debatten klingat ut och givit upphov till en nästan morbid självuppgörelse över förvillelserna i kollektivistiska utopier. Samma företeelse kunde ju också studeras inom kyrkorna, och iden att kyrkan genom att uppmärksamma världens orättvisor och deras åtgörande äntligen hade kommit loss ur ”privatmoralens” moras, var en vanlig uppfattning, som verksamt bidrog till en synnerligen låg profil också under den sexuella ”frigörelsens” mest pinsamt fjolliga excesser. När återtåget från de farliga enfaldigheterna nu har inletts, har det knappast varit den kyrkliga opinionen som visat vägen.

Mot denna bakgrund är det ganska nedstämmande att se Krister Stendahl citerad: ”Ni har alltså bestämt er för att kyrkan skall stå vid spisen och föda barn, och alltså inte ta ställning i kärnvapenfrågan.” Kyrkan skall givetvis ta ställning i kärnvapenfrågan och har gjort det. Men citatet förefaller implicera att den inte skall ta ställning i en annan livsfråga, som här i nedsättande ordalag benämns ”stå vid spisen och föda barn”. Om yttrandet uttrycker en självklar prioritering är det svårt att inte finna ett uttryck för ett slags eskapism, där kyrkans profetiska uppgift ligger i supermaktspolitiken eller i befrielsekampen i Latinamerika, men där svenska livsfrågor är alltför näraliggande och triviala för att få annat än speglosor.

De ”sista” och de ”nästsista” frågorna.

Borde man inte slutligen vara något varsammare med de ständigt förekommande påståendena om att kyrkan inte kan godkänna en åtskillnad mellan andligt och världsligt. De stora politiska frågorna vore minst lika viktiga som frågor om den enskildes frälsning.

Helt visst har kyrkan på senare tid kommit att i vissa länder och situationer ta ett politiskt ansvar. Kyrkans inblandning i politiken är minst av allt något nytt. Skillnaden ligger i att när kyrkan allt mer sällan är en statlig institution eller på annat sätt inlemmad i det bestående samhällets civila maktutövning, har ”politiken” allt oftare kommit att betyda protest och röst åt orättfärdighetens och våldets offer. Kyrkans politiska kallelse ser rimligen något annorlunda ut i en pluralistisk demokrati, där kristna (tillsammans med andra) fritt kan verka i politiska och andra rörelser resp. i totalitära stater, där ingen pluralism och yttrandefrihet föreligger, där pressen är censurerad och rättsväsendet politiserat. Att utan kvalifikationer framhålla den polska kyrkan eller den latinamerikanska befrielseteologin som mönster för kyrkligt handlande och tänkande i demokratier som Sverige, är att undvika de speciella teologiska utmaningar det fullt utbyggda välfärdssamhället ställer.

Men viktigast är givetvis att de politiska frågorna, om än aldrig så stora, för kyrkan och teologin dock inte är ”de sista frågorna”, utan som Bonhoeller uttryckte det ”vorletzte Fragen”. I Signum 1984:3-4 kunde vi publicera ett bidrag om freden av Joachim Wanke, f.d. professor i nytestamentlig exegetik och katolsk biskop i Erfurt, DDR. (Det finns faktiskt kristna tänkare också på denna sidan haven.)

Vi citerar ur Wankes föredrag: ”Man kan inte avsluta kristet resonemang om Guds fred i Kristus med uttalanden om världsfreden. Det är t.o.m. mycket viktigt att vi som kristna blir medvetna om vilken fred vi talar om … Guds fred verkar in i världen genom att Guds ord förkunnas och därför genom den enskildes hjärta och samvete. Om däremot den kristne inte längre, på grund av bekymmer om världsfreden, inser sig hänvisad till syndens makt och den egna synden, då förlorar talet om fred med Gud genom Jesus Kristus sin plats i livet och blir bara en överflödig religiös fras. Om den här skillnaden faller bort, så blir resultatet inte ett levande helt, utan tvärtom förlorar man det ena och gör intrång på det andra. Guds fred blir då bara ett ideal, vars förverkligande kommer att bero på dem som inte har någon fred. Och världsfreden blir ett utopiskt mål för världshistorien, ett mål som i alla fall aldrig kan nås av de döda: alla de som dött före detta mål och de, liksom vi, som kommer att dö före det. Även om man använder sig av det hebreiska ordet blir en sådan föreställning av fred inte biblisk.” . . .

”Om igen tänker jag tillspetsa min framställning: det är inte för att förhindra ett möjligt krig som en kristen ska undvika att bruka våld. Det är för att uppenbara Gud. Naturligtvis verkar det som om Jesus menar att detta bidrar till att hans lärjungar ska umgås som bröder med varandra och med andra, exempelvis också därhän att man förhindrar krigiska motsättningar. Ändå har Jesus aldrig utlovat lärjungarna något fredsrike på jorden. Tvärtom: lärjungarna kommer att få gå sin väg under förföljelse. Tyvärr tror jag att vi här känner hur tyngdpunkterna är placerade på annat sätt i vårt kristliga tal. Och känner att kyrkan önskas som fredens tjänarinna. Vad kyrkan kan göra för freden är följande: att så hängivet som möjligt förbli vid sin sak -och det är Jesu sak, han som vill att Gud ska förhärligas i oss.”

Sättet att uttrycka skillnaden mellan de ting som är de ”sista” (eller ”yttersta”, som det hette före NT81) och de ”nästsista” kan skifta något med politisk-social omgivning. En sociolog som Niklas Luhmann skulle här se skillnaden mellan kyrkans primära uppgift som han kallar ”andlig kommunikation” och den sekundära som är diakonal i vidaste mening och tjänar, kompletterar eller korrigerar andra institutioner eller system i samhället som det politiska, det ekonomiska eller det rättsliga.