av gästkrönikör: TOVE LIFVENDAHL
Det märks att maten kostar mer. För somliga är prishöjningarna skillnaden mellan att ha råd att köpa mat, och att inte ha råd. Runt om i landet kan olika hjälpverksamheter märka ett ökat tryck; fler ber om att få äta gratis på de ställen som har bespisning, fler vädjar om pengar för att kunna klara hyra eller egna matinköp.
Det ökade behovet medför inte bara ett stresstest av organisation och personal utan har också inneburit att kyrkliga företrädare offentligt har artikulerat frustrationen över situationen; man upplever att kyrkan nu får ta ett ansvar som det offentliga borde äga. Det är en välbekant impuls hos den som dels dagligen möter människor i utsatta livssituationer, dels betraktar kyrkans sociala verksamhet som ett komplement till välfärdsstaten.
Med den inställningen uppstår lätt harm och misslynthet mot politikerna. Sådan kritik är också alltid medialt efterfrågad: de utsattas röst mot överheten.
Men kyrkan är inget tillbehör till välfärdsstaten, dess uppgift är inte att täta sprickorna i det offentliga. Den som i sitt kyrkliga hjälparbete tänker att ”det här skulle inte vi behöva göra” låter sin självbild och roll definieras av staten. Det är den underordnades inställning, eller tankarna hos den som värjer sig emot den ökade arbetsbördan. Ett annat sätt att tänka vore: ”tänk om kyrkan kunde göra mer av det här arbetet i samhället”.
Kyrkan bör heller inte betrakta sig primärt som en talesperson för samhällets ”svaga” (ett begrepp som alltför vårdslöst används för att beskriva andra). Sådant kan vilken engagerad opinionsbildare som helst göra. Ty kyrkan har något alldeles unikt som inte vem som helst kan erbjuda eller förmedla: gudstron. I tanke, men framför allt genom handling.
Att människor söker sig till kyrkan i nöd är att hälsa med ödmjuk visshet. Somliga kommer dit när alla andra kända möjligheter tycks uttömda, andra söker sig hellre dit än till andra platser. Och för den som tror att Guds hus har mer att erbjuda till den hjälpsökande än materiell välfärd, är detta att välkomna. Räcker inte budgeten? Räcker inte brödet och fiskarna? Se till att utöka resurserna, genom att berätta för allmänheten om det behov ni ser och vad ni behöver av dem som har möjlighet att hjälpa till, för att kunna erbjuda den hjälp ni vill förmedla.
Kyrkan är en aktör i sin egen rätt, den behöver inte fråga om lov. Dess storhet ligger bland annat i att den är väsensskild från både socialkontor och politisk logik. Den kan möta sin nästa som medmänniska, kärleksfullt ta emot henne som gäst och besökare och därmed skapa en värdighet och jämlikhet i mötet som sällan genomsyrar mötet då staten möter klienten, eller politikern sin potentiella väljare.
Kanske skulle vårt samhälle bli varmare och bättre på att möta människor i kris och utsatthet om vi slutade betrakta staten som den självklara garanten för människors välfärd och sociala trygghet. Vad skulle hända om vi drog en annan slutsats av det ökade trycket på kyrkornas hjälpverksamhet, än att det offentliga måste göra mer?
Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet.
Ur Signum nr 8/2022, s. 3.