av EDEL IRÉN LAPPIN
Det finns ett antal konfliktytor i samhället när det kommer till familj, stat och religion. I ett alltmer pluralistiskt samhälle blir dessa konfliktytor tydligare. Kyrkan talar om familjen som den minsta byggstenen i samhället. Hur kan man relatera detta till familjens roll i vårt samhälle, i Sverige? I tider av lågt barnafödande och skakiga familjevärderingar kan katoliker visa på en annan syn.
Påven Franciskus har länge talat om att i högre grad involvera lekfolk i kyrkans verksamhet. Att lekfolket har mycket att bidra med är en väsentlig del av synodaliteten. Detta innebär också att familjen har en central roll i att bygga upp kyrkan. Den är inte bara viktig i det lilla, i vardagen, utan också i det stora. Familjen utgör en spegel för det kristna livet ut till samhället.
I Andra Vatikankonciliets dokument Lumen gentium beskrivs familjen som en hemmets kyrka (ecclesia domestica; begreppet finns redan hos Johannes Chrysostomos). Familjen är den första plats där barn har möjlighet att introduceras för och lära känna Gud. Alla har en gång varit barn och vet hur viktig den första tiden i livet kan vara för den framtida relationen till kyrkan.
Förutom att vara en hemmets kyrka så brukar också kyrkan tala om familjen som den minsta byggstenen i samhället. I Sverige är det vanligt att i stället se individen, men individen är ingenting isolerat. Som Aristoteles säger kan inte individen vara samhällets minsta beståndsdel, eftersom hon är för beroende av sina relationer. Samhället byggs i stället upp av de små gemenskaper som finns omkring oss. Familjen är en naturlig sådan.
I Katolska kyrkans katekes finns det en beskrivning av det fjärde budet i tio Guds bud; hedra din fader och din moder. Där står det att relationen mellan barn och föräldrar är universell och grunden för människans övriga relationer: relationen till släkten men också till lärare, arbetsgivare och som medborgare i sitt land.
Utifrån kyrkans lära om familjen kan man se den som en ikon för Gud. Relationerna i familjen hjälper oss att förstå hur kyrkan är vår familj. Och genom familjen får vi också en glimt av det gudomliga livet, familjen speglar relationerna i treenigheten och Faderns kärlek till Sonen och till mänskligheten. Moderskapet och faderskapet är ikoner för Guds föräldraskap.
Genom inkarnationen blir familjen en förutsättning för teologi och kristen tro. Varje gång ett barn föds blir vi påminda om hur Kristus föddes till världen. Familjen speglar Guds kärlek till människan men är också en påminnelse om att Gud blev människa och bodde bland oss – i en familj. Även om inte alla gifter sig eller får barn, så är alla födda av en förälder, precis som Jesus var född av Maria.
Påven poängterade i en audiens för ett antal år sedan att mammor utgör ett motgift mot självcentrerad individualism. Han menade att det ligger i betydelsen av ordet ”individualism” att det inte går att dividera. Mammor är i stället konstant delade, de delar upp sig själva för att kunna vara där för sina barn.
Hur kan vi följa påvens uppmaning och se familjen som ett motgift mot individualism? Hur ser det ut i Sverige i dag?
I februari kom det en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Den handlar om ungdomars upplevelser av hedersrelaterat våld och förtryck. Rapporten utgår i sin undersökning från en lista med fem kännetecken för hedersnormer. Kännetecknen är bland annat att individens agerande anses påverka familjens anseende, att individens intressen anses underordnade familjens intressen samt att sexuella relationer bara är tillåtna mellan man och kvinna inom äktenskapet.
Utifrån denna ganska breda definition av hedersnormer faller många religiösa familjer inom kategorin. Det räcker att undervisa sina barn om ett katolskt äktenskap och ta med dem till kyrkan på söndagar (när de hellre vill spela dataspel) för att två av fem kriterier ska vara uppfyllda. Myndigheten skriver själv i sin rapport att de anser att många frikyrkor också utövar en hederskultur på grund av detta.
En bidragande orsak till konflikten här är att man ser individen som den minsta beståndsdelen och inte familjen. Detta gör att man i sin analys inte lyckas skilja på allvarligare hedersförtryck, där barnens liv är i fara, och en traditionell religiös uppfostran, där barnen själva har möjlighet att välja sin egen tro – när de är stora nog att göra det.
En annan orsak till konflikterna mellan familj och stat i Sverige är tanken om att normer per automatik är förtryckande. Att uppfostra sina barn med normer som skiljer sig från majoritetssamhället ses som ett hot, då idealet ibland varit att hitta något sorts normlöst samhälle. Men ett sådant samhälle existerar inte. För barn kan det i stället utgöra en stor trygghet att ha tydliga normer om vad som förväntas. Det som däremot utgör den stora skillnaden mellan sunda och osunda kulturer är vilka konsekvenser ett avsteg från normen får. En mer relevant fråga är därför om det finns:
- En öppenhet inför att inte alla normer är bra och att normer faktiskt kan förändras (även inom kyrkan) och
- Möjlighet till försoning och förlåtelse för dem som hamnat utanför och brutit mot normerna.
En annan misstanke som finns i offentligheten när det kommer till familjen är att starka familjevärderingar hör ihop med åsikter om en stark nationalstat, mindre invandring och ”traditionella könsroller”. Men idén om familjen är större och äldre än nationalismen. Att värna om familjen kan också innebära att man stödjer familjeåterförening, att man ger familjer själva utrymme att fritt lägga upp sin vardag eller att man respekterar familjens integritet i förhållande till staten.
Förra året kom det rapporter om ett historiskt lågt barnafödande i Sverige, antalet födda per kvinna är det lägsta som någonsin uppmätts i landet. I Europa har detta länge varit ett problem. Ofta har man använt Sverige som exempel på hur den ”demografiska vintern” kan övervinnas. Sveriges generösa bidragssystem har pekats ut som orsaken bakom det högre barnafödandet i landet jämfört med övriga Europa. Genom liknande statliga insatser i andra länder tänker man att problemet kommer lösa sig.
Men de nya siffrorna visar att den ekonomiska förklaringen inte är tillräcklig. Det lägre barnafödandet har en djupare grund i ett samhälle som inte bejakar eller prioriterar livet. Individens självförverkligande går framför familjen. Trots att ekonomiska faktorer också är viktiga, behövs det en hjärtats omvändelse för att förändra bilden i längden.
Familjen är en av samhällets byggstenar även i ett statsindividualistiskt land som Sverige. Katolska familjer blir i vår tid ett vittnesbörd om en annan, en livsbejakande syn på livet.
Edel Irén Lappin är teol. kand. och fristående skribent.
Ur Signum nr 3/2024, s. 1–2.