Magnifikt om mosaiker

Detta är en helt magnifik bok, som täcker sitt undersköna område med tysk grundlighet. Innan måleriet slog igenom i ungrenässansen som den dominerande konstarten var det huvudsakligen mosaiker som smyckade de mer påkostade kyrkobyggnaderna kring Medelhavet. Bäst bevarade är de just i Italien, från Venedig och Ravenna i norr till Sicilien i söder, medan mosaikerna i det bysantinska kejsardömet till största delen är förstörda. Dock var det från bysantinsk konst som de italienska byggherrarna hämtade inspiration och förmodligen även hantverkare till sina väggar och innerkupoler med färgsprakande mosaik.

Det är en arbetskrävande konstart som visserligen fortfarande lever kvar i viss utsträckning men i stort blev ersatt med det tekniskt sett mer lätthanterliga måleriet. Sina anor har det i antiken, där särskilt romerska mosaiker från offentliga och privata byggnader fortfarande finns kvar spridda över hela det forna imperiet. I kristen tid blev kyrkan den allt dominerande uppdragsgivaren och motiven inriktade på att förhärliga Kristus.

Inför de italienska mosaikerna ställer man sig samma fråga som inför de medeltida mellaneuropeiska målade fönstren och skulpterade portalerna: hur mycket kunde någon egentligen se av dem? Detaljerna är små, belysningen bristfällig, placeringen vanligen flera meter över marken. Vilka falkögon förväntades dåtidens betraktare ha? Eller var det bara tänkt för änglarna, och möjligen beställarens självkänsla? Själva är vi hänvisade till goda fotografier, om vi ska uppleva mer än en allmän stämning – och då har vi ändå både glasögon och möjlighet att använda kikare.

En bok som denna ger en enastående möjlighet att uppfatta både detaljer och den stora planeringen. I somliga kyrkor dominerar någon enstaka scen, men i andra är det fråga om väldiga bildprogram som sträcker sig över mängder av mellanväggar. Även med en viss vana vid kristen ikonografi kan det vara svårt, intill gränsen för det omöjliga, att tolka vilka scener som egentligen skildras. Därtill kommer att särskilt de romerska kyrkorna helt domineras av senare, platskrävande utsmyckning från barocken.

Mosaiken i Italien har två storhetstider, den första tidigkristen, med de många kyrkorna och kapellen i Ravenna som de mest kända, och en högmedeltida, med en rad katedraler på Sicilien, vackrast kanske Monreale utanför Palermo, men även flera kyrkor i Rom (min favorit är San Clemente).

Fotografierna i denna genomlärda studie, den första som omfattar hela årtusendet i Italien, med enstaka utblickar mot mosaiker i andra länder, ger både en uppfattning om hela kompositionen och utsökta detaljer, inte minst av det fritt expressiva i många ansikten, där röda, orange eller gröna streck ger en modernistisk anstrykning. Där urskiljer man varje enskild liten mosaikbit och ser hur många olika nyanser som bygger upp till synes helt enfärgade fält.

Lika grundlig är texten som diskuterar både fakta, inte minst kyrkopolitik, och ett urval teorier, särskilt rörande dateringen. För läsaren torde det räcka med att placera mosaiken i rätt sekel.

Främst bland motiven står Kristus, ofta som Pantokrator, Allhärskaren, med en bok i ena handen. Till hans heliga uppvaktning hör apostlarna, men under högmedeltiden får hans moder en allt mer framträdande plats. Detta gäller främst i Rom, i Santa Maria Maggiore och Santa Maria in Trastevere. Flera av de stora bildkomplexen, främst i Venedig och på Sicilien, inrymmer hela sviter med skapelsen och andra scener ur Gamla testamentet, medan dopkapellet i Florens dessutom har en ovanligt livlig – och otäck – framställning av helvetet. Genomgående framställs Skaparen som den unge Kristus, aldrig som Den Gamle av Dagar, vilket senare konstnärer föredrog.

Detta är en tungt vägande bok, i dubbel bemärkelse, eftersom den väger bortåt fyra kg, med 431 sidor, i stort format, inbunden i linneband och försedd med en kassett som också den visar omslagsbilden (och intressant nog tryckt i Italien, inte i något asiatiskt låglöneland). Ett praktverk, vare sig man nalkas den som bildteolog, konsthistoriker eller mer allmänt som kulturturist.