Marxism, humanism och kristendom

Utdrag ur ett brev om marxism-leninismen, skrivet av ledarna för de kristna kyrkorna i Zambia, daterat Lusaka i augusti 1979.

Alltsedan Zambia vann nationellt oberoende har landet präglats av den ”zambiska humanism”, som presidenten dr Kenneth Kaunda har utformat. Även om man också i Zambia emellanåt kunnat höra klagomål över att denna humanism egentligen var en socialistisk lära, så var det inget tvivel om att den gav utrymme för människovärde och tolerans, vilket även kom religionsutövningen till godo. Kanske har kyrkorna också alltför mycket förlitat sig på att dr Kaunda själv är en bekännande kristen. Möjligheten att denna ”zambiska humanism ”nu skulle kunna utveckla sig till marxism-leninism träffade därför kyrkorna som en chock. Dock kunde denna utveckling nästan förutses. Grannstaterna Angola och Mocambique har blivit marxistiska. I president Kaundas Statsparti lär enligt uppgift ”tvättäkta” kommunister tillskansat sig ledningen. Det är uppenbart att presidenten också står under ett ekonomiskt tryck. På sommaren 1979 lät han – genom partiets generalsekreterare, den hängivne katoliken Mainza Chona – till de katolska biskoparna uttala som sin mening, att kristendom och marxism inte står i motsättning till varandra. Inför ordenssystrar upprepade sedan Kaunda själv en liknande ståndpunkt.

Sedan kyrkoledarnas brev hade publicerats sade president Kaunda inför partiet, att marxismen visserligen diskuterades inom partiet men ingalunda skulle ersätta humanismen. Vid det tillfället betygade han emellertid sin aktning för Marx, Engels, Lenin, Mahatma Gandhi och

Mao Zedong. Han betecknade dem som kraftgestalter, vilka hade omsatt till politisk, ekonomisk och social verklighet vad Kristus långt tidigare hade lärt. Bakom denna argumentering kan en strävan i hela landet spåras att förbereda övergången till den marxistiska socialismen – ända till en marxistisk undervisning av skolbarn mellan 9 och 14 år. Kyrkoledarna beskylls för otillåten inblandning i politiken och varnas för panikhandlingar. I mitten av oktober träffade president Kaunda samman med kyrkoledarna. I detalj har samtalet inte offentliggjorts. Deltagare lät dock förstå, att presidenten hade försökt att skingra kyrkoledarnas betänkligheter.

Kyrkoledarnas omfångsrika brev (6000 ord) tar upp den zambiska humanismen utförligt i samband med en genomgång av olika former av socialism, motiverar ett avståndstagande från både kapitalism och marxismleninism samt överväger möjligheter och gränser för ett samarbete mellan kristna och marxister. Nedan publiceras de delar av brevet, som tar upp situationen i Zambia.

Det talas så mycket i våra dagar om att nå fram till en humanism via den dialektiska materialismen. Kristna har fått rådet att inte oroa sig över detta emedan det inte föreligger någon avsikt att introducera ateismen eller angripa religionen. Man har t o m försäkrat oss att vi kan vara anhängare av den dialektiska materialismen och kristendomen på samma gång.

Å andra sidan vet vi, att den dialektiska materialismen vanligen behandlar religionen som en fiende som skall tillintetgöras. Regeringar som följer denna ideologi försöker vanligen att utplåna tron på Gud samtidigt som de brukar bereda kyrkan många svårigheter.

I denna situation känner sig många av er osäkra och väntar sig att kyrkan ska redogöra för sin inställning. Vi känner oss också för vår del förpliktade att tala, för att inte vår tystnad skall tas till intäkt för att vi samtycker till vad som sagts. Vi finner det lämpligt att uppfylla vår förpliktelse, innan det är för sent.

Kristendom och socialism

Socialismen är i överensstämmelse med kristen övertygelse, så långt den uppfattas som ett system, vilket genom offentligt ägande av produktionsmedlen söker uppnå att en nations rikedomar kommer alla till godo. Det är Guds vilja, att jorden och allt vad därpå är skall bli varje människa till fromma. Allt som är skapat skall därför på ett rättvist sätt komma alla till del. Rätten till privat egendom måste därför komma i andra hand. Berättelsen om den rike mannen och Lazarus varnar dem som äger något att sluta sitt hjärta för de nödställda.

De socialistiska idealen ligger i linje med Kristi budskap, han som kom ”för att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och till att giva de förtryckta frihet” (Luk. 4:18). Detta är orsakerna till att vi inte har något att invända mot de socialistiska åtgärder, som Hans Excellens Presidenten redogör för i sin bok, Humanism i Zambia och ej heller mot inledningsorden i konstitutionen för det styrande partiet, där det fastslås: ”Partiets huvuduppgift är att åstadkomma en framgångsrik övergång från kapitalism till humanism via socialism som ett medel att utplåna imperialism, kolonialism, nykolonialism, fascism och rasism å ena sidan, och å andra sidan fattigdom, hunger, okunnighet, sjukdom, brottslighet och utnyttjande av människor.”

Det finns för övrigt många socialistiska stater i världen, där det kristna samvetet lämnas helt i fred.

De kristna kyrkorna finner det nödvändigt att förkasta endast de former av socialism vilka inte respekterar människans värde och religiösa dimension och vilka för den skull aldrig kan leda till en verklig humanism. Den dialektiska materialismen är en sådan form av socialism.

Kapitalismen tillbakavisas

Det skulle knappast behöva påpekas, att den som kritiserar en gren av socialismen för den skull inte hamnar i kapitalistiskt tänkande, lika litet som att hävda, att den man som inte går mot norr därför måste gå söderut. Vi fördömer alla former av kapitalism, om den sätter profiten före människan och bygger på att den ena människan utsuger den andra. I konsekvens med vår uppfattning om den enskilda människans värde och betydelse förkastar vi den materialism inom kapitalismen, som förbiser denna människans värdighet.

Kristet socialt budskap har i realiteten blivit missförstått genom att det uppfattats innebära ett försvar för enskilt ägande. Kristendomen har aldrig hävdat en absolut rätt till privat egendom. Den har alltid modifierat rätten till egendom i två avseenden. För det första har kristendomen betonat att Gud avsåg att skapelsens goda skulle komma alla människor till del. I själva verket är därför ägande ett förvaltarskap, av Gud givet till allas nytta. Detta medför förpliktelser gentemot andra, mot samhället och i synnerhet mot de fattiga. För det andra har kristendomen lärt att ägandet skall ges en vidsträckt spridning på det att var och en må få vad honom tillkommer. Därför, även pengar och ekonomi måste alltid vara till tjänst för människan.

Av detta skäl vill vi på det bestämdaste avvisa den exploaterande tendensen i den liberala kapitalismen, som medförde en ökning av de materiella tillgångarna hos ett fåtal samtidigt som massan av människor levde i ekonomiskt förtryck. Likaså fördömer vi liberalismens materialism och de totalitära staternas materialism, ty i ingetdera fallet erkänns människovärdets helgd.

Marxism-leninismen och religionen

Både Marx och Lenin var uttalade ateister och fientliga till religionen. Marx var beredd att tolerera religiös kult i övertygelsen att den med nödvändighet skulle försvinna, när samhällets ekonomiska bas hade förändrats, vilket senare skulle krossa den falska tron, att Gud är den högste ledaren för människornas liv. Han verkade emellertid inte för en regelrätt kampanj för religionens avskaffande.

Lenin å andra sidan kämpade för att religionen i alla dess former skulle utplånas. En marxist måste vara materialist, skrev han, det vill säga en fiende till religion.

Om det är så att vi skulle betvivla deras ord, har marxisterna lämnat bevis genom sina handlingar. Det finns inte ett enda land, där de kommit till makten, där de inte sedan vidtagit åtgärder för att utplåna religionen ur människors sinnen. För att bevisa detta behöver vi inte gå längre än till vad som f n händer i Afrika.

I juni 1978 höll Mocambiques departement för ideologiskt arbete konferens i Beira. Där antogs uttalandet som att ”religionen är till hinder för den revolutionära processen” och ”religiösa organisationers verksamhet är till skada”. I konferensens resolution om religiösa frågor fastslås det att ”kampen emot en religiös alienation är av stor betydelse för att nya idéer ska vinna framgång och den politiska indoktrineringen av massorna ska bli effektiv”. Våra bröder i det landet har daglig erfarenhet av vilka svårigheter, som regeringen med en sådan inställning lägger i religionens väg.

De katolska biskoparna i Angola vände sig i december 1977 till regeringen med en hemställan om respekt för religionen:

”Angolas kyrka hälsade med stor glädje tillkomsten av den angolanska nationen. Med tillfredställelse läste vi att religionsfrihet var inskriven i konstitutionen liksom i de flesta moderna staters författningar. Det är emellertid ett faktum, att åtgärder ännu inte vidtagits för att detta moment i konstitutionen skall äga tillämpning. Detta är anledningen till de upprepade och beklagliga kränkningar, vilka nästan alltid lämnas utan åtgärd genom speciell rättslig bedömning.

De kristna får med sorg bevittna en systematisk propaganda för ateismen, diskriminering av de troende på grund av deras religiösa kult och övertygelse och en skändlig profanering av kyrkor och heliga föremål.

Vi får ofta rapporter från föräldrar i deras oro över att se sina barn, inte endast tonåringar utan även yngre, hämtas hemifrån till avlägset belägna platser, med stor fara för deras tro och helt förbiseende av föräldrarnas rättigheter.

Kort sagt: man har intrycket, att det är fråga om ett avsiktligt försök att lamslå kyrkan och hindra dess arbete för folkets fundamentala utveckling, något som varit kyrkans uppgift hittills.”

I juni 1978 stängde presidenten i Ekvatorialguinea alla katolska kyrkor och förbjöd katolska gudstjänster, fastän 80 procent av befolkningen är katolsk.

”För en humanist är socialismen ett sätt att organisera samhället för att slutgiltigt förhindra, att en människa exploaterar en annan. Det bästa sättet att åstadkomma detta är att undanröja det privata ägandet av produktions- och distributionsmedlen – d v s den ohämmade kapitalismen – och ställa dessa under samhällets kontroll.”

Protestantiska kristna har lidit på motsvarande sätt i sina länder.

Av dessa skäl finner vi det vara betydelsefullt att påpeka, vilka följder det får för religionen, om man väljer marxism-leninismen. Dessa följder inses i nuläget inte till fullo, men marxism-leninismen är helt oförenlig med kristendomen och detta gäller redan för en tro på Gud överhuvud.

Olika slags humanism

Liksom inom socialismen finns det olika former av humanism och dessa står ibland i bjärt motsättning till varandra. Gemensamt har de en önskan att människan ska ses som tillvarons centrum och att allt på jorden ska vara henne till tjänst. Den ateistiska humanismen hävdar, att det inte finns någon Gud och att vi inte heller ska leva, som om det funnes någon. Vi ska enligt denna själva vara den högsta auktoriteten och uppfatta sinnevärlden som den enda existerande verkligheten. Vi har själva ansvaret för vårt liv och öde och behöver inte stå i någon relation till en gudom.

Kristendomen ser man och kvinna kallade inte endast till full och hel mänsklighet utan också till att vara Guds husfolk – ”till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet” (Ef. 4:13). Vi tror, att samhällsorganisationen såväl som allt annat här i världen ska hjälpa oss att växa i den uppgiften. Detta är innebörden i den kristna humanismen.

Enligt zambisk humanism är ”människan ändamålet för all mänsklig aktivitet”. ”Vi är alla Guds skapelse och det är en tillräcklig förutsättning för att realisera den uppgift, som ligger framför oss: att lägga en säker grund för att bygga Zambia, en enad nation.” Så måste då hela jorden och allt som finns därpå tjäna människan, medan hon å sin sida skall ha sitt mål i Gud.

Den humanistiska socialismen i Zambia

I del två av Humanism i Zambia har Hans Excellens Presidenten skrivit: ”Man kan inte vara humanist utan att vara socialist. För en humanist är socialismen det stadium i människans utveckling, som just föregår det slutgiltiga: humanismen. Å andra sidan kan man vara socialist utan att vara humanist. På andra ställen i denna bok ska vi i förbigående referera till olika faser i den mänskliga utvecklingen: den förhistoriska tiden, människans primitiva samhälle, slaveriet, feodalismen, kapitalismen, socialismen och slutligen humanismen.”

Detta utgör en uppfodran till socialism i avsikt att göra slut på exploateringen av människor och så kunna skapa ett mänskligt samhälle. Även om den marxistiska modellen används vid analysen av historien (med den skillnaden att slutstadiet kallas humanism och inte kommunism) tycks den socialism, som nämnts ovan, likna den förut nämnda demokratiska socialismen med sitt ”gemensamma ägande”.

Med detta förstår vi en socialisering – med människan i centrum – av nationens tillgångar i avsikt att åstadkomma en rättvis fördelning av livsförnödenheter och nationaltillgångar, vilket allt så långt möjligt bör komma alla till del. Detta mål har eftersträvats genom att fri sjukvård och skola införts samtidigt som större industrier nationaliserats och statliga firmor och korporationer tillkommit. Jordreformer har företagits i syfte att hindra enskilda från att äga mark. I allt detta har respekten för människans natur och Guds plats i människans liv respekterats.

Zambisk humanism och marxism-leninismen

I den zambiska humanismens dokument nämns marxism-leninismen sällan och då endast för avståndstagande. I del två av nämnda arbete kan man läsa:

”Medan en kommunist tror på vad som vanligen kallas marxism-leninismen, tror en humanist att det är omöjligt för människor att leva ”av bröd allena”. En sann kommunist tror INTE på ett högre väsen eller ett liv efter döden. Ideologin är hans religion. Å andra sidan; en humanist tror på existensen av ett högsta väsen – livets källa. För en humanism befinner sig människan i skapelsens centrum och intet är mera betydelsefullt än hon” (sid 8).

Sålunda förnekar humanismen marxism-leninismens fundamentala ateism. Därför må ingen hävda, att marxism-leninism och humanism är samma sak. Att säga det skulle vara att bringa förvirring i debatten. De som försvarar marxism-leninismen är fullt medvetna om den konflikt de står i visavi humanismen. De hävdar öppet att humanismen så småningom kommer att försvinna och ersättas av den dialektiska materialismen. Under tiden finner de sig i att intala människor en falsk känsla av säkerhet att de båda ideologierna egentligen skulle vara identiska.

Vad som måste betonas här är det faktum, att Zambias humanistiska socialism vilar på ett helt annat fundament än marxism-leninismen. Det är frågan om två radikalt olika former av socialism i respektive fall.

Att tala om marxism-leninismen innebär att erkänna kommunismen som det slutliga målet i klar motsättning till presidentens egna ord. Det är i högsta grad missvisande att fördölja dessa olikheter genom att tala om den dialektiska materialismen som om det vore fråga om zambisk humanism.

Vi vet, att denna humanism inte så mycket är resultatet av en mans tänkande utan fastmer utgör ett koncentrat av generationers visdom bland vårt folk.

Det är sällsamt, att just de som har anklagat kristendomen för att bryta med traditionella värden är samma personer, som vill helt förstöra dem genom att införa ateism i vårt samhälle.

Marxism-leninismens införande i Zambia

Helt nyligen och i motsättning till den politik som tidigare gällt, har i vårt land beslutats att förkasta den humanistiska socialismen till förmån för den dialektiska. Det är inte klart, vilka som har rest kravet om detta. Beslutet har förvisso inte sitt ursprung i den form av demokrati, som varit gällande för våra politiska beslut. Vad som händer äger stor likhet med den marxistiska tanken på ett parti, som går i spetsen för revolutionen och säger sig veta, vad som är till folkets bästa, samt handlar därefter utan att höra folket om dess egen vilja. Inte endast vad som sker utan också det sätt på vilket det sker bekräftar våra farhågor, att det finns de ibland oss, som försöker tvinga vårt land in på en kommunistisk väg och även är beredda att manipulera människor och politik i det syftet.

Att säga en sak samtidigt som man handlar på motsatt sätt är en välkänd marxistisk taktik för att hålla motståndare i falsk säkerhet. Ett exempel är att tala om ”folkdemokratiska” system, när ett kommunistparti helt enkelt med maktspråk behärskar folket och när mänskliga rättigheter respekteras endast i den omfattning det är till fördel för partiets politik. Det samma skulle kunna hända här och integration och demokrati skulle endast vara vackra ord för ett diktatoriskt välde. För detta har Hans Excellens Presidenten själv varnat oss. ”Om ni inte tar er i akt”, har han sagt, ”kan enpartidemokratin bli en tyrann. Den kan förslava det folk den i stället förväntas tjäna.”

Så snart det klasslösa samhället blir det yttersta målet, blir varje medel att uppnå det berättigat utan hänsyn till om mänskliga rättigheter kränks. Valet av medel bestäms av styrkan hos det parti, som utgör ”revolutionens förtrupp”. Några överväganden om vad som är rätt eller fel förekommer inte, d v s om mänsklig värdighet respekteras eller kränks.

Vi noterar med uppskattning, att yttrandefrihet och andra personliga friheter förekommer i så stor omfattning i vårt land som f n är fallet. I dessa avseenden har vi ett mycket fördelaktigt läge i jämförelse med alla andra länder i Afrika. Men vi vill likväl påpeka faran i att anta ett program som oundgängligen leder till att dessa rättigheter utplånas.

Den nuvarande demokratin och utvecklingen mot marxism-leninism

Några viktiga frågor måste ställas beträffande övergången till marxism-leninism.

Utifrån det faktum att kurser i marxism har hållits för ledare och ombudsmän inom partiet, tycks ett beslut ha fattats att ge partiet en marxistisk ideologi. Vilka inom partiet har fattat detta beslut?

Har gemene mans synpunkter därvid inhämtats? Lyssnar man till de åsikter som därvid kommer fram? Om inte, vad blir det av den demokrati vi är vana vid?

Har även ledarna rätt att ha avvikande mening till den nya politiken? Genom att ordet omskolning betonas, antyds det, att så inte är fallet utan att de helt enkelt har att bli upplysta om visheten i vad som sker omkring dem.

Ett av syftena med tillskapandet av organisationen Unga pionjärer är just att indoktrinera unga människor i den dialektiska materialismen. Har deras föräldrar tillfrågats om detta? I detta sammanhang uttrycker vi vår bestörtning över att alla ungdomsorganisationer ska få stå tillbaka för Unga pionjärer.

Ska undervisningen i marxism-leninism ges i våra skolor? I så fall, hur kommer det att påverka religionsundervisningen, om vilken stark önskan finns hos den stora majoriteten av våra föräldrar?

Sammanfattning

Kära bröder och systrar, vi måste varna er för att de fri och rättigheter, som finns inskrivna i vår konstitution kommer att bli hotade, om Zambia slår in på en marxistleninistisk väg. Vi kan i själva verket förvänta oss det slag av förtryck mot religion och mänsklig frihet, som förekommer varhelst denna omänskliga ideologi har tillämpats.

Innan det är för sent, uppkallar vi alla våra medlemmar i kyrkan att ta ställning till skydd för våra nuvarande rättigheter. Många medlemmar och ledare av det styrande partiet är kristna. Vi ber dem att göra allt vad som står i deras makt för att bevara partiets trohet mot sina egna principer. Nu är det tid för var och en att ta allvarligt på de politiska frågorna och inte tillåta att ett förtryckarsystem kommer till makten på grund av bristande engagemang och handling.

Det räcker inte med att vi motsätter oss den dialektiska materialismen eller kapitalismen. Vi måste allvarligt överväga de värden, som vunnits genom generationer, såväl som kyrkans sociala budskap och evangeliet, på det att vi må bidraga till att bygga ett samhälle, där humanismen blomstrar, där Guds goda gåvor på ett rättvist sätt delas av alla, där människans fundamentala behov tillgodoses och där människans värdighet och frihet respekteras och råder. Detta är vad som fordras av oss i denna stund.

Biskopskonferensen i Zambia

Zambias kristna råd

Övers. Harry Lindblad