#metoo och moderlöshetens kultur

Som en kommentar till #metoo, i Dagens Nyheter den 19 november, konstaterar Björn Wiman att det finns ett nära samband mellan exploateringen av kvinnan och exploateringen av naturen. En tystnadskultur har fått råda i båda fallen, skriver han. ”Liksom i frågan om kvinnors utsatthet handlar det om en stor grupp män(niskor) som har vetat om vad som pågår och sett det hända – men som på ett säreget sätt kommit överens om att inte göra någonting åt det.” Men nu bryts tystnadskulturen, i alla fall när det gäller exploateringen av kvinnan och det sexuella våldet, och det är ett hoppfullt tecken.

Sambandet mellan kvinnan och naturen är uråldrigt. I stora delar av den västerländska filosofi- och teologihistorien har kvinnan fått representera platsen, immanensen, materien och naturen, medan mannen har fått representera tiden, transcendensen, evigheten och idévärlden. Med Odysseus som mytologisk förebild har mannens roll varit att lämna hemmets trygga vrå och ge sig ut på upptäcktsresa. Han har erövrat världen och ritat kartorna. Hon har satt maten på bordet och fött barnen. Han har fått tänka de stora tankarna, hon har tagit hand om det vardagliga och jordnära. Kvinnan är, i detta perspektiv, mannens plats. Hon är den fasta punkt till vilken han återvänder efter sina resor. Det är ur henne han själv föds till världen och det är hos henne han söker skydd från offentlighetens ljus. I henne blir livet till och genom henne förs livet vidare. Enligt detta klassiska mönster, visar feministisk filosofi, har kvinnan representerat hemmet, reproduktionen och platsbundenheten medan mannen representerat produktionen och tidsbundenheten.

I Peter Halldorfs nyutkomna bok med den dystopiska titeln Alla himlens fåglar har flytt, är förlusten av platsen utmärkande för vår tid. Boken handlar om profeten Jeremias liv och gärning, men den handlar ännu mer om samtidsmänniskans sökande efter tillhörighet och hemmahörighet. Jeremia ser ut över Jerusalem, sinnebilden för det nya livet, och begråter att staden har blivit en platslös plats där inget längre kan leva. Att vara en platslös människa är, enligt Halldorf, sinnebilden för att ha förlorat sin själ, och i den stad som var tänkt att ge människan liv förgör livet sig självt. ”Alla himlens fåglar har flytt.” På liknande sätt, menar Halldorf, är nutidsmänniskan, som var tänkt att vara ett ”rede” där Gud kunde ta sin boning, i dag en platslös och rotlös varelse.

Om vi sammanför Halldorfs samtidsanalys med den feministfilosofiska läsningen kan man förstå vår tids platslöshet som en förlust av kvinnan.

En filosof som tar sin utgångspunkt i just förlusten av kvinnan och vars arbete syftar till att återerövra henne, är den belgiskfödda psykoanalytikern och lingvisten Luce Irigaray. Irigaray har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige men är i dag en av Frankrikes mest originella tänkare. Hennes ärende är inget mindre än att omläsa den västerländska filosofihistoriens kanon i jakt på dess marginaliserade och bortträngda element, och det är därför omöjligt att på detta begränsade utrymme göra hennes arbete rättvisa. I det som följer tillåter jag mig dessutom, av utrymmesskäl, viss förenkling, med förhoppning om att den intresserade läsaren själv läser vidare.

I Irigarays tänkande är modermordet den västerländska civilisationens urmyt och grunden för dess kulturella och symboliska ordning. Modermordet är här en metafor för en kultur som nedvärderar och förskjuter kvinnan och femininiteten och, med henne, platsen, materialiteten och sinnligheten. Modermordet genererar i politisk och etisk mening en moderslös kultur, en kultur som genom att idealisera framgång, makt, inflytande, autonomi och konkurrens – och samtidigt devalvera sådant som värnandet om naturen, relationaliteten och samarbetet – har legitimerat exploateringen av både kvinnan och naturen.

Hur har det blivit så här? För att kunna besvara den frågan behöver vi, enligt Irigaray, vända oss till Freud, fader till västerlandets moderna sexualitetssyn.

För Freud står relationen mellan modern och sonen modell för den perfekta sexualiteten (flickans sexualitet är ointressant för Freud). Här är oidipuskomplexet centralt, något som i förenklade ordalag handlar om att pojken vill erövra sin mammas hela kärlek och för att få den försöker han undanröja både pappan och de andra syskonen. Detta gör fadermordet till vår kulturs undermedvetna matris – en rivalitet som i vuxen ålder resulterar i rivalitet med andra män om kvinnans kärlek och uppmärksamhet. Det sexuella våldet kan med Freuds teori förklaras som en konsekvens av mannens behov av att äga objektet för sitt begär (dvs. kvinnan). När pojken senare upptäcker sin olikhet med modern och att det är han och pappan som har de attribut som kvinnan och modern tycks begära, tar han avstånd ifrån modern och allierar sig med fadern.

Vad händer då med flickan i Freuds teori om pojkens sexualitet?

I sin omläsning av Freuds fadermord sätter Irigaray den bortglömda flickan i centrum. Både pojken och flickan föds av en moder, men för flickan behövs inget uppbrott och inget avståndstagande. Hon behöver inte, som pojken, bryta med sin mor för att upptäcka sitt kön. Hennes utveckling går ut på att återupprepa moderskapet. Hon behöver till skillnad från pojken vara kvar i relation till sitt kön, identifiera sig med sin mor – både som mor och som kvinna – för att förvärva sin subjektivitet och sin könsidentitet.

Problemet med vår samtid, menar Irigaray, är att vi i dag uppfostrar både pojkar och flickor efter pojkens och patriarkatets modell. Alltså, för att bli självständiga subjekt måste både pojken och flickan bryta med modern. För flickan är detta problematiskt eftersom hon är lik sin mor. Ändå är det just det som förväntas av henne så hon bryter relationen och söker faderns gunst. Pojken bryter också med modern, men för honom är detta oproblematiskt – det är vad han förväntas göra. Fadern blir hans allierade och modern/kvinnan blir den han åtrår. Flickan däremot, som inte kan bli till i mannens blick (annat än som objekt) lämnas utan förebild att identifiera sig med. Hennes möjlighet att bli ett subjekt går därmed förlorad.

Det här är dyster läsning men det som sker nu i #metoo är hoppfullt och tystnadskulturerna bryts, en efter en. Men frågan återstår – vad kan göras?

För Irigaray är det språkliga och det materiella omöjligt att skilja åt. Förändringen av samhället handlar därmed om att använda de bilder som finns tillgängliga för oss och ladda dessa med ny innebörd. Moderskapet är en sådan bild. Låt oss därför avslutningsvis lyfta fram tre aspekter av hennes tänkande som skisserar vad det skulle kunna innebära att kultivera moderlighet som en etisk-politisk samhällsvision i en tid som vår, för både kvinnor och män.

Platsens och materiens heliggörande. Om vi återknyter till Wimans och Halldorfs resonemang har platsens betydelse för våra liv gått förlorad – både bildligt och bokstavligt – och vi hotas av förintelse. Att då få tillgång till en politisk och etisk vision som tar oss i en annan riktning, menar Irigaray, är vår enda chans att leva. Ett sätt att kultivera moderlighet är därför att heliggöra platsen och materien. Vi lever i en kultur som hyllar rörligheten och flexibiliteten. I en sådan kultur är det en viktig motstrategi att avskilja vissa platser så att de ger oss den kraft, förankring och vila vi behöver. Och i en slit och släng-kultur, där sakerna som vi konsumerar omåttligt tär på naturens och jordens resurser, är det nödvändigt att sätta gränser för konsumtionen och att inte marginalisera den förödande kraft som vår exploatering innebär. Tystnadskulturen kring miljöfrågans praktiska konsekvenser återstår att bryta.

Återerövrandet av jungfruligheten. Platsens heliggörande har också med våra relationer till varandra att göra, som män och kvinnor. Om brottet, frigörelsen och självständigheten är vår kulturs relationella mönster, hur kan vi i stället kultivera en dialog mellan könen där vi med den feminina logiken som mönster förblir i relation, frågar Irigaray. Ett klassiskt men ibland undanskuffat katolskt begrepp som ofta återkommer i hennes filosofi är jungfruligheten. Begreppet jungfrulighet har kommit att förknippas med patriarkatet och i den kontexten givits konnotationer till prydhet och sexualfientlighet. Ändå är det just till detta begrepp Irigaray vänder sig för att förklara vad det kan innebära att kultivera moderlighet. Jungfruligheten, menar hon, är en förutsättning för moderskapet. Det är bara genom jungfruligheten som den mentala plats kan materialiseras som ger oss de resurser som behövs för att bevara vår integritet och våra gränser. Jungfrulighet i vidgad mening, som samhällsvision, handlar därför om möjligheten till återställelse. Den är sinnebilden för den kulturella och andliga restauration som är nödvändig om våra relationer ska helas och om mänskligheten, i förlängningen, ska ha någon framtid. Vi är inte dömda till att fortsätta reproducera ojämlikhet mellan könen. Människan föds jungfrulig och kan fortsätta att bli det genom att återvända till den jungfruliga plats eller urbild i relation till vilken hon har skapats.

Kvinnliga genealogier och förebilder. Enligt modermordets logik lider vår kultur av en avsaknad av kvinnliga förebilder. Om kvinnan ska kunna bli till som subjekt behöver bandet mellan mödrar och döttrar stärkas i stället för att brytas. Här finns mycket kvar att göra. Den västerländska konsten och kulturen är rik på den ikoniska kraft som ryms i bilden av modern och sonen, men den är i stor avsaknad av bilder av mödrar och döttrar. Att utgå från moderskapet som metafor och samhällsvision, menar Irigaray, innebär att börja återupptäcka de kvinnliga förebilderna och de kvinnliga genealogierna, baserade på berättelser om relationer mellan kvinnor och mellan mödrar och döttrar.

Moderskapet är förbehållet kvinnor men att mödra, som verb, och att kultivera moderlighet i en tid som vår är en andlig, biologisk och samhällelig uppgift som inkluderar både män och kvinnor. Det är den här uppgiften, visar oss Irigaray, som väntar oss nu.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.