Moder Teresa – ett liv för de fattiga

Den 26 augusti inföll 100-årsdagen av Agnes Gonxha Bojaxhius födelse, mer känd under namnet moder Teresa. Hon föddes 1910 i Üsküb (i dag Skopje i Makedonien), beslöt sig vid tolv års ålder för ordensliv och inträdde vid 18 års ålder i Loretosystrarnas orden. Efter en kort tids utbildning i Irland skickades hon år 1928 till Calcutta. Under 17 år verkade hon där i S:t Mary’s School som lärare, senare som rektor. Inspirerad av en mystisk upplevelse, som hon uppfattade som en kallelse, lämnade hon orden och grundade år 1950 med kyrkligt tillstånd Missionaries of Charity, MC, för att på Calcuttas gator hjälpa de ”fattigaste bland de fattiga” i deras kroppsliga och andliga nöd. Hon grundade hem för döende och för föräldralösa barn och även hem för leprasjuka. Hennes orden växte snabbt och utbredde sig över hela världen. År 1979 inrättades den manliga grenen av orden, år 1984 en prästorden. Hon organiserade också lekmannaanhängare och lekmannabiståndsarbetare i lösa gemenskaper.

Från statsbegravning till saligförklaring

Genom en rad tillfälligheter – framför allt genom möten med journalister – blev moder Teresa och hennes verksamhet berömda. Särskilt rönte hon världsvid uppmärksamhet genom boken och filmen Something Beautiful for God (1971) av den brittiske journalisten och senare konvertiten till den katolska kyrkan Malcolm Muggeridge. Hon kände det som sin särskilda gåva att lindra nöden hos de allra fattigaste och att framställa deras nöd för offentligheten. Hon reste till ordens olika filialer, deltog i konferenser och kongresser och sökte upp världens rika, mäktiga och stora. År 1979 erhöll hon Nobels fredspris. Talrika andra höga utmärkelser hade hon fått redan tidigare och erhöll sådana även efter fredspriset. Under de sista åren av sitt liv var moder Teresa ofta sjuk, hon tillbringade veckor på sjukhus och satt slutligen i rullstol. Ändå förblev hon ledare för sina systerordnar och var aktiv i Calcutta till sin död den 5 september 1997.

Hennes begravning blev en hyllning till ”rännstenens ängel”, en så stor händelse hade Calcutta ditintills aldrig upplevt. Presidenter och kungar, premiärministrar och prinsar kom i dussintal för att ta avsked av moder Teresa. Den indiska regeringen gav den enkla nunnan en statsbegravning. I dag ligger hennes jordiska kvarlevor i en grav i ordens moderhus i Calcutta. Denna plats är tillgänglig för besökare och har utvecklats till en vallfartsort för kristna och icke-kristna. I moderhuset finns alltjämt ordensledningen.

Syster Nirmala övertog ordensledningen efter moder Teresas död. År 2003 blev moder Teresa saligförklarad. Alla farhågor till trots växte orden och filialerna blev fler. Syster Nirmala avsade sig av åldersskäl en tredje tjänsteperiod. I mars 2009 valdes den tyska systern Prema till moder Teresas andra efterträdare.

Den nya ledaren, med det borgerliga namnet Mechtild Pierick, föddes år 1953 i den nordrheinwestfaliska staden Reken och utbildade sig till socialterapeut. Hon råkade moder Teresa 1980 och inträdde kort därefter i orden. Hon är van vid stora administrativa uppgifter och har varit regionalsuperior för Europa. Nu är alltså en tyska superior för en av den katolska kyrkans största systerordnar. Enligt egen uppgift från 2003 har den 5 100 medlemmar. Detta är nyktra fakta om en utomordentlig och komplex framgångssaga i nutidens världsvida kyrka.

Den indiska kyrkan och moder Teresas orden

I vilken situation har moder Teresa grundat sin orden? Den indiska katolska kyrkan är, som väl alla missionskyrkor, klerikalt orienterad. Framför allt i församlingar på landet är prästen nu som tidigare den stora auktoriteten, inte bara för andliga angelägenheter utan också för den materiella och sociala nöden. Han råder, beslutar och hjälper, och för detta får han vederbörlig aktning. Lekmannarörelsen är i sin linda i jämförelse med Europa. Den folkliga fromheten med sina andakter, processioner och pilgrimsresor bär upp församlingens liv. I denna atmosfär bär många katolskt uppfostrade pojkar på drömmen att bli präst, många flickor att bli nunna. Påbudet om celibat ser de inte som något problem, åtminstone inte när de är unga. På ett annat sätt än i västvärlden blir de inte så tidigt nyfikna på sexualiteten, eftersom medierna inte publicerar upphetsande artiklar så som sker i västvärlden.

Systrarna och bröderna i Missionaires of Charity är ofta unga människor, som på grund av otillräcklig skolutbildning inte kan antas i prästseminarier eller i traditionella nunneordnar. Av medlemmarna i Missionaires of Charity krävs inte – som i andra ordnar – en avslutad folkskoleutbildning (10 år) eller en ännu högre utbildning för ett inträde. Motiveringen är belysande: gåvan att tjäna de fattigaste och de sjuka har inget samband med skolutbildning.

Omvänt är det också riktigt att i ett prestigemedvetet land som Indien är det sällsynt att unga män och kvinnor med högre skolutbildning är beredda att utföra det svåra, ”smutsiga” och ”låga” arbete som moder Teresas systrar och bröder gör. Hur starkt önskan att få prestige genom att träda i kyrklig tjänst står i förgrunden vid kallelsen till ordensliv eller å andra sidan hur stark önskan att tjäna de fattigaste är det primära är förvisso olika individuellt och svårt att uppskatta. Frestelsen att söka prestige, säkerhet och trygghet i ordensgemenskapen är i varje fall stark. Man måste betänka att de katolska ordnarna erbjuder sina medlemmar en för indiska förhållanden maximal säkerhet: underhåll ända till döden, vård även vid långa sjukhusvistelser och bra medicinsk omvårdnad. För flickor tillkommer att familjen inte behöver bära de stora kostnaderna för hemgift och bröllop, om en dotter bestämmer sig för ordenslivet.

Å andra sidan är det viktigt att män och kvinnor, som sliter ut sig i tjänst för de fattiga, själva har en tryggad existens. Bara utifrån en känsla av personlig säkerhet kan de odelat ägna sig åt sitt arbete. I Indien blir nämligen socialt engagemang lätt avbrutet eller försvagat genom personlig materiell nöd.

Ett liv som de fattiga?

I Europa heter det ofta att systrarna och bröderna i Missionaires of Charity lever som ”de fattigaste bland de fattiga”. Detta är, som redan sagts, en överdrift. För det första kan det inte vara något ideal att leva som de fattiga, nämligen i usla hygieniska förhållanden, undernärda och i smutsiga kläder och i ständig social och emotionell anspänning. Idealet är att leva i enlighet med de basala behoven och att inte fordra något därutöver. För det andra är osäkerheten om när man får nästa mål mat en väsentlig del av den fattiges situation, som ordensmedlemmarna inte måste dela.

Med förvånansvärt tålamod och stor envishet har moder Teresa försökt att behålla den ursprungliga karisman i sitt verk: att känna igen Jesus Kristus i de allra fattigaste och tjäna honom. Detta tjänande skall komma spontant, ur ett kärleksfullt hjärta. Det skall slösas med på ett franciskanskt sätt. Denna franciskanska anda passar den indiska mentaliteten, som uppskattar de handlingar som snarare vägleds av känslomässig inspiration än av rationalitet. Bhakti-rörelsen, en populär fromhetsriktning ända sedan indisk medeltid, idealiserar den extatiska känslan och kärleken till Gud. Moder Teresas ”metod” att hjälpa de fattiga är präglad av denna karisma. Följaktligen kallar systrarna och bröderna inte sin tjänst för de fattiga för ”socialarbete” utan en sorts Kristuskontemplation. Därav följer att fattighjälpen inte i första hand är inriktad på att utföra framgångsrik verksamhet utan på att uppnå kvalitet i kärleken. Moder Teresa sade: ”Inte framgången utan fasthållandet vid tron är viktigt.”

Denna uppfattning är grunden för den torftiga läkarvård som patienterna får i ordens sjukhus – ett faktum som flera kritiker av och vänner till orden har kritiserat. Av princip, inte av brist på pengar, utdelas bara de vanliga smärtlindrande medlen liksom andra vanliga mediciner och detta utdelande sker mestadels av medicinskt oskolade systrar, bröder och volontärer. Svårare sjukdomar behandlas ytligt, inte med hjälp av medicinsk specialkunskap, och man undviker komplicerade ingrepp.

I huset för döende i Kalighat (det hus där moder Teresa började sin tjänst) talade jag en gång med Andy, en tysk volontär, som ideligen tog ledigt från sitt datorarbete för att bistå de döende i Kalighat. Han är en strålande människa och uppenbarligen uppfylld av sin tjänst. Tillfrågad om den dåliga medicinska behandlingen talade han om och om igen om de ”små undren” som Gud låter ske bland patienterna: dödssjuka tillfrisknar, andra dör i frid, patienter försonar sig med sina familjer, de glömmer sitt hat och hittar tillbaka till Gud. De börjar själva att trösta andra som har det ännu värre – och allt detta under intryck av den franciskanskt verksamma kärleken. Ur detta har en lidandesmystik utvecklats inom orden, i vars mittpunkt står den korsfäste Kristus. Som Kristus skall patienten snarare uthärda sina lidanden i stället för att försöka att lindra dem.

Moder Teresas intellektuella och andliga ansats, som hon ofta har upprepat, är dock oanfäktbar: om man ser någon ligga sjuk och hjälplös på gatan, om man upptäcker föräldralösa barn som svälter och krymplingar och psykiskt handikappade som tynar bort, då bjuder oss Kristus att lyfta upp dessa människor, att vårda dem och trösta dem. Och så länge som det finns sådana nödlidande människor måste ni systrar och bröder vara dessa samariter. Denna primära gest av kärlek till nästan är emellertid endast berättigad i de fall där de eländiga stackarna är hänvisade till hjälp från barmhärtiga medmänniskor. Så snart som de kan klara sig själva måste de förmås att göra det. Ty de fattiga försjunker alltför gärna i ett bekvämt beroende; då tar de bara emot, bidrar inte själva till sina levnadsomkostnader och blir till slut reducerade till tiggare.

Systrarna och bröderna i moder Teresas orden utbildas för det mesta inte till att prestera mer på organisatoriska eller medicinska områden än vad den karitativa ursprungstanken innebar. Deras orden klarar sig med ett minimum av infrastruktur. De sjuka, som de lyfter upp från gatan och vårdar i sina hus, blir i allmänhet sedan åter lämnade på gatan, så snart som de har blivit någorlunda friska. Rehabilitering hör inte till uppgiften, enligt orden; dock hänvisas normalt inte heller de tillfrisknade till andra ordnars rehabiliteringscentra eller till sekulära institutioner. Det skulle kräva en avsevärd organisation, som skulle vara övermäktig för ordensmedlemmarna. Systrarna och bröderna förestår emellertid leprastationer, hem för föräldralösa barn och hem för psykiskt och fysiskt handikappade, alltså för personer med permanent hjälpbehov. Framför allt har orden utbildat några medlemmar för att vårda de leprasjuka.

Moder Teresas spiritualitet

Det är inte lätt att sammanfatta moder Teresas spiritualitet. Hon är komplex, till och med paradoxal. Förmoderna och progressiva element binds samman i henne. I lojalitet mot sin kyrka avvisade hon till exempel både preventivmedel och sterilisering, en uppfattning som många moderna indier, även kristna, inte kan dela med hänsyn till den explosivt växande befolkningen. Samtidigt var moder Teresa emellertid den första i Indien som inrättade hem för aids-sjuka. Aids-sjuka blir än i dag stigmatiserade, eftersom man anser att de blivit sjuka på grund av sina usla levnadsvanor. Moder Teresa förmådde sätta sig över dessa sociala fördomar. Trots sin traditionalism har hon paradoxalt nog inspirerat hundratusentals moderna unga människor. Tills i dag har talrika volontärer anslutit sig till orden. De arbetar några veckor eller till och med några månader i ordens olika hus.

Löftet om fattigdom har moder Teresa tagit bokstavligt. För moder Teresa var det viktigt att systrarna är så utan behov i sättet att leva att de fattiga utan hämningar skall kunna öppna sig för dem. Moderna kök, tv-apparater, mobiltelefoner, datorer och bilar är tills i dag fortfarande inte vanliga. Redskap, som skulle kunna underlätta och effektivisera administrationen av orden, förblir i allmänhet förbjudna. Att prioritera kärleken till de fattiga i alla dess konsekvenser är imponerande, men i en stor orden, där koordination och management är oumbärliga, stöter dock denna hållning på gränser.

Modet Teresa har med järnhård, tålmodig målmedvetenhet fullföljt sin uppgift att tjäna de fattiga som Jesus Kristus. Hon har tagit allt på sig: det indiska klimatet, smutsen, fulheten hos de fulaste och smutsigaste områdena i Calcutta, förödmjukelserna i tjänsterummen hos en fossil, Kafkaaktig förvaltningsapparat, förtal, hatkampanjer, den borgerliga offentlighetens missförstånd, de tallösa löftesbrotten från förmenta vänner och gynnare, som bara ville skaffa sig ett gott rykte, och inte minst svåra besvikelser som systrar och bröder har åsamkat henne.

För att fylla sin uppgift har hon brutit flera konventioner, både inom västvärlden och inom det indiska samhället. Hon hade det fantastiska modet att predika kärlek till de fattiga för de stora i den politiska världen. Hon har begett sig in i ”lejonets kula” till de rika och inflytelserika, har gjort det naivt och skyddslöst utan att förstå något av spelet om pengar och makt. Detta har väckt vrede mot henne från hennes kritiker. Faktum är att hon knappast visade politiskt förstånd, när hon påstod att hon inte lägger sig i politik, ty i verkligheten har allt som hon, som berömd offentlig person, har gjort politiska förtecken.

En modern ikon

I Indien blev moder Teresa redan under sin livstid en ikon, särskilt i miljonstaden Calcutta. Där, i Calcutta, räcker det att tala om mother, ungefär som katolikerna jublar papa mot påven. Sedan lång tid tillbaka har moder Teresa blivit symbol för det skyddande-moderliga, som särskilt tar sig an de fattiga och underprivilegierade. I kristen symbolik närmar det sig madonnan med skyddsmanteln, under vilken alla får plats; i hinduismen är det modergudinnorna Durga och Kali, som särskilt hedras i Calcutta. Moder Teresas bestämdhet får en att tänka på Durga, som dödade demoner, hennes barmhärtighet kan anknytas till det goda, milda, utgivande hos Kali. Gudar och gudinnor i hinduismen framställs med bestämda symboler, som karakteriserar gudomen. På förbluffande likartat sätt ser man på fotografier av moder Teresa: det rynkiga, halvt dolda huvudet som böjer sig över en patient, kvinnan som håller ett sjukt eller utmärglat barn i sina armar, som vårdar en patient, ler mot henne, talar med henne. Alltid är det moderligheten som betonas.

Redan långt före hennes död växte en helgonliknande kult upp kring moder Teresa. I Calcuttas gathörn utbjuds till försäljning grälla affischer med gudar och gudinnor och med filmstjärnor; moder Teresas bild fattas sällan där. Denna kult låter sig för övrigt väl förena med moder Teresas egen fromhet, som stammar från det europeiska 1800-talet och betonar tillbedjan av altarets sakrament, vördandet av Jesu hjärta och av Maria samt rosenkransbönen. Hennes byggnader är fulla av fromma sentenser och bibelspråk, som hänger på väggarna, och av ljuvliga Jesus- och Mariabilder. Moder Teresa fördelade själv medaljonger, små bilder med bibelspråk och textkort till sina besökare, ett bruk som den nuvarande föreståndarinnan har bibehållit.

Kritik

Under hennes livstid hade Indien ett rätt kluvet förhållande till moder Teresa. För många bildade hinduer var den utländska modern en nagel i ögat. Hon hörde ju till den grupp utländska missionärer som under århundraden hade försökt att övertyga hinduer om det högre värdet hos sin religion, inte alltid med hänsynsfulla metoder. Hindu-psyket hade fått bestående skador och sår av detta bemötande. Ännu i dag misstänker man moder Teresa och hennes orden för att verka för konversioner till kristendomen. Moder Teresa har dock alltid betonat, att ingen skall bli döpt i hemlighet eller mot sin egen vilja. Hon eftersträvar en ”hjärtats omvändelse”. Broder Prem Anand, en medlem i den manliga grenen av orden, har försäkrat mig att orden inte utövar någon sorts inflytande eller tryck. Det är emellertid naturligt att en del patienter får ett nyvaknat intresse för kristendomen, när de har mött kärlek och omsorg av kristna systrar och bröder.

Moder Teresas verksamhet påminner alltså hinduerna om bristerna i deras egen religionspraxis. Hon var det personifierade dåliga samvetet för de bättre bemedlade i Calcutta. Pinsamt, ja, förargligt att en kvinna måste komma till dem från Europa för att lyfta upp de fattiga från gatan. Genom hennes rykte har Calcutta råkat i vanrykte, klagade de. Hon skulle vända världens ögon bort från storstadens rika kulturella värden och rikta uppmärksamheten på sluminnevånarnas och de sjukas eländiga situation. Medan det överväldigande flertalet går förbi de fattiga och på det sättet har ”löst” eländets problem, har denna kvinna stannat och gjort något. De välsituerades reflex är snarast att skydda sig från mängden av fattiga, avgränsa sig, i stället för att sträva efter en integration mellan fattiga och rika genom hjälp, understöd och utbildning. Det är regeringens sak att åstadkomma, heter det.

Under hennes sista levnadsår fanns det ofta anledningar att skriva kritiskt om moder Teresa, eller tvärtom att ta henne i försvar. En dokumentärfilm, Mother Teresa: Hell’s Angel, av Tariq Ali och Christopher Hitchens, sändes i november 1994 i brittisk tv (BBC, Channel Four). Den beskyllde ordens grundarinna för skenhelighet och för att ha ingått en pakt med denna världens mäktiga och korrupta. Hon sades vara en kvinna som bedriver barmhärtighetsgeschäft och därvid skickligt gör reklam för sig själv. På filmen följde bokversionen av Christopher Hitchens film. Man behöver bara läsa de första sidorna för att fatta, att det för författaren inte handlar om en nykter analys utan om att rättfärdiga en djup motvilja. Därmed berövade han sig själv möjligheten att teckna det objektivt noggranna porträttet av en kvinna, vars metoder avgjort kan angripas.

Efter hennes död har kritiken mot moder Teresa nästan förstummats. Endast när moder Teresas brev gavs ut, blev hon ett ämne för den offentliga debatten. De båda efterträdarna, syster Nirmala och syster Prema, ryggar tillbaka från att spela en offentlig roll. Syster Prema ger inga intervjuer, besöker inga konferenser och håller inga tal. Hon leder orden från Calcutta och besöker regelbundet filialerna i hela världen. Den tyska nunnan har djupa rötter i grundarinnans fromhet. Hennes lugna men fasta sätt, den klarhet som hon knapphändigt besvarade mina frågor med, har gjort intryck på mig. Jag talade också med henne om moder Teresas andliga brev, som gavs ut år 2007, till tioårsdagen av hennes död, och som förvandlade den offentliga bilden radikalt. Syster Prema sade: ”Dessa brev är en skatt för oss. Vi läser dem, vi diskuterar dem och framför allt mediterar vi över dem och tar dem med in i vår bön.”

Moder Teresas brev till sin själasörjare

När boken med moder Teresas samlade brev till sin själasörjare kom ut, behandlades den som en sensationell händelse världen över. Det ”andliga mörker” som ordenskvinnan måste bära i årtionden stod – så uppfattade man det – i motsats till bilden av den saliga, som alltid hade utstrålat andlig glädje. Hade allt detta bara varit show frågade man sig.

Reaktionerna på boken var splittrade: pressen lät anhängare komma till tals, som i boken såg en förnyad bekräftelse på hennes helighet. De lade inte tyngdpunkten så mycket på hennes andliga torka och själsliga mörker som på det faktum att hon trots detta mörker hade utstrålat andlig glädje och att hon hade fortsatt sitt arbete för de fattiga med exempellös energi och hängivenhet ända till sin död. Hennes kritiker såg med illa dold försmädlighet i dokumenten bekännelser om svaghet och såg bara hyckleri i hennes glädje och hjärtlighet. Viktigare är att även många systrar kände sig främmande för denna okända sida hos sin ”moder”. Till och med den tyska systern Andrea, som i egenskap av läkare förestår ordens första hem för föräldralösa barn i Calcutta – Shishu Bhavan in Calcutta – erkände för mig att hon hade blivit ”förskräckt”.

När jag läste förlagsreklamen misstänkte jag, att man hade överdrivit ”mörkret” i moder Teresas liv, men läsandet av breven övertygade mig om att detta mörker faktiskt hade ledsagat ordenskvinnan i nästan 50 år. Endast under de 20 år då hon bodde i ett konvent som Loretosyster och undervisade i en kristen skola, hade hon känt en kärleksfull gemenskap med Jesus. Upprepade gånger betecknade brevskriverskan denna period som alltigenom lycklig.

När moder Teresa redan var världsberömd, måste resa mycket, vilket fordrade stora offer av henne, och hade ansvar för en stor orden, lärde hon känna den österrikiske jesuiten Josef Neuner (1908–2009). Från 1960 höll han föreläsningar vid prästseminariet i Calcutta. Deras brevväxling, som åter väsentligen kretsade kring mysteriet med hennes erfarenhet av mörker och tröstlös tomhet, ingav moder Teresa nya tankar. Neuner tolkade inte moder Teresas andliga liv negativt som rening och botgöring utan som en särskild närhet till Gud. Att inte bara uthärda detta mörker utan älska det vore hennes speciella uppgift, enligt Neuner.

Moder Teresa har inte i något av sina brev uttryckt tvivel på sin kallelse. Tvärtom: hon betonade alltid, att hon var helt säker på sina ursprungliga andliga upplevelser. De förvånansvärda resultat som hennes verk frambragte gav henne dessutom rätt, vilket hennes själasörjare alltid påpekade. Tvivel på och förtvivlan över verket var alltså inte orsakerna till hennes inre mörker. Dock har hon inte kunnat överföra till sitt böneliv denna säkerhet, med vilken hon organiserade sin orden och ledde systrarna andligen. Ända tills nu har detta verk ägt fortbestånd trots allt motstånd från hennes plågade själsliv.

Vid läsningen av breven kan man i efterhand märka hur revolutionärt moder Teresas verk var inom den katolska kyrkan. Prästerskap och ordensfolk tjänade befolkningen genom skolor, sjukhus och andra sociala inrättningar. Men de levde skilda från befolkningen, höll sig fjärran från dem. Deras sociala verksamhet tjänade mestadels medel- eller överskiktet i städerna. Den katolska kyrkan ville (och vill alltjämt) göra sin stämma hörd genom att hon förmedlar sitt vetande och sina färdigheter till eliten inom administration, regering och undervisning, de nuvarande och kommande opinionsbildarna i landet. Under tiden har mycket ändrats i den indiska kyrkan, genom ett allmänt medvetande om demokratiska normer för rättigheter och jämställdhet, även om man inte bör bortse från att rester av den feodala mentaliteten finns kvar.

Moder Teresa var pionjären som bröt sig ut ur denna privilegierade och skyddade krets inom kyrkan för att utsätta sig för de fattigas livsbetingelser i slummen. ”Alla kommer att tro att jag är galen”, skrev hon. Hennes första bekännelse löd: ”Vår Herre vill … att indiska systrar, skall föra ett liv som indier, skall klä sig som dessa och bli Hans ljus, Hans kärlekseld mitt bland de fattiga, de sjuka, de döende, tiggarna och gatubarnen.”

Hon benämnde sitt mål så: ”Gå direkt bland de fattiga – vårda de sjuka i deras bostäder – hjälpa de döende att nå frid med Gud.” Hon var fullkomligt medveten om att hon genom detta fyllde ut en plats i kyrkan, som dittills förblivit tom. Därför var hennes avsikt att ”göra det arbete som fattas i den indiska kyrkan”.

Genom hennes exempel upptäckte kyrkan ”de fattigas företrädesrätt”; så till vida måste moder Teresa betraktas som en föregångare till befrielseteologin, även om hennes teologiska ansats är helt annorlunda. Hon såg nämligen inte sig själv som en socialrevolutionär. Teresa följde framför allt Guds kallelse utan att analysera den. Först i andra hand hade hon sin uppmärksamhet riktad mot de fattigas nöd. Denna nöd gjorde henne djupt uppskakad. Men därvidlag handlade det för henne åter i första hand och framför allt om dessa fattiga som ”själar”, som måste räddas eller vinnas för Gud.

Med undantag för två eller tre anmärkningar återspeglar hennes brev inte utvecklingen i Indien under denna epok: kampen för politisk oavhängighet, som skedde år 1947, uppdelningen mellan Indien och Pakistan, då åtskilliga miljoner hinduer och muslimer blev massakrerade, Indiens väg som u-land. Man kan säga sig att dessa händelser inte har någon plats i brev till en själasörjare. Men dessa historiska händelser skapar dock andliga problem, som uppenbarligen inte berörde moder Teresa.

En skakande läsning

Moder Teresas bok Kom, var mitt ljus är en skakande och upprörande läsning. Man upplever en kvinnas kamp, en kvinna som försöker att uppfylla Guds vilja på alla sätt och omedelbart, utan varje hänsyn till sig själv, utan varje krav på Gud. Hennes kamp inriktar sig inte på att känna igen Guds vilja utan att på allt sätt motsvara den vilja som hon en gång känt igen. I nästan varje brev skriver hon om sin andliga torka, sitt mörker, sin ensamhet utan Gud, sin nästan outhärdliga aldrig stillade längtan efter Honom. Först efter årtionden tycks hon vara i stånd att stå ut med denna längtan, efter det att det blivit tydligt för henne genom själasörjarens tröstande ord att Gud söker att meddela sig med henne just i detta mörker. Flera gånger talas det i breven om den helige Johannes av Korsets lära, som beskriver den inre reningsprocessen i psykologiskt noggranna enskildheter och som därför har präglat begreppen ”sinnenas dunkla natt” och ”själens dunkla natt”. I dessa ”nätter” renar människan allra först sina sinnen med Guds nåd, därefter anden för att, efter dessa erfarenheter av Guds frånvaro, slutligen kunna ta emot enheten med Gud.

Dessa ”nätter” är övergångsstadier – så lär Johannes av Korset – men hos moder Teresa har de förmodligen varat ända till hennes död. Detta har också gjort hennes andliga vägledare och biktfäder bestörta och rent av rådlösa. Av breven att döma avbröts moder Teresas natt bara några gånger av andlig glädje och en känsla av frid.

Man kan spekulera i att det ihållande mörkret hos moder Teresa utlöstes av att hon dagligen konfronterades med den outsägliga nöden bland de fattiga i Calcutta. För att bearbeta denna nöd och införliva den med Guds plan för människorna skulle det möjligen behövas oändliga psykiska ansträngningar, och detta mörker var följden av detta. Hennes siste själasörjare, Michael van der Peet SCJ, såg det på liknande sätt:

”Jag tror verkligen att orsaken till att moder Teresa måste genomlida så mycket mörker i sitt liv ligger i att detta skulle medföra en större identifikation med de fattiga.”

Med andra ord: Gud höll moder Teresa i mörker för att hon skulle kunna känna sig in i de fattigas mänskliga lidanden.

Vid läsningen måste man betänka att moder Teresa inte bredde ut hela spektrumet av sin spiritualitet i breven. Breven handlar nästan uteslutande om hennes relation till Gud. I hennes talrika tal, böner och intervjuer, som har offentliggjorts i böcker, i hennes exercitier för systrarna och bröderna i hennes orden tar hon upp andra aspekter, där det inte är tal om mörker eller andlig natt. För att förstå moder Teresa som andlig personlighet är det absolut nödvändigt att beakta båda sidorna.

Moder Teresa utstrålade glädje och andlig fullhet som otaliga människor har känt sig berörda och förvandlade av, men i sitt inre kände hon nästan bara tröstlöshet, det är en motsägelse som är oupplöslig och obegriplig. Ordenskvinnan klagade: ”Om (människorna) bara visste – och att min glädje är en täckmantel under vilken jag gömmer tomhet och elände.” Att försöka alla möjliga tydningar av denna motsägelse och slutligen bringa den i harmoni skulle betyda att man skulle vilja upplösa det gåtfulla i Guds vilja. Moder Teresa var inte (bara) den enkla nunna, som hon alltid framställde sig själv som.

Hennes personlighet var komplicerad och mångbottnad. Men just därför vinner hon i djup och betydelse genom att dessa brev blivit kända, särskilt också för vår tid som uppskattar slagna hjältar högre än de enkla och rätlinjiga. Just därför att hon inte var denna enkla nunna kommer hennes ordensmedlemmar och vänner att bli tvungna att med stor ansträngning tänka om för att ta till sig denna nyskapade förebild. För dem är denna bok en enorm utmaning för deras andliga mognad.

Översättning: Elisabeth Stenborg

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 8/2010.

Martin Kämpchen är Dr. phil. med avhandling om modern krigslitteratur, en andra avhandling i jämförande religionsforskningen om Ramakrishna och Franciskus. Han är sedan 1980 bosatt i Santiniketan, Indien och verkar som författare, översättare och journalist.