Möten med dom Hélder Câmara –Tusen skäl att leva

Dom Hélder tar emot mig i sitt arbetsrum i biskopshuset i Recife. Han vill höra om mina intryck från dagarna i hans stift. Särskilt vill han veta vad jag tycker om sockerarbetarnas kooperativ i Ipiranga som jag besökt dagarna innan och som får tekniskt, ekonomiskt och moraliskt stöd från stiftet. Hur skall fattigbönder i en monokultur av sockerodlingar kunna odla och avyttra sina produkter så att inkomsten ger möjligheter till ett värdigt liv? Dom Hélder talar om böndernas liv med kunskap, närhet och värme. Han talar med mig om världsmarknaden och de stora dominerande företagen som styr fattiga människors liv och villkor. Han talar om handelsavtal och de rika ländernas ansvar och skyldigheter. Han talar om vikten av att unga människor från i-länder får komma ut i världen och möta fattigdomen och obalansen för att sedan återvända hem och verka för en förändring i rättvisans tecken.

Då och då rycker någon i dörren. Det är dom Hélders sekreterare som står i dörröppningen, tittar lite uppgivet på sin biskop och visar på klockan. Dom Hélder skall resa till Kanada dit han är inbjuden för att tala på en stor karismatisk konferens. Dom Hélder vinkar lugnande till sin sekreterare och fortsätter samtalet med sin svenske gäst. Han tar fram den bok som veckan innan kommit från tryckeriet. Renouveau dans l’Esprit et service de l’homme (Förnyelse i Anden och i människans tjänst). Han har skrivit boken i dialog med kardinal Suenens, dåvarande ärkebiskop i Bryssel. Dom Hélder slår upp slutsidorna i boken, där han skriver direkt till de kristna som väckts av Anden i den karismatiska rörelsen. Han prisar rörelsen som påminner oss om att Anden verkar här och nu. Men han inbjuder dem samtidigt att låta sig ledas fram till hjärtpunkten i världen, till mänsklighetens stora frågor och problem. ”Man måste be och handla samtidigt” läser han för mig ur sin bok. Att förkunna evangelium och att verka för mänskliga villkor för de fattiga hör samman och är två uttryck för samma evangelium, skriver dom Hélder. Året var 1979.

När jag läser att dom Hélder har avlidit kommer minnesbilderna till mig. Jag ser dom Hélder framför mig. Han sitter på yttersta kanten av stolen, vänd mot sin gäst. Han samtalar livligt och varmt och lyssnar uppmärksamt. Han talar om fattigdomen och orättvisorna, om de rikas omvändelse, om de karismatiskt kristna som behöver öppna sig för världens lidande. Kärlek och värme omger dom Hélder och när han läser ur sin bok, just då, erfar jag så starkt Andens närvaro, Guds Ande talar i och genom dom Hélder. I hans värld finns inte fiender eller motståndare utan bröder och systrar som måste nås av ordet och kärleken. De fattiga och slagna måste upprättas. Det kan bara ske genom att rättvisa skapas i politik och handelsavtal och genom att människor öppnar sina hjärtan, personlig omvändelse och strukturell förändring, både och. Dom Hélders språk är inte politikerns eller agitatorns. Hans språk är evangeliets, men också samtidsmänniskans, språket hos en människa som studerat mycket och lärt sig mycket om världen, politiken och ekonomin. Många sade att dom Hélder ger röst åt dem som ingen har. Därför var han så älskad av de små och fattiga. Därför blev han också så hatad och förföljd. Militär och besuttna vågade inte slå mot dom Hélder direkt, därtill var han alltför känd och uppburen i världen. Man slog mot hans medarbetare. Hans sekreterare dom Antonio Henriques blev mördad. Vid minnesmässan tio år senare sade dom Hélder: ”På samma sätt som allt kunde förefalla förlorat när Jesus efter sitt lidande dog, men Jesus istället övervann döden för gott, på samma sätt misstog sig de som den 27 maj 1969 trodde att de krossat fader Henriques arbete och stiftets strävan att leva och förverkliga de stora målen från Medellín och Andra Vatikankonciliet. Men redan när vi, flera tusen personer, följde fader Henriques till graven och sjungande bar kistan kilometer efter kilometer, inte som om vi bar en död utan en levande, redan då måste mördar-na ha förstått att det var de som hade förlorat.” Sången löd: ”Större kärlek finns ej, än att ge sitt liv för sin broder. Och det bekräftade vad man sade redan under kyrkans första tid, martyrernas blod är sådden till nya kristna.” Dom Hélder berättade om vad som hänt i stiftet efter fader Henriques död, hur den gett liv åt en rad initiativ, hur denna död väckt människor till att arbeta osjälviskt för sin nästa och för rättvisan, hur stiftet alltmer försökt bli en kyrka som är fattig och tjänande.

Varifrån hämtade dom Hélder kraften? Hans svar är tydligt: bönen. Vid 22 års ålder, 1931, prästvigdes han. Han tjänstgjorde i Fortaleza i nordöstra Brasilien. I boken jag citerade ur skriver han, att eftersom han hade bestämt sig för att ägna sitt liv åt Gud och sin nästa måste han också finna utrymme för att lyssna till Herren och för att be. Utan detta skulle han mycket snart vara tom och inte ha något att erbjuda sina medmänniskor och Herren. ”Alltsedan dess använder jag den gåva Herren har gett mig: jag kan vakna och sedan somna om utan svårigheter. Varje natt stiger jag upp klockan två på morgonen och förblir i bön under två timmar […] När jag stiger upp försöker jag återskapa enheten inom mig. Under dagen splittras jag: mina ögon, armar, ben drar åt olika håll. I dessa benådade ögonblick under natten försöker jag återfinna enheten i mitt liv, den enhet som dopet gett oss i Kristus.” Dom Hélder berättar sedan på sitt intagande och enkla sätt om enheten med Kristus, om syndabekännelsen, bönen för nästan och eukaristin. Han avslutar kapitlet med orden: ”Jag försäkrar er att på detta sätt ger mig Herren tusen skäl att leva!”

Om inte du gav mig nåden

att under nattens vaka

få dricka tystnaden,

sjunka in i den,

genomströmmas av den,

hur skulle jag då kunna bevara

den inre tystnaden?

Utan den

kan man inte höra

vare sig människorna

eller dig.

Herre.

Dom Hélder var de fattigas talesman under konciliet. Han var de fångnas och torterades talesman under militärdiktaturen i Brasilien. Han verkade för de jordlösa bönderna. Han talade till politiker och beslutsfattare på ett sätt som vädjade till hjärta och hjärna. Han ville visa kyrkan vägen till tjänande och fattigdom bort från makt och pompa. Han inbjöd till omvändelse utan att fördöma. Han inneslöt alla han mötte i kärlek och barmhärtighet – och i barnets lekfulla glädje.

Barnet hade glömt

hos oss

sin lilla leksakstelefon.

Jag tog mig friheten att låna den

innan jag lämnade den tillbaka.

Samtal som jag förut

aldrig vågat ringa

gick att föra nu,

lekande lätt,

på denna apparat

så full av oskuld

och kärlek.

Tacksamhet över dom Hélder fyller mitt hjärta. Skänk honom Herre den eviga glädjen!

Dikterna är hämtade ur Tusen skäl att leva av dom Hélder Câmara,
i översättning av Catharina Broomé, Proprius förlag, 1982.