av MAGDALENA DAHLBORG
Jag diskuterade synoden med en vän och fick frågan: ”Hur får man då var och en, lekfolket, engagerade i det synodala arbetet?” Svaret är att det synodala inte (bara) är den världsvida och tidsbegränsade process som pågår, och som nu åter är på stiftsnivå men på andra sätt än tidigare. Framför allt handlar synodaliteten om gemensamma beslutsprocesser på alla nivåer i kyrkan, och då kanske särskilt på församlingsnivån. Därför spelar församlingsordningen en avgörande roll för möjligheterna att fungera synodalt.
Det är därför passande att Stockholms katolska stift under den pågående världsvida processen, närmare bestämt den 1 mars 2024, har tagit i bruk en uppdaterad församlingsordning, även om det kanske inte främst är av synodala skäl som den tidigare från 2009 har omarbetats. Den nya ordningen gör tydligare hur viktigt det är att samarbetet fungerar mellan en församlings kyrkoherde och dess av församlingen valda råd. Synodsvaren, både på stiftsnivå och på global nivå, lyfter fram vad som ser ut som truismer men uppenbarligen är faktiska problem på många håll: Prästerna behöver vara beredda att samarbeta, förankra, medarbeta. Lekfolket kan inte avhända sig ansvaret för kyrkan till präster och systrar utan behöver vara beredda att engagera sig i sin församling och stötta kyrkoherden, ibland också genom kritik.
Ytterligare en aspekt av att det kommer en ny församlingsordning är att det för alla, förhoppningsvis, aktualiserar vad en församling är, eller formulerat i enlighet med den synodala processen vad det är att vara kyrka lokalt på den ort där man lever och verkar. Formuleringarna om detta i den nya ordningen är kvar sedan den tidigare men är inte nödvändigtvis därför väl kända bland landets katoliker. En ny församlingsordning är i sig själv en uppmaning till självstudium och studiecirklar. När landets präster går på knäna och ordenssystrarna blir färre, behöver det finnas lekpersoner som kan ta hand om sådana uppgifter som faktiskt inte måste utföras av präster.
Nyheter i församlingsordningen
En viktig skillnad mot den tidigare ordningen är att församlingsordningen uttryckligen utgör församlingarnas civilrättsliga stadgar. Inte minst i relationerna till myndigheter är det ibland viktigt att kunna bifoga stadgar, och dessa bör förstås vara enhetliga för stiftets församlingar. Tidigare har detta inte varit lika klart uttryckt. I stället sade den tidigare ordningen, då i biskopens förord, att församlingsordningen skulle vara ”en praktisk vägledning och formell reglering av vissa aspekter av församlingarnas liv och verksamhet”.
Om församlingen sade redan den tidigare församlingsordningen:
”Varje församlings uppgift är att fira gudstjänst; först och främst den heliga mässan. Därutöver ska församlingen främja gemenskap bland sina medlemmar, förkunna evangelium, undervisa, bedriva och delta i social och karitativ verksamhet samt genom bön och offer stödja hela den världsvida Katolska kyrkans arbete” (§ 1.4).
Denna paragraf ska i dag läsas i ljuset av påvens högprioritering av missionsarbetet, som syns bland annat genom omstruktureringen av kurian, och vår roll som minoritet i det svenska samhället. En särskild utmaning, som möjligen hade kunnat få större återklang i församlingsordningen, är det faktum att många av våra församlingar i praktiken är ganska segregerade. De nationella missionerna nämns i två punkter under rubriken ”Själavård i andra riter än den latinska och nationell själavård” (§ 4 med två underparagrafer) samt i § 10.2 där en mening klargör att missionerna kan begära biskopligt tillstånd att adjungera en ledamot till en församlings pastoralråd. Ingenting i församlingsordningen nämner konkret arbete med att överbrygga klyftor mellan grupper i församlingarna, utöver den generella skrivningen om att ”främja gemenskap” i § 1.4.
De stora förändringarna i församlingsordningen handlar om vilket ansvar som åligger vem. Så har kapitlet om kyrkoherden (§ 5 med underparagrafer) utökats väsentligt med förtydliganden och tillägg, med motsvarande förändringar i kapitlen om Pastoralråd (§ 10) och Ekonomiråd (§ 11). Särskilt ekonomirådets befogenheter är nu skarpare, för att ledamöterna verkligen ska kunna fullgöra sitt uppdrag att även ta juridiskt ansvar för församlingens ekonomi. Kyrkoherden behöver ekonomirådets godkännande för inköp som inte omfattas av fastställd budget, för anställningar och för alla åtgärder som hör till fastighetsförvaltning. Hos pastoralrådet ska han förankra utnämningar av representanter och liknande för verksamheter inom pastoralrådets verksamhetsområde. Samtidigt ställs också större krav på transparens gentemot församlingen, i synnerhet inför församlingsmöten då det tidigare räckte med att en sammanfattning av redovisning och verksamhet fanns tillgänglig. Numera ska församlingsmedlemmar inför församlingsmöten få tillgång till dagordning, verksamhetsberättelse, bokslut och revisionsberättelse. Sammantaget innebär den nya församlingsordningen betydligt bättre möjligheter för ledamöter i pastoral- och ekonomiråd att ta det ansvar de föreningsrättsligt har. Sett ur ett synodalitetsperspektiv innebär detta att formella strukturer kommer på plats för att stötta en organisation där det blir självklart att kyrkoherden förankrar beslut i församlingen och där lekfolket tydligt blir kallade att ta ansvar för församlingen och dess verksamhet. Prästen står formellt mindre ensam i svåra beslut och uppmuntras att använda lekfolkets kompetens.
Viktiga tillägg, högt prioriterade av stiftet, rör ansvaret för att implementera stiftets beredskapsplan mot sexuella övergrepp, där huvudansvaret ligger hos kyrkoherden men där båda råden ska bistå. I synnerhet ekonomirådet har stort ansvar, då de riktigt tungt vägande besluten i frågan rör utformning av lokaler och rekrytering av anställda och volontärer, områden där kyrkoherden ska få ett ja från ekonomirådet innan han agerar.
Vad som saknas
Några saker finns endast omnämnda i kommentarerna till församlingsordningen, som går att hitta på stiftets webbplats (https://www.katolskakyrkan.se/i-sverige/rop).
Så skriver församlingsordningen konsekvent pastoralråd, ekonomiråd eller ett gemensamt pastoral- och ekonomiråd (och dessa ska heta just så). Det som inte står tydligt eller ens antytt i församlingsordningen utan bara i kommentarerna är att möjligheten att ha ett gemensamt råd främst ska användas som undantag i små eller geografiskt utspridda församlingar som får särskilt svårt att finna kandidater till två råd. Ekonomirådet eller ett gemensamt råd har tydliga restriktioner avseende antal ledamöter, vilket inte gäller pastoralrådet där antalet bestäms av församlingsmötet. Syftet med detta förklaras endast i kommentarerna (till ett annat kapitel), och är att ett större råd gör den enskilda ledamotens ansvar mindre vilket man vill undvika.
Saknas gör även övergångsbestämmelser, till skillnad mot i den tidigare församlingsordningen. Hur den församling ska agera som i dag har ett nyvalt gemensamt ekonomi- och pastoralråd med för många ledamöter är således inte helt klart. Sådana hade med fördel kunnat läggas på sidan med kommentarer, då övergångsbestämmelser, som bara är aktuella i några få år men under de åren är viktiga, knappast hör hemma i de faktiska stadgarna, men någonstans bör de ändå finnas.
En sidoanmärkning är att man i det stora arbetet med uppdatering av församlingsordningen mycket väl hade kunnat göra det betydligt mindre arbetet med att se över konsekvensen i språket i valordningen, som är sin egen men hänger samman med församlingsordningen. I valordningen har man gjort en förändring, då man på begäran av stiftets pastoralråd har ändrat antalet mandatperioder en ledamot kan sitta i följd från två till tre. Detta för att det i en del församlingar helt enkelt är svårt att hitta folk som vill sitta i råden. Samtidigt hade man kunnat passa på att välja om man ska tala om valsedlar eller röstsedlar, i stället för som nu använda båda vilket kan skapa osäkerhet. Det är också oklart vad som är skillnaden mellan sista valdag och utsatt valdag, och varför valsedlar (eller röstsedlar) kan lämnas tretton dagar före första valdagen. Röstsäkerheten vid poströstning innebär ofta kryphål, men valordningen förespråkar både hängslen och livrem vid röstning på plats medan poströstningen ger stora möjligheter för den som till exempel vill styra över anhörigas val.
Utbildning och möjligheter
Syftet med uppdateringen av församlingsordningen är att den bättre än tidigare ordning ska jämka kyrkolagen och svensk lagstiftning. Den gör tydligare hur kyrkoherdens kyrkorättsliga ansvar för församlingen samverkar med det juridiska ansvar som församlingens civilrättsliga styrelse (ekonomirådet) har gentemot medlemmar och myndigheter. I bästa fall ger den incitament till allt bättre samverkan mellan kyrkoherde och lekfolk i församlingarna (i värsta fall skapar den gnissel och gör att viktiga beslut hamnar i maktkampslimbo, men § 9.17 söker minska risken för det). Själva händelsen att en ny församlingsordning tas i bruk är i sig en möjlighet att öka engagemanget, om det hanteras rätt. Församlingsordningen liksom andra föreningars stadgar riskerar att bli hyllvärmare, endast läst av oss föreningsnördar, och just när det gäller själva dokumentet är det kanske inte viktigt att alla lär sig vad som står där. Men i synnerhet § 1.4 om församlingens uppgift, citerad ovan, går rakt in i den synodala diskussionen om vad det är att vara kyrka lokalt på orten. Resten av församlingsordningen handlar om de formella strukturerna för detta och blir därmed relevant för var och en som i enlighet med § 3.2 genom sitt personliga engagemang vill bidra till kyrkans verksamhet.
Under våren ska representanter för församlingarna utbildas i den nya församlingsordningen, genom stiftets pastoralråd och studieförbundet Bilda. Tanken är att de som gått kursen i sin tur ska utbilda församlingsmedlemmar. Om detta kan leda till att församlingsordningen inte bara blir ett tråkigt dokument utan en struktur för ett levande församlingsliv, där också lekfolk både vill och får ta ansvar och bidra med kompetens, vilket i våra församlingar inte överallt varit fallet, blir mycket vunnet. Om fler – från alla grupper i församlingen – engagerar sig, motverkar det segregationen mellan grupper. Präster som i dagsläget går på knäna uppmuntras att lämna ifrån sig de uppgifter som inte kräver vigning till kompetent lekfolk, som i sin tur kan få uppleva glädjen i att bli sedda och tagna i bruk. Dessa saker är efterfrågade i hela världskyrkan, också i synodsvaren i vårt stift. Och kanske blir det också lite lättare att finna kandidater till råden, om det blir mer känt vad arbetet i råden faktiskt innebär. Misstanken är väl dock att det i församlingarna framför allt behövs en större diskussion om vad församlingen är och behöver, och att detta som en konsekvens skulle kunna bidra till såväl större valdeltagande som mer aktivt engagemang.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 3/2024, s. 4–7.