Ny vår för Franciskus

Jag var i Rom under konklaven 2005 när mitt hotell förmedlade ett telefonmeddelande till mig från kardinal Jorge Bergoglio. Det var ett svar på ett brev som jag hade skickat honom tidigare och han gav mig två utmärkta kontakter.

Ett snabbt telefonsamtal som svar på ett brev är typiskt för hans stil. På samma sätt besvarade Bergoglio kl. 10.15 på fredagen samma vecka som han valdes till påve ett gratulationsbrev från jesuiternas generalföreståndare Adolfo Nicolás.

Till historien hör att det har förekommit hårda spänningar mellan Bergoglio och hans medbröder i Jesuitorden. Som jesuitprovinsial i Argentina (1973–1979) betraktades han som företrädare för en annan riktning än den som förespråkades av den helgonlike, progressive pater Pedro Arrupe, som då var generalföreståndare för orden. Och många äldre latinamerikanska jesuiters kommentarer om Bergoglio är i dag närmast otryckbara. Mot den bakgrunden var den nuvarande generalföreståndaren Nicolás reaktion på valet av Bergoglio som påve påfallande varmt och hjärtligt: ”Jag tackar Gud för valet av vår nye påve … Vi delar hela kyrkans glädje.”

Samma nyss nämnda fredagsförmiddag, när receptionisten Andrés i jesuiternas hus i Rom, Borgo Santo Spirito, svarade i telefonen, fick han höra en röst: ”God morgon, det är påven Franciskus här, jag skulle vilja tala med pater generalföreståndaren.” Receptionisten, som utgick från att det rörde sig om en busringning, tänkte först replikera ”och jag är Napoleon” men frågade i stället kyligt: ”Vem talar?” Franciskus uppfattade misstron i rösten och fortsatte sakta: ”Nej, jag är verkligen påven Franciskus. Och vad heter du?” Franciskus sade till den vid det här laget uppskakade Andrés att inte bekymra sig över förvirringen, men förklarade att han verkligen behövde få tala med generalföreståndaren och ville bli kopplad vidare till honom ”eftersom jag vill tacka honom för det vackra brev som han skrev”.

Andrés kopplade vidare samtalet till generalföreståndarens privata sekreterare, som i sin tur rusade in till pater Nicolás kontor med telefonen i handen, och samtidigt passade på att säga: ”Helige fader, grattis till er utnämning, vi alla här är så glada över din utnämning, och vi ber mycket för dig”, varpå Franciskus skämtsamt ska ha frågat: ”Ber ni för att jag ska gå framåt eller bakåt?”

Enligt vad han själv uppger lockades Bergoglio som ung att inträda i Jesuitorden på grund av dess karaktär av ”en kyrkans förtrupp med ett språk som påminner om det militära och med ett utvecklat sinne för lydnad och disciplin”. Detta uppges i El jesuita, en bok med en samling intervjuer publicerad 2010 av Sergio Rubín och Francesca Ambrogetti (utgiven av Vergara förlag). Sankt Ignatius av Loyola använde visserligen militäriska metaforer på grund av sin egen bakgrund i soldatlivet, men hans andlighet markeras främst av sin inriktning på en personlig kallelse snarare än på konformism och att stå i raka led.

Var det alltså förkärlek för ett slags jesuitisk stridbarhet som låg bakom Bergoglios förargelseväckande försök att omstöpa den argentinska jesuitprovinsen? Kommer denna till synes milda, ödmjuka person att visa sig vara en kämpande påve som tar till vapen mot den moderna världen? Hans uttryckssätt har ibland varit minst sagt kraftfulla.

I sin vältaliga predikan vid den årliga Te Deum-gudstjänsten 2004, i slutet av den argentinska ekonomiska krisen, förklarade han att ”detta folk inte går att vilseleda med svekfulla strategier” och inte heller genom ”mirakellösningar skapade genom överenskommelser i skumrasket eller genom maktpåtryckningar”. Detta uttalande irriterade president Néstor Kirchner så till den grad att han hädanefter konsekvent undvek evenemang där Bergoglio närvarade. President Cristina Fernández de Kirchner hade även hon en ansträngd relation med honom, särskilt i frågan om samkönade äktenskap, som Bergoglio häftigt opponerade sig emot.

Om han har gått fram som något av en vilde inom vissa områden, är Bergoglio samtidigt mer medkännande i andra avseenden, till exempel i frågan om prästernas celibat. Han visade sig vara förvånansvärt positivt inställd till präster som ansökte om att få gifta sig. ”Det är självklart att människor kan bli kära ibland och i det fallet måste prästen ompröva sitt prästerskap och sin livsinriktning”, sade han i intervjuboken El jesuita: ”Jag är den första att ställa mig på en prästs sida i ett sådant livsavgörande ögonblick.” På andra ställen i boken säger han att ”vi ber om det som kallas ’dispens’, en tillåtelse från Rom, så att personen kan övergå i en situation där han kan ta emot äktenskapets sakrament”. Detta kontrasterar tydligt mot påven Paulus VI:s klagosång över ”avsiktliga avhopp … och moralisk medelmåttighet” hos dem som lämnat prästämbetet, för att inte tala om påven Johannes Paulus II:s blockering av dispensförfarandena för äktenskap till före detta präster. Den brasilianske befrielseteologen och ex-franciskanske prästen Leonardo Boff säger att han inte skulle bli förvånad om Franciskus öppnar för ”en bred debatt om celibat såväl som om andra kontroversiella frågor”, och han menar att det inte är så stor vits med att klassificera Bergoglio som antingen progressiv eller konservativ.

I fråga om just själva befrielseteologin – Latinamerikas stora teologiska rörelse – är Bergoglio försiktig men balanserad. Engagemanget för de fattiga är ”absolut ofrånkomligt och en central evangelisk angelägenhet”, säger han, och ”ett kraftfullt budskap i den postkonciliära tidsperioden”. Han hyllar de tusentals pastoralt engagerade – präster, ordensfolk och lekfolk – som åtagit sig att arbeta med de fattiga, liksom han förvisso även själv har gjort. Men det har också förekommit ”överdrifter” och ”avvikelser” genom ”ideologisk infiltration”, enligt vad han säger i El jesuita.

Att proklamera ”en kyrka för de fattiga”, i de fattigas tjänst, har varit det mest slående inslaget i Franciskus påveämbete hittills. Att se hans vitklädda gestalt på en mittgångsstol på andra raden i bussen, tätt tillsammans med svarta och röda kardinaler, det ser onekligen fint och samtidigt lätt skrattretande ut, som om drottning Elizabeth hade hoppat på en vagn i Londons tunnelbana.

Jag minns hur Guillermo Marco, Bergoglios pressekreterare under 2005 års konklav, inledningsvis skrattade åt mig när jag insisterade på att hans chef var papabile, en möjlig kandidat att bli påve. Det fanns det ingen möjlighet till, avfärdade han, eftersom han och Bergoglio bägge tyckte att all denna monarkiska och protokollmässiga verksamhet i Vatikanen var absurd. Bergoglio skulle inte passa in där. Några dagar senare stötte jag på Marco på Petersplatsen, då märkbart pressad. Han hade fått höra att ett tv-team hade skickats från Europa till Buenos Aires för att skildra folkmassans reaktion på en eventuell påveutnämning av Bergoglio. ”Jag måste gå vidare till basilikan och be”, ursäktade han sig ängsligt.

Men hur stod det då till med befrielseteologin i praktiken och vad hände egentligen i det beryktade fallet med de två jesuitprästerna Orlando Yorio och Franz Jalics, som menade att Bergoglios brist på stöd för dem i deras fattiga stadsdel gav militärregimen grönt ljus att arrestera och tortera dem? Enligt Boff ”räddade han och gömde åtskilliga förföljda under militärdiktaturen” och Adolfo Pérez Esquivel, mottagare av Nobels fredspris, som torterades för sitt arbete för mänskliga rättigheter i Argentina, säger att han ”inte tror att Bergoglio hade något samröre med diktaturen” även om ”han saknade modet att delta i vår kamp emot den”. [Den av de två torterade jesuiterna som fortfarande är i livet i dag har offentligt förklarat att han inte längre tror att Bergoglio kan lastas för vad som hände med dem, red. anm.]

Under årtionden vägrade Bergoglio att ställa upp på intervjuer om detta eller om något annat ämne – som i ett slags tyst ”vända andra kinden till”-reaktion. (Han var tydlig med att han inte gav intervjuer när jag först träffade honom 2004, efter hans söndagmässa i Buenos Aires, men ett samtal gick bra, så vi pratade om glädjen i att arbeta med de fattiga och om skönheten i jesuitisk barockmusik i stället). När intervjuer så småningom gavs – tack vare Rubíns och Ambrogettis skickliga taktik att först be honom att kommentera sina predikningar – växte bilden fram av en man med mycket självkritik.

Han berättade för dem att han från ung ålder utsetts till maktpositioner och begått ”en massa misstag”. Vad han mest förebrådde sig själv var att ”inte ha varit mer förstående och rättvis”. Han tillägger: ”Jag erkänner att på grund av mitt temperament så är ofta det första svar som jag ger felaktigt.” Ibland, ”och jag har talat om detta med min biktfader … när jag har sett på vad jag har gjort med andra ögon, så har det hänt att jag har blivit förskräckt”. Vi vet inte om han här talar om tiden som provinsial under militärdiktaturen, men vi kan anta det.

Efter påtryckningar från Rubín och Ambrogetti berättade Bergoglio vidare om ett antal fall där han hjälpte folk att gömma sig eller fly från regimen. Bland dessa var tre seminarister, Enrique Martínez, Carlos González och Miguel La Civita, som han skyddade i Colegio Máximo. Han räddade livet på en ung man genom att ge honom sin egen identitetshandling, så att mannen kunde fly till Brasilien, förklädd till präst. Han medlade för en katekumen, som då frigavs. Han bad att få ersätta en militärpräst på en mässa där general Jorge Videla deltog (de facto Argentinas president 1976 till 1981, senare åtalad för människorättsbrott) i syfte att få tala med honom för att få reda på var Yorio och Jalics hölls fångna.

En av de mest heroiska jesuitprästerna i Paraguay, Francisco de Paula Oliva, känd som Pa’i Oliva, drevs ut ur landet 1969 av diktatorn Alfredo Stroessner och sökte skydd i Argentina, där Bergoglio lät honom arbeta i marginaliserade stadsdelar med paraguayanska invandrare. ”Bergoglio samarbetade inte med diktaturen”, förklarade han för den paraguayanska tidningen Ultima Hora den 15 mars. ”Kanske visste han under den fruktansvärda tiden inte från början allt som fanns att göra och hur man skulle agera, men han lärde sig.” Han jämför honom med den mördade ärkebiskopen Oscar Romero i El Salvador ”som också var mycket konservativ när han tillträdde, men ändrade sig allt efter som situationen utvecklades”.

Bergoglio har ofta talat om det ögonblick när han fick sin prästkallelse, vid 17 års ålder, den första vårdagen (den 21 september på södra halvklotet). Detta ögonblick har förblivit av genomgripande betydelse för hans andlighet. Ordet ”vår” på spanska lyder primavera och ordet ”första” lyder primero, följaktligen talar Bergoglio i en vacker ordlek om Dios primerea – Gud som våren inom oss, det första i oss, som älskar oss först – ett uttryckssätt som påminner om Gerard Manley Hopkins tal om Guds ”förpåskning” i oss. Nu har Bergoglio fått sin nya kallelse som påven Franciskus, och det under vårens första dagar här på norra halvklotet.

Allt detta ska ses i relation till hans spiritualitet, som ibland verkar vara dyster och mer inriktad på lidande. Som ärkebiskop hade han en staty av den lidande Jesus i sitt rum, och hans favoritmålning är Den vita korsfästelsen av Marc Chagall. Jag noterade hur dyster han såg ut att vara under hela den månad då de latinamerikanska biskoparna sammanträdde i Aparecida 2007 och det hördes också när vi talades vid kort i telefon.

Emellertid kom Franciskus ut på Peterskyrkans balkong med ett glatt leende, som hos en helig man som älskar att vara med Guds folk. Hans sekreterare Marcó må på förhand ha varit bedrövad vid tanken på att Bergoglio skulle kunna väljas till påve och själv skulle Bergoglio enligt The Daily Telegraph ha klagat ”nej, snälla, nej” när hans syster veckan före skojade med honom om den möjligheten – men när väl valet hade avgjorts, öppnade han sig för det som en blomma om våren.

Översättning: Ian Koehl

Artikeln ursprungligen publicerad i The Tablet den 23 mars 2013 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

Margaret Hebblethwaite är bosatt i Paraguay och verksam inom Santa Maria Education Fund.