Onda aningar – Karol Wojtyla och säkerhetspolisen

Han är en ovanlig förening av en intellektuell och en handlingens människa, En god organisatör.” Det handlar om Karol Wojtyla. Längst upp till höger på det maskinskrivna arket kan man läsa ”Kraków den 18 maj 1960” och strax under ”strängt hemligt”.

Citatet är från ett av de dokument som den polske historikern Marek Lasota gått igenom i den kommunistiska säkerhetspolisens arkiv om Karol Wojtyla, biskopen i Kraków som 1978 blev känd för omvärlden som Johannes Paulus II.

Lasotas bok Angiveri mot Wojtyla utgör en fascinerande läsning om hur den polska kommunistiska säkerhetspolisen under årtionden bevakade först Karol Wojtyla sedan Johannes Paulus II. Den första anteckningen om Wojtyla gjorde säkerhetspolisen redan 1945. Denna anger bara hans adress i Kraków, hans födelsedatum och namnen på hans föräldrar. Det är en rutinanteckning som säkerhetspolisen gjorde över alla präster och prästseminarister i Polen under det dryga halvsekel som kommunismen härskade i Polen. Alla oberoende institutioner och alla yrkesgrupper i landet var självfallet föremål för säkerhetspolisens intresse. Ingen annan institution ägnades dock en sådan grundläggande bevakning som just den katolska kyrkan.

Två andra polska historiker – Antoni Dudek och Ryszard Gryz – beskriver i sin bok Kommunisterna och kyrkan de kommunistiska makthavarnas försök att kontrollera den katolska kyrkan i Polen från 1945 fram till kommunismens fall 1989. De medel man använde varierade från en hård repression, inklusive hårda fängelsedomar för många av landets präster och husarrest för kyrkans överhuvud, kardinal Stefan Wyszynski, till upprepade försök att inom kyrkan skapa en regimtrogen grupp av präster.

Ledarna för det polska kommunistpartiet var under alla dessa årtionden medvetna om att den katolska kyrkan utgjorde en av deras främsta motståndare. Kyrkan, heter det i ett av kommunistpartiets dokument från hösten 1947, är ”den polska kulturens bastion”. Inom säkerhetspolisen upprättades därför strax efter andra världskriget en särskild avdelning – departement – vars enda uppgift var att infiltrera och bekämpa den katolska kyrkan. Ett sådant departement inom säkerhetspolisen bestod, även om namnet på det ändrades, ända fram till 1989.

”Det gäller att bestämt och utan pardon förhindra att präster och katolska organisationer slår rot på arbetarmark” och partiet måste ”systematiskt bearbeta de katolska institutionerna i landet”, heter det i ett annat dokument från kommunistpartiets ledning från 1947.

Ett av de mål som regimen satte upp var att förhindra byggandet av nya kyrkor i landet. Under alla årtionden ledde detta till skarpa konflikter mellan kyrkan och kommunistpartiet. En av de mest symbolfyllda konflikterna kring byggandet av en ny kyrka blev kyrkan i arbetarstadsdelen Nowa Huta i Kraków. Efter att först – efter arbetarrevolten 1956 – givit tillstånd till kyrkobygget drog regimen tillbaka detta tre år senare, konfiskerade alla pengar som kyrkan samlat in för bygget och rev slutligen det kors som satts upp på den plats där kyrkan skulle byggas. Invånarna i Nowa Huta svarade i april 1960 med demonstrationer under vilka man attackerade de lokala myndigheternas lokaler. Närmare 90 invånare i Nowa Huta dömdes till kortare eller längre fängelsestraff.

Karol Wojtyla var 1960 ännu inte ärkebiskop i Kraków men två år tidigare hade han trots sin ungdom av ärkebiskopen Eugeniusz Baziak blivit utnämnd till biskop med motiveringen att ”Wojtyla är utbildad under de nya samhällsförhållandena, han känner väl till kommunismen och arbetarfrågorna” och har därför de egenskaper som behövs bland annat ”med tanke på Nowa Huta där det gäller att verkligen organisera såväl det kyrkliga som samhälleliga arbetet”.

”Karol Wojtyla som under den senaste tiden ofta besökt församlingen Bienczyce (Nowa Huta) bär ett stort ansvar för demonstrationerna”, heter det i ett dokument som säkerhetspolisen upprättade två dagar efter protesterna i april 1960.

Denna sammanfattning grundade sig på de rapporter man fått från en hemlig agent med pseudonymen ”Marecki”, en av de präster inom Kraków-stiftet som säkerhetspolisen lyckades värva som hemlig agent.

”I sitt hittillsvarande samarbete med oss har ’Marecki’ utfört en rad svåra operationer … han har flera gånger stulit intressanta dokument från kurian och delgivit oss dem innan de har skickats iväg” heter det i en av säkerhetspolisens rapporter om denne agent.

Trots sina kritiska anmärkningar om Karol Wojtyla ansåg de kommunistiska makthavarna under flera år att han troligen var mer öppen för kompromisser än kyrkans primas, kardinal Stefan Wyszynski.

”Det sätt på vilket biskop Wojtyla agerar” visar att han agerar självständigt och ibland ”bortser från den hårda linje som kardinal Wyszynski” förespråkar, heter det i ett av säkerhetspolisens dokument från mitten av 1960-talet. Så småningom insåg de kommunistiska makthavarna att Karol Wojtyla, som först blev ärkebiskop i Kraków och 1967 också kardinal, trots sin ”känsla för takt och ton” var en lika bestämd motståndare till det kommunistiska systemet som landets primas. I slutet av 1960-talet och under hela 1970-talet skapade säkerhetspolisen ett helt nät av hemliga agenter runt Karol Wojtyla i Kraków. Dit hörde agenterna ”Jurek”, ”Marek”, ”Tribunen”, ”Karol” och ”Delta”.

Deras uppgift, skriver Marek Lasota i sin bok om angiverierna mot Wojtyla, var inte bara att informera säkerhetspolisen om ”vem han träffade, när mötena ägde rum och vad de samtalade om utan också själva försöka påverka Wojtyla”. För att kunna ”bearbeta” kardinal Wojtyla var man emellertid tvungen att veta nästan allt om honom. I slutet av år 1969 upprättade därför major Boguslaw Boguslawski, dåvarande chefen för avdelningen IV inom säkerhetstjänsten, ett tio sidor långt maskinskrivet dokument om vad man måste undersöka.

Den första punkten gällde kardinal Wojtylas ”personlighet”. Därunder har majoren i säkerhetspolisen räknat upp bland annat följande saker som de hemliga agenterna skulle ta reda på om Karol Wojtyla:

– hans förmåga till eget skapande
– hans skarpsinnighet
– hans förmåga att ställa klara frågor
– hans förmåga att formulera sig i tal
– hans känsla för humor
– hans känsla för värdighet
– hans viljekraft
– hans självkänsla
– hans förmåga att utöva inflytande på enskilda människor eller grupper av människor.

Det behöver väl inte tilläggas att i historiens backspegel är det svårt att läsa dessa frågeställningar utan ett leende på läpparna.

Vad gäller ärkebiskopen Karol Wojtylas dagliga liv borde agenterna bland annat ta reda på hur dags han stiger upp, hur ofta han rakar sig, vilka kosmetika han använder, om han bär nycklarna till sitt kontor på sig, om han tycker om sällskapsliv, om och i så fall vilka alkoholhaltiga drycker han använder, vem som köper hans underkläder, vem som tvättar dem och vem som borstar hans skor.

Under den punkt som bär rubriken ”audiovisuella medel” skriver major Boguslawski att man bör få veta bland annat vad Wojtyla har för radioapparat, hur ofta han lyssnar på den och på vilka program, om han har tv, vad han tycker om radio- och tv-programmen, vilken musik han är intresserad av, vilka dagstidningar, inhemska och utländska han läser och hur ofta han lyssnar på Radio Free Europe och så vidare, och så vidare.

Andra huvudpunkter handlar om hans hälsa, om hans idrottsintresse, om hans familjeförhållande, om hans personliga kontakter eller hans tekniska intressen. Under den senare rubriken gäller det även att ta reda på om kardinalen möjligen samlar på frimärken eller är numismatiker.

Avsikten med hela denna långa lista av frågor gällande Karol Wojtylas liv som den hemliga polisen gav sina agenter i uppgift att reda ut är självklar: att försöka hitta svaga punkter i hans liv eller hållhakar på honom med vars hjälp man sedan skulle kunna försöka att påverka honom i ”rätt riktning”. Den visar också hur långt den kommunistiska regimen gick i sina försök att bekämpa kyrkan. Från och med de första åren på 1970-talet, skriver Marek Lasota i sin bok, så skickades från Kraków till Polens huvudstad och kommunistpartiets säte så gott som dagligen meddelanden om varje steg som Wojtyla tog och varje ord som han sade.

En sak blev man i Warszawa därmed alltmer medveten om, nämligen Karol Wojtylas intellektuella kapacitet och indirekta politiska inflytande. ”Wojtyla som talar flera europeiska språk, och även ryska, är en bildad man och dessutom en skicklig politiker. Han har enorma personliga kontakter i själva Vatikanen liksom i hela världen”, heter det i en av de hemliga agenternas rapporter från 1974.

Som vi vet så lyckades inte de kommunistiska makthavarna vare sig med att hitta hållhakar på Wojtyla eller att påverka honom i en för dem förmånlig riktning. Istället var det ärkebiskopen från Kraków som så småningom mer än kanske någon annan enskild person i Polen bidrog till att både säkerhetspolisen och kommunismen föll samman.

När Johannes Paulus II 1979 genomförde sin första pilgrimsresa till Polen hade kommunistpartiet sedan länge förstått att Karol Wojtyla var en person som hade ett betydande inflytande över den antikommunistiska oppositionen i landet och en person som i kraft av sin utstrålning hade inflytande över både enskilda personer och stora grupper av människor. En apparat av väldigt format ställdes på fötterna för att kontrollera allt som skedde i landet och i påvens närmaste omgivning under de dagar besöket varade. Enligt de dokument som Marek Lasota publicerar i sin bok så hade säkerhetspolisen tillgång till inte mindre än sju personer – de flesta förmodligen präster – som direkt beledsagade påven under pilgrimsresan.

Idag, när dokumenten från säkerhetspolisens arkiv blivit tillgängliga för historiker, journalister och personer som själva varit föremål för intriger från den kommunistiska säkerhetspolisen, har det digra materialet om Karol Wojtyla och Johannes Paulus II fått en sprängfylld dimension i Polen: Vilka var dessa polska präster som ofta hade direkt tillgång till Karol Wojtyla och senare också påven Johannes Paulus II och som under årtionden levererade information till den kommunistiska säkerhetspolisen?

Under de sjutton åren sedan kommunismens fall 1989 har frågan om vilka som samarbetade med säkerhetspolisen ständigt varit ett hett tema i Polen. I första hand har denna diskussion av förståeliga skäl handlat om politikerna. Den katolska kyrkan och dess präster har däremot fram till förra året stått vid sidan om. Kyrkan själv har inte tagit upp frågan och i samhällsdebatten har den varit föga förekommande.

Sedan ett antal månader tillbaka har frågan emellertid ställts på sin spets också vad gäller kyrkan i Polen. En av anledningarna är spekulationerna kring vilka nu levande präster inom Kraków-stiftet som var Karol Wojtylas och Johannes Paulus II:s angivare. Det började med att den polske dominikanfader som hade ansvar för de polska pilgrimernas hus i Rom fick göra avbön. Idag i Polen diskuteras det offentligt i massmedierna om agenten ”Delta” – en agent som historikerna i sina undersökningar betecknar som en av säkerhetspolisens allra främsta informationskällor gällande Karol Wojtyla och Johannes Paulus II – inte var en av Wojtylas allra närmaste vänner från studietiden på prästseminariet fram till hans död förra året. Det handlar om en av Polens mest kända präster som under decennier medarbetat i den katolska veckotidningen Tygodnik Powszechny. Själv förnekar han bestämt att han någonsin varit hemlig agent men erkänner att han ofta träffade personer från den kommunistiska säkerhetspolisen eftersom detta var hans plikt såsom präst. Chefredaktören för Tygodnik Powszechny – prästen Adam Boniecki, som också han var nära vän till Karol Wojtyla och Johannes Paulus II – offentliggjorde i slutet av maj att han efter att ha gått igenom säkerhetsagenten ”Deltas” digra pärm beslutat att säga upp samarbetet med en av tidningens allra trognaste och mest lästa medarbetare; det vill säga den kände präst från Kraków som påstås ha varit en av den hemliga kommunistiska polisens främsta inkörsportar till Karol Wojtyla, senare påven Johannes Paulus II.

Påven Benedictus XVI tog i sitt tal till landets präster under sitt besök i Polen i slutet av maj direkt upp frågan om prästernas roll som agenter under kommunistiden. Kyrkan är helig men inte dess enskilda medlemmar och inte heller dess präster, sade påven och han varnade för att idag sätta sig på för höga hästar och för snabbt döma ”personer från en annan generation som verkade under andra förhållanden” än de som vi lever i idag. Alla i Polen som haft en inblick i de digra pärmar som finns i säkerhetspolisens arkiv vet också inte bara hur svårt det är att bedöma innehållet i materialet utan också med vilka perfida metoder säkerhetspolisen försökte bryta ned sina offer för att sedan värva dem. Någon enkel måttstock med vars hjälp man kan döma finns därför i de flesta fall inte.

Den offentliga diskussionen – både utom och inom den polska katolska kyrkans egna ramar – är emellertid idag så kraftfull i Polen att kyrkan på något sätt måste ta itu också med denna, den något mörkare delen, av sin moderna historia. Den berör en minoritet av de katolska prästerna. Enligt historikernas uppskattningar lät sig kanske mellan fem och tio procent av prästerskapet fångas i säkerhetspolisens nät. Mot bakgrund av det enorma arbete som den kommunistiska maktapparaten lade ned på att bekämpa kyrkan och för att värva agenter inom den är en sådan siffra knappast något som den katolska kyrkan idag behöver skämmas över i Polen. Den utmaning som det polska episkopatet nu står inför – det vill säga hur man ska lösa denna fråga – är likväl ingen lätt fråga.

Peter Johnsson är sedan 26 år tillbaka utrikeskorrespondent i Polen. Sedan 1984 ackrediterad för Göteborgs-Posten. Han är författare till boken Polen i Europa.