Somliga diktare vinner nästan omedelbart gehör bland läsare. Andra får vänta halva livet på att nå ut med vad de har att säga, men om det vill sig väl kan just detta tvinga dem att söka sig allt längre bort mot gränserna för det utsägbara och allt djupare inåt mot personlighetens dolda rymd. En sådan poet är R. S. Thomas, en vresig britt som på sin ålderdom börjar bli hyllad som en av samtidens få betydande diktare.
Han skriver på engelska men hans hemland är Wales, vars keltiska språk han också behärskar, och regionalt medvetna kritiker betonar starkt den anglo-walesiska karaktären i hans verk. Den rymmer visserligen inget av den överdådiga lek med språkets möjligheter och diktens invecklade former som en utlänning lätt förknippar med den keltiska konstdiktningen, som har haft en särskild blomstring i Wales, men en läsare av hans tidigare verk kan sällan glömma i vilken del av världen man befinner sig. Hans senare diktning lämnar däremot det regionala planet och söker sig till människans metafysiska gränser.
R.S. Thomas föddes 1913 i Cardiff och har tillbringat hela sitt verksamma liv som präst i olika församlingar i Wales; där är familjenamnet Thomas vanligt, också bland poeter. Initialerna står för Ronald Stuart, men de skrivs aldrig ut. Vägen till litterärt erkännande var lång; inga upphetsande nymodigheter flöt ur hans penna, och stämningen är sträv och föga inbjudande.
Hans första lilla diktsamling hette The Stones of the Field och kom 1946; något mer uppmärksammad blev Songat the Years Turning, 1955, som är ett urval från de tre första samlingarna. Den tredje var ett hörspel på vers, The Minister, som sändes i den walesiska lokalradion 1952 och också återfinns i Selected Poems. Med några års mellanrum kom fler volymer, och 1973 kom en urvalsvolym med den kyska titeln Selected Poems 1946–1968 (i många senare upplagor och på olika förlag). I olika antologier kan man finna utmärkta dikter från denna period som tyvärr inte finns med i urvalet; frågan är om man alls bör välja och vraka bland en diktares verk, när han redan är sparsmakad nog. Här möter den bistra lantliga värld som Thomas skildrar, regnig, slitig och kärlekslös, där läsaren orkar vidare främst på grund av den utstuderade enkelheten, den till synes talspråksmässiga naturligheten i presentationen. Thomas är en mycket medveten diktare, som väl vet varför han avstår från iögonenfallande effekter.
Helt annorlunda ter sig hans senare stil, som man lättast får kontakt med i nästa samlingsvolym, Later Poems 1972–1982, även detta ett urval men med ett omfattande tillägg av dikter som inte tidigare förekommit i bokform, vilket är relativt vanligt i brittisk praxis. Här befinner vi oss ”i andens laboratorier”, som en samling heter, en titel som är karakteristisk i sin förening av naturvetenskapligt och religiöst språk. 1986 kom Experimenting with an Amen. Det senaste arbetet, Echoes Return Slowly, innehåller parallella avsnitt på prosa och vers. I dessa verk är det Gud som har trängt fram i förgrunden, och hans namn förekommer i var och varannan dikt, något som gör somliga kritiker desorienterade.
Det är inte en lätthanterlig Gud. Han är inte tröstande eller förklarande, inte en fadersfamn eller en storebror. Thomas formulerar sig, ofta utifrån det kristna språket, på ett sätt som kan låta som hädelse – eller förtvivlan; det är tvånget att ständigt återkomma till Gud – eller hans frånvaro – som kan göra denna diktning till en betvingande upplevelse. Inställningen framgår med särskild tydlighet i en dikt som heter Hebreerbrevet 2:29 (i samlingen från 1986). Den slutar:
”Vårt misstag,
när vi blickade djupt in i elden,
var att ge ansikte åt en närvaro
som inte är mänsklig; att vänta oss kärlek
från en kyss vars enda egenskap är att förtära.”
Ännu har inte många antologier för modern engelsk dikt hunnit fram till Thomas’ senare verk. Det är också lättare att känna igen sig i hans avfolkningsbygder, där livet är kargt och ett mödosamt slitande med den magra jorden i blåst och regn och där människorna är tröga, enfaldiga och ofta efterblivna som en följd av inavel. Där finns knappast någon plats för mänsklig värme eller gudomlig kärlek (och man förstår att prästens uppgift måste verka än mer ofruktsam än småböndernas möda). Det som räddar motiven från gnällighet är den raffinerat enkla språkbehandlingen.
Mer givande – och krävande – är de sista tjugo åren, där han vänder sitt dystra och obarmhärtigt sökande temperament mot det yttersta, mot själens inre rymd och det intergalaktiska mörkret. Sin mest storartade sammanfattning får detta i långdikten ”Mässa för hårda tider”.
Annars är texterna vanligen korta, i hans tidigare dikter ibland rimmade. Radavbrotten får uppfattas som ett sätt att bryta upp den talspråkliga rytmen och ge ny tyngd åt innehållet. I de tidigare dikterna dominerar landskapet; som exempel på stämningen några rader ur ”Soil” (1955):
”Detta är hans värld, häcken visar
tankens gränser; endast himlen
är utan gräns, han ser aldrig uppåt
blicken djupt i den mörka jorden,
liksom fötterna. Jorden är allt;”
Rytmen kan liksom här ofta uppfattas som två betonade stavelser i var sin halvrad, vilket för övrigt är den rytm som bygger upp den fornengelska hjältedikten. Metaforerna är få men överraskande, som ”regnets skröpliga likvagn”. Vissa dikter är dramatiskt laddade av det outsagda, som ”On the farm” (1963), där tre män beskrivs i var sin strof ”– Det var Dai Puw. Han dög ingenting till … Det var Llew Puw, och han dög ingenting till … Det var Huw Puw med. Vad skall jag säga? – och slutligen flickan:
Hennes bleka ansikte var lyktan
de läste i livets mörka bok vid
den gälla satsen: Gud är kärlek.”
I en senare dikt skildrar han smågårdarna (”Tenancies”, 1968) och börjar:
”Detta är smärtans landskap.”
Det är farföräldrarna som dominerar, medan barnen väntar in deras död, någon ”vars namn är bittert som jorden de handskas med”, medan de ser i vattenpölarna hur de själva blir gamla och trasten sjunger sin fruktansvärda sång, som lovar dem kärlek. Den mest livsbejakande personen är en gammal man (Lore, 1961), vars sammanfattning om tillvaron är:
”Lev stort, människa, dröm smått.”
Prästerliga uppgifter och kyrkor förekommer men spelar en underordnad roll, även om tonläget är bittert i hörspelet, där berättaren plötsligt säger att protestantismen har kastrerat konsten och förnekar sången, dansen, hjärtats oskyldiga glädje och bara har lämnat oss själens kraftlöshet. Däremot skildras en religiös upplevelse ovanligt ljust i ”The Moor” (1966).
”Heden
Den var som en kyrka för mig.
Jag gick mjukfotat in,
andan hållen som mössa i näven.
Det var stilla.
Den Gud som fanns här kändes,
inte hördes, i rena färger,
som fick ögat att fuktas
i vindens rörelse över gräset.
Inga böner blev bedda.
Men ro från hjärtats lidelser – det var lovpris
tillräckligt – och tankens överlåtande
av sitt rike. Jag gick vidare,
enkel och fattig, medan luften smulades
och bröts mot mig givmilt som bröd.”
Den sista dikten i Selected Poems framställer hur diktarens sätt att iaktta fåglarna innebär att de bygger sitt bo i honom och återvänder dit efter bittra flyttningar och vet att platsen är okränkt trots dess yttre förändringar. Det kan låta som en föregripande kommentar till den diktning som möter i Later Poems. Liksom förr gör diktaren inga försök att behaga och skildrar den fräna tillvaro han ser, men från fattigbönderna i det våta Wales vänder han sig nu till de existentiella frågorna. De har alltid funnits i bakgrunden men utgör nu hela förgrunden. Ett nyckelord blir reflection, som är både eftertanke och spegling och återsken, och dess föremål är Gud – eller Guds frånvaro. Thomas väjer inte för grymheten. Gud vill ha ett svar från jorden, och människorna blir till, och blodet på altarna säger det han vill höra (”Echoes”, 1972). Abels djuroffer blir en spegel för Gud, en smörjelse inför Guds väg till det trä som Kain arbetar med (”Cain”, 1972). Gud väljer en ö, där människor skall bygga en kyrka och dyrka honom, och bitterheten skall växa och läpparna vara sig av böner och de bästa barnen drunkna i havet (”The Island”, 1972); skildringen liknar mycket hans tidigare framställningar av Wales. Men detta gudshat står inte ensamt. Mer karakterisk i samma diktsamling är följande:
”Via negativa
Nej, verkligen? Jag har aldrig tänkt mig
något annat än att Gud är den stora frånvaron
i våra liv, den tomma tystnaden
inuti, stället vi beger oss till
för att leta, inte i hoppet
att nå fram eller finna. Han håller springorna
i vår kunskap, mörkret
mellan stjärnorna. Hans är de ekon
vi följer, de fotsteg han just
har lämnat. Vi sticker handen
i hans sida och hoppas finna
att den är varm. Vi ser på människor
och ställen som om också han hade sett
på dem; men saknar återskenet.”
I en senare dikt (1978) söker han nya termer för trons språk men avvisar också dem.
”Frånvaron
Det är denna stora frånvaro,
som liknar en närvaro, som tvingar
mig att tala till den utan hopp
om ett svar. Den är ett rum jag går in i
där någon just har gått ut,
en hall för någons ankomst
som ännu inte har kommit.
Jag moderniserar anakronismen
i språket, men han är inte mera här
än förr. Gener och molekyler
har inte mer förmåga att kalla
fram honom än hebréernas rökelse
på altarna. Mina ekvationer misslyckas
liksom mina ord. Vilken tillgång har jag
annat än tomheten utan honom i hela mitt
jag, ett vakuum han kanske inte avskyr?”
Ett tecken på den vi känner bara på hans frånvaro är anpassningar, där han bygger osynliga strukturer och vi måste acceptera passivum (”Adjustments”, 1978); diktaren tänker sig honom vid Eddingtons bord som är molekyler, där han skriver instruktioner för generna, och man skulle vilja storma mot honom som Job men den yttersta domen blir bara kalkylernas omdöme, en geometri i tystnaden bortom rätt och fel (”At it”, 1978). Men längtan kommer man aldrig ifrån.
”Den tomma kyrkan
De satte ut den här stenfällan
för honom, lockade honom med vaxljus,
som om han skulle komma som en stor nattfjäril
ut ur mörkret för att slå mot den.
Åh, han hade svett sig
förr i den mänskliga lågan
och flytt och lämnat förnuftet
i trasor. Han kommer inte tillbaka
till vårt bete. Varför knäböjer jag då ännu
och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Ar det i hoppet att någon
av dem ännu kan fatta eld och kasta
skuggan mot de upplysta väggarna
av någon som är större än jag kan begripa?”
Någon gång ger han ett svar – som här med återklanger från bibliska bilder (1975).
”Det ljusa fältet
Jag har sett solen bryta fram
för att lysa upp ett litet fält
en stund och har gått min väg
och glömt det. Men detta var den dyrbara
pärlan, den enda åker som hade
skatten i sig. Jag inser nu
att jag måste ge allt jag hade
för att äga den. Livet är inte att skynda
mot en undanvikande framtid och inte att tråna
efter ett inbillat förgånget. Det är
att vända sig åt sidan som Mose mot undret
med den tända busken, till ett ljus
som tycktes övergående som ungdomen
förr men är evigheten som väntar en.”
I en dikt (”Emerging”, 1978) får gudssökandet en särskild ton. Tanken vet att Gud måste komponeras, som en dikt eller ett musikstycke, att det han rättar sig efter är konsten. Vi börjar se att materien är byggställningar för anden, och liksom formen för statyn ligger fången i stenen, så är det i livet vardagliga fakta och händelser som döljer Gud och som visar honom för oss under tankens gradvisa mödor. En dikt skildrar hur frågorna i livet stiger upp överallt men hur poeten ibland ser de gamla frågorna hoprullade, för sig, liksom svepningen för kärlekens uppståndna kropp (”The Answer”, 1978, en av de ganska få dikter där bildspråket knyter an till Kristus). Han beskriver vår språkliga öken, där vägskylten med ordet Gud är utplånad och man bör ömka den som frågar Hur långt är det till Gud? Själv ser han från armarna som öppnas för att famna framtiden skuggan av Korset på den jämnaste yta, vilket får honom att snava (”Directions”, 1981). En annan gång tänker sig poeten att vi är Guds botgöring för att han har gjort oss, han lider i oss och vi deltar i lidandet. När skall han återvända från sin landsflykt i människan, och får köttet då frid? Vi vrider oss i elden där en gud brinner och inte förtärs (”Covenant”, 1981). Plötsligt, efter en lång tystnad, har (Gud) blivit talför, flytande som vattnet, tydlig som löven, och också i generna, skriver med kirurgens hand på skinnet budskap om läkedom, vädret är hans tankars turbin, som driver jorden runt. Allt omkring poeten berättar på talspråket om syftena hos En som är (”Suddenly”, 1983). Gud dominerar Thomas’ senare verk, och bildspråket anknyter ibland till bibeln, stundom till korset. Däremot förekommer Kristus vid namn mer sällan, och en grupp porträtt av bibelns personer är ett undantag; den kallas Covenanters (1983) och anknyter därigenom till historisk skotsk presbyterianism. Den mest genomtänkta handlar om Paulus, ”berget som timmermannens lära – han från Nasaret – stelnade till. Teologerna har gått omkring dig i sekler och ingen av dem har bestigit dig”. Utan motstycke i sin ljusa hoppfullhet är en dikt om Guds rike (”The Kingdom”, 1972), där riket är avlägset men det inte tar någon tid att komma dit och tillträdet är fritt, om man renar sig från begär och erbjuder sitt behov och sin tro, grön som ett löv. En sammanfattning av sina ämnen och sin inställning ger han i sin samling, Experimenting with an Amen, 1986 – en högst betecknande titel – (i en dikt vars avslutning kan få en svensk att associera till Pär Lagerkvist i ”Aftonland”).
”Förlåtelse
Jag började med att lovprisa skalbaggen,
tidens brosch på jordens rock.
Jag blev djärvare. Snigelns slem
blev pärligt i gryningens guldsmedsaffär.
Jag såg mot himlen för ett gillande;
Fortsätt. Räven var en buske
i lågor, marken helig,
fast den var nerskräpad med duvans aska.
Och homo sapiens, den spräckta spegeln,
ständigt lagad liksom en damm?
Vem kastade stenen? Jag förlät honom ytan
i namnet av den osedde som rörde upp hans djup.”
Fåglarna sjunger (”A thicket in Lleyn”, 1986) och flyger bort:
”och lämnade mig att begrunda svaret
på en fråga jag inte hade ställt.
’En upprepning i tiden av det eviga
JAG ÄR.’ Säg det. Var inte blyg.
Fly från din dödliga bur
i tankarna. Flyttningarna tar aldrig
slut. Mellan två sanningar
finns bara tanken att flyga med.
Segla efter sådana stjärnor som inte
är fallande blad från livets
lövträd utan skum från springbrunnens
fantasi och som oupphörligt
fylls på nytt av de egna vattnen.”