Till de stora glädjeämnena med resor i Italien hör besöken i byggnader där den ursprungliga utsmyckningen finns kvar på plats. Den intresserade betraktaren får en helt annan möjlighet till inlevelse i kyrkor och palats än när man måste vandra genom sterila museer för att se tavlor i utmattande mängder. Ett av de mer berömda kapellen finns i Padua och är från golv till tak bemålat med fresker av Giotto. Det uppfördes och utsmyckades under de allra första åren av 1300-talet och representerar en stil som leder fram till den italienska renässansen, med en kraftfull figurframställning. Dessutom är Giotto en av de få konstnärer som framställde Jesus med kraft och myndighet, så att dessa bilder har en stark verkan också på den som inte tål sentimental kristen konst.
Byggherren, Enrico Scrovegni, var stenrik, men det var inte på strängt hederligt sätt han hade vunnit sina rikedomar. Den kristna medeltiden ansåg det vara en av de grövre synderna att ta ränta för utlånade pengar; Dante placerar följdriktigt Enricos far, redan han en ökänd ockrare, på en högst obehaglig plats i den sjuttonde sången av Inferno. Det gällde då att utföra en god och from gärning som skulle utplåna syndaskulden och samtidigt ge större lyskraft åt släkten: Enrico lät bygga ett kapell i anslutning till familjens påkostade bostad och lät begrava sig själv och den närmaste familjen där.
Palatset är rivet sedan länge, men kapellet står kvar på sin ursprungliga plats, vid den romerska arenan i Padua (därav beteckningen Arena-kapellet, som förekommer parallellt med Scrovegni-kapellet). Under 1800-talet drabbades det emellertid av svåra skador på grund av allmänt förfall. Mest påfallande är de slitna himlarna, vars blå färg inte fäste särskilt väl, eftersom den måste fästas på torr grund. Annars utförs fresker – som det italienska namnet anger – på fuktig grund och har i vissa fall överlevt i flera tusen år (t.ex. på Kreta och Santorini). Själva byggnaden var i så dåligt skick att man under andra hälften av 1900-talet måste göra omfattande arbeten för att säkra den för eftervärlden. Till de värsta skadegörarna hör själva luften, den förorenade – och den luft som fördärvar sten och metall kan inte vara särskilt hälsosam för levande kroppar heller.
Först när själva kapellet var i gott skick kunde man gå vidare och renovera Giottos storslagna fresker, ett arbete som blev färdigt för några få år sedan.
Freskerna
Scrovegni-kapellet är på sin högsta punkt nästan 13 meter högt och 21,5 x 8,5 meter i yta. Också i taket förekommer enstaka figurer, medan långväggarna är täckta av rader med fresker, utformade som vackert inramade tavlor. Den italienska gotiken är rik på dekorativt framställda scener, sirliga och färgstarka. Hos Giotto är däremot det överflödiga bortskalat, så att de centrala gestalterna verkligen dominerar scenen. Förgrunden öppnar sig för åskådaren, som kan leva sig in i det målade skeendet, utan att bli distraherad av alltför många ovidkommande detaljer. För de kritiker som ser renässansen som självklart överlägsen medeltiden har det känts naturligt att beskriva Giotto som den förste renässansmålaren, en föregångare till 1400-talets många italienska mästare.
Bildprogrammet är rikt. Långväggarna dekoreras med fyra band av målningar, ungefär två meter höga och nästan lika breda. Endast den lägsta serien är något lägre, med flera par av eleganta kvinnor i dämpade färger. Det är dygderna och deras motsatser, lasterna (feminina på grund av genus både på latin och på italienska). Över dem tar tre rader vid med scener ur Marias och Jesu liv. Även kortväggarna är dekorerade på de lediga ytorna. Sammanlagt upptar bilderna ungefär 600 kvadratmeter.
Den heliga berättelsen börjar med legenderna kring Marias tillblivelse. Här uppträder det ålderstigna paret Joakim och Anna, som trots all sin fromhet har förblivit barnlösa, en bitter skam. Joakim blir bortvisad från templet, Anna blir hånad av sin tjänstekvinna, och de sörjer båda djupt, Joakim ute bland djuren på marken. Nu väntar emellertid bättre tider. En ängel låter dem veta att de sent omsider skall bli föräldrar. De skyndar varandra till mötes vid Den gyllene porten i Jerusalem. Så föds barnet, dottern Maria. Hon vigs tidigt åt templet, där hon växer upp. Det är också översteprästen som i sinom tid tar ansvaret för hennes giftermål. Alla ogifta judiska män lämnar in sin stav i templet, och den vars käpp brister ut i blom är den utsedde. Alltså blir hon bortgift med Josef. Sedan följer de bibliska berättelserna med bebådelsen, besöket hos Elisabet, födelsen, frambärandet i templet, heliga tre kungar, barnamordet i Betlehem och flykten till Egypten.
Sedan blir Jesus huvudpersonen, alltifrån att han som barn dröjer sig kvar i templet till dopet och bröllopet i Kana. Livfullt skildras uppväckandet av Lasarus från de döda. Sedan kommer passionshistorien. Han tågar in i Jerusalem, driver ut månglarna ur templet. Judas förråder honom, lärjungarna intar nattvarden, Jesus tvättar deras fötter. Särskilt Judaskyssen, när Jesus blir gripen i örtagården, utmärker sig för sin enkla kraft och uttrycksfulla karaktärsteckning. Jesus ställs inför översteprästen, hånas, förs till Kalvarieberget och blir korsfäst. En av de vackraste scenerna skildrar begråtandet av den döde Kristus. Den kompletteras av en liten scen i ramen som skildrar hur Jona blir uppslukad av havsodjuret, ”valfisken”, en bild för de tre dagar Jesus tillbringar i dödsriket. Detta är ett gott exempel på typologin, grundläggande i äldre bibelläsning, där scener ur Gamla testamentet ses som förebud till det Nya. Uppståndelsen kompletteras på samma sätt av en symbolisk scen, men en som kräver annan kunskap än bibelsprängdheten, nämligen den fantasifulla naturalhistorien, ett lejon slickar några till synes döda ungar. Det berättades nämligen att lejonungarna föddes döda men att hanen på tredje dagen vrålade så högt att de vaknade till liv. En föredömlig far! Vid den tomma graven möter Den uppståndne Maria Magdalena. Sedan kommer himmelsfärden och pingsten.
Över ingången framställs Yttersta domen. Under den tronande Kristus skiljs de uppståndna slutgiltigt åt, de goda till himlen och de onda till – det mycket mer livligt framställda – helvetet. I centrum nertill befinner sig donatorn själv, som fromt bedjande pekar mot kapellet, just den byggnad där betraktaren befinner sig.
För den som vill studera utvecklingen i renässansens framställning av kroppar likaväl som av det teologiska tänkandet är det särskilt givande att jämföra denna fresk från renässansens allra förs-ta början med en enorm framställning från dess slut, vid övergången till barocken, ungefär tvåhundrafemtio år senare, nämligen Michel-angelos framställning i Sixtinska kapellet.
Mindre kopia besöker Stockholm
Själva kapellet med freskerna befinner sig naturligtvis kvar på plats, men den som vill få en uppfattning om det utan att resa till Padua (där man måste reservera biljett och betala i förväg) kan besöka S:ta Eugenia kyrka i Stockholm från 8 november till 8 december i år. En av de arkitekter som arbetade med restaureringen blev nämligen så betagen att han lät tillverka en kopia i förminskad skala, 1:4, som reser runt. Den är tillverkad i trä och stål och prydd med nytagna fotografier av freskerna. Långväggarna kan fläkas ut, så att relativt många personer samtidigt kan betrakta bilderna. Det torde vara betydligt lättare att uppfatta bilder på upp till tre meters höjd än på det fyrdubbla avståndet. Modellen är stor nog att fylla S:ta Eugenia läsesal och blir då synlig också utifrån Kungsträdgårdsgatan.
Utställningen hålls öppen några timmar varje dag, enligt uppgift måndag–fredag 11–14 och 17.30–19 (före och efter mässan kl. 18), lördagar 13–15 och söndagar 12–15 samt 17.30–19.30 (före och efter den engelska mässan). Gruppvisningar kommer att anordnas liksom en rad föreläsningar klockan 19 kring Giotto, se www.sanktaeugenia.se.
Detta är verkligen ett nytänkande sätt att föra ett av arkitekturens storverk närmare åskådarna. Kanske är det så man i framtiden kommer att tvingas hantera allt fler berömda byggnader. Redan nu är ju de stora sevärdheterna överfulla till bristningsgränsen. Den som har trängts liksom hemma i tunnelbanan i rusningsdags har sällan särskilt positiva minnen av de kulturella platser där turisterna flockas. Själva upplevelsen, koncentrationen, andakten blir i det närmaste omöjliga. Man får vara glad om man inte ofrivilligt berikar ficktjuvarnas föga hedervärda skrå (i Rom är busslinjen till Vatikanen ökänd för deras fingerskicklighet).
Utbudet av kulturella begivenheter i huvudstaden är större än den fungerande informationen, så snart man lämnar standardutbudet bakom sig. Gå inte miste om Giotto, om ni är det minsta nyfikna på kyrklig konst när den är som mest medeltida innerlig och samtidigt renässansmässigt öppen för den synliga världen!