Pakistan och de religiösa minoriteterna

Allt sedan landets grundande för över 60 år sedan har Pakistan varit ett land där den egentliga makten har legat hos militären. Som ett andra maktcentrum räknades och räknas fortfarande den militära underrättelsetjänsten (Inter-Services Intelligence), vilken bakom kulisserna har utövat ett avgörande inflytande över Pakistans politik. Perioderna då landet styrts av regeringar med demokratisk legitimitet har alltid varit korta. Den klara segraren i 2007 års val blev Benazir Bhuttos Pakistanska folkparti (PPP), men som en följd av attentatet som hon föll offer för i december saknade den nya regeringen en stark ledare. Benazir Bhuttos man, Asif Ali Zardari, som övertog ledningen för Pakistanska folkpartiet efter sin hustrus död och sedermera valdes till president, anses vara en svag politiker, eftersom han under många år misstänkts för korruption. Hans politiska ämbeten gav honom dock immunitet.

Det var inte precis ett tecken på centralregeringens styrka när man i februari år 2009 slöt ett avtal med de radikalt islamistiska talibanerna, där man gav sin tillåtelse till sharialagstiftning i Swatdalen i landets nordöstra del. I avtalet stod att läsa: ”Alla lagar som står i strid med den gudomliga, islamiska sharialagen upphävs och endast sharialagen skall äga laga kraft.” Så snart talibanerna fått fria händer av regeringen skred de snabbt till verket för att med alla medel upprätta ett samhälle helt i enlighet med sin tolkning av sharialagen.

Swatdalen, där talibanernas kulturrevolution ägde rum, är full av värdefulla kulturella lämningar. Under 700-talet hade området nämligen blivit centrum för buddhistiskt munkliv och konst. På liknande sätt som med de stora buddhastatyerna i Bamiyan år 2001 började man nu systematiskt förstöra alla spår i regionen av buddhistiskt kulturliv, vilket ledde till att kulturella lämningar av oskattbart värde förstördes. Deras förstörelselusta riktade sig emellertid även mot modern informationsteknik, såsom cd-skivor, tv-apparater, och andra tekniska apparater. Hand i hand med detta gick åtgärderna som riktades mot kvinnor och flickor som tvingades bära burka, förbjöds lämna hemmet utan manligt sällskap och förvägrades tillgång till skolundervisning.

Det dröjde länge innan man bland talibanernas sympatisörer inom armén och säkerhetstjänsten insåg vidden av islamiseringen respektive talibaniseringen i Swatdalen. Regeringen i Islamabad såg sig slutligen tvungen att göra en helomvändning och bryta talibanernas styre i Swatdalen med militära medel. De bittra striderna ödelade flera byar och städer, tusentals civila förlorade alla sina ägodelar och mer än 300 000 människor drevs in mot landets inre. Talibanernas reaktion lät inte vänta på sig. I början av oktober 2009 utförde de de första i en lång rad av attentat.

Kontoret för FN:s livsmedelsprogram i Islamabad utgjorde den första måltavlan. Kort därefter slog man till mot en marknad i Peshawar med många civila offer som följd. Ett spektakulärt tillägg till listan av våldsdåd var attacken mot den pakistanska arméns högkvarter i Rawalpindi den 10 oktober 2009. Efter att de tagit livet av några högt uppsatta officerare dödades förvisso angriparna, men attacken visade tydligt på den sårbarhet som präglar samtliga statliga organ i landet, den civila förvaltningen likaväl som den så högt ansedda pakistanska armén. Detta visade sig på nytt när en flygbas i Mehran attackerades av ett talibanskt terrorkommando. Attentatet förklarades av talibanerna vara en hämnd för mordet på Usama bin Ladin.

Eftersom angriparna uppenbarligen kände till den omgivande terrängen och dessutom lyckades ta sig in obemärkta på basen väcktes misstankar om att delar av den pakistanska militären anslutit sig till talibanerna eller al-Qaida. Kanske hade man fått intern hjälp. Misstankarna stärktes när journalisten Saleem Shahzad hittades mördad den 29 maj 2011. Han hade skrivit reportage om samarbetet mellan den pakistanska säkerhetstjänsten ISI och talibanerna och al-Qaida, vilket hade gjort denna mäktiga organisation till hans fiende.

I officiella kungörelser har president Zardaris regering upprepade gånger fördömt talibanernas och andra islamistiska terroristers våldsdåd och förklarat att man avser att bekämpa dem med juridiska och militära medel. Presidenten gav emellertid ett ganska tafatt intryck när han den 9 november, på nationalskalden Allma Muhammad Iqbals 132:a dödsdag, åberopade dennes intellektuella arv som en lösning på den dåvarande krisen. I sitt tal framhöll Zardari hur allvarligt det var att extremister och radikala militanta krafter, just i det land som enligt Iqbals uppfattning borde vara ett hem för alla människor oavsett religion, hänsynslöst utnyttjade islam i syfte att påtvinga människor sin intoleranta agenda. Extremisterna och de militanta krafterna, slog Zardari fast, förkastade författningen, den samhälleliga ordningen och de demokratiska institutionerna för att i religionens namn kunna gripa makten. Det kunde inte tillåtas. Tolkningen av de islamska lärorna kunde inte överlåtas på vilken person eller grupp som helst.

Föreställningen om Pakistan som ett hem inte bara för muslimer utan även för andra troende, idéer som Iqbal utvecklade och som Ali Jinnah förverkligade, återfinns även bland många intellektuella. Dessa hörs dock kritiskt anmärka att Pakistan befinner sig i ett hopplöst läge eftersom de statliga, militära, medborgerliga och religiösa organisationerna har mycket lite gemensamt med Iqbals ideal.

I omvärlden växer oron för att Pakistan, som förfogar över kärnvapen, är så försvagat att talibanerna skulle kunna tillkämpa sig kontroll över dessa vapen. Ett annat scenario, som efter den senaste tidens händelser framstår som mer troligt, vore dock ännu värre, nämligen att de radikala islamistiska idéerna får hela landet i sitt grepp och vinner allt större inflytande inom domstolsväsendet, militären och politiken.

1992 skärptes antiblasfemilagarna och de har sedan dess haft en negativ inverkan på samhällsklimatet och möjligheten för de religiösa grupperna i landet att leva tillsammans. Mycket ofta missbrukas dessa lagar och används som medel för att hämnas personliga oförrätter eller för att komma åt personliga fiender. Detta drabbar alla grupper i det pakistanska samhället. Under den senaste tioårsperioden anklagades 793 personer för blasfemi, av vilka 53 procent var muslimer, 34 procent tillhörde ahmadiyyasamfundet, 12 procent var kristna och en procent hinduer. Även om två tredjedelar av anklagelserna riktas mot muslimer, ahmadiyya inberäknade, så är minoriteterna i relation till den totala befolkningsmängden kraftigt överrepresenterade. När anklagelser om blasfemi riktas mot minoriteter leder de dessutom ständigt till att inte bara de anklagade själva utan hela deras samfund blir föremål för angrepp och repressalier.

På så vis leder blasfemianklagelser mot kristna ofta till angrepp på deras anhörigas hem, förstörda kyrkor och personliga överfall. På grund av antiblasfemilagstiftningens många negativa följder höjs ständigt röster både inom och utom landet med krav på att lagarna helt skall avskaffas eller åtminstone mildras. Vissa pakistanska regeringar har under åren försökt att gå dessa krav till mötes, men de har alltid fått vika sig för protester från radikala islamistiska grupper. Ett tydligt bevis på dessa gruppers ökande inflytande var Salman Tassers död i början av januari 2011. Tasser var guvernör i provinsen Punjab och mördades av sin egen livvakt. Förövaren, som hyllades som en hjälte av den muslimska majoriteten och av vissa myndigheter, förklarade att motivet var att sätta stopp för guvernörens framgångsrika strävan att avskaffa antiblasfemilagstiftningen.

En ny förordning för religionsfrihet

Kort därefter, i mars 2011, sköts den katolske ministern för religiösa minoriteter Shahbaz Bhatti till döds i sin tjänstebil i Islamabad. Även Shahbaz Bhatti hade verkat för att avskaffa antiblasfemilagstiftningen. ”Ansvaret” för detta mord, som mer liknade en avrättning, tog den radikala islamistiska gruppen Tehrik-e-Taliban-Pakistan på sig, en paraplyorganisation för diverse militanta islamister. Shahbaz Bhatti var grundaren av All Pakistan Minorities Alliance och Christian Liberation Front, vilka verkade för de religiösa minoriteternas intressen i landet. I en minnesruna beskrev ärkebiskopen av Lahore, Lawrence Saldanha, Bhatti som en framträdande ledare för den katolska kyrkan i Pakistan som med storartade insatser och offervilja kämpat för de religiösa minoriteternas sak.

Morden på Bhatti och guvernören Tasser visar att de radikala muslimska krafterna är beredda att använda våld för att förhindra alla försök att ändra eller avskaffa antiblasfemilagstiftningen. Efter mordet på Bhatti verkade det till en början som om den pakistanska regeringen var fast besluten att ta itu med de radikala islamistiska grupperna och att ändra religionspolitiken för att bättre skydda landets religiösa minoriteter.

I slutet av mars 2011 lade regeringen fram en ny förordning för religions- och yttrandefrihet inför FN:s råd för mänskliga rättigheter. Där klargjorde man att man önskade söka dialog med de olika religiösa samfunden för att främja en kultur präglad av tolerans och fred inom alla områden. En nyhet i detta dokument var att religionsfriheten jämställdes med yttrandefriheten. Nationellt och internationellt mottogs det som en positiv förändring eftersom den pakistanska regeringen fram till dess med hänvisning till antiblasfemilagstiftningen betraktat varje förtal av religionen som ett specialbrott utan relation till frågan om yttrandefrihet. Emellertid beslutade regeringen i slutet av juni 2011 att departementet för religiösa minoriteter skulle upplösas och förläggas till de enskilda provinserna.

De religiösa minoriteterna protesterade högljutt mot beslutet. Det var även ett hårt slag mot Paul Bhatti, Shabaz Bhattis bror, som i rollen som specialrådgivare till presidenten i frågor rörande religiösa minoriteter stod i tur att ta över ledningen. Premiärminister Yousef Raza Gilani försökte lugna de upprörda känslorna genom att utlova utökade åtgärder till skydd för religiösa minoriteter. Till allas förvåning och förvirring tillkännagav han kort därefter att det nyligen upplösta departementet skulle återupprättas i ny form.

Även i utlandet har röster flera gånger höjts för antiblasfemilagstiftningens avskaffande. I början av september 2009 offentliggjorde Kyrkornas ekumeniska centralråd ett dokument, ”Missbruket av antiblasfemilagstiftningen och Pakistans religiösa minoriteters säkerhet”. I detta beklagar man hur missbruket av antiblasfemilagstiftningen ständigt lett till fysiska angrepp, förstörelse av egendom och förlust av liv bland de kristna minoriteterna. Dessutom uttrycks sorg över den senaste tidens angrepp mot den kristna minoriteten.

I oktober 2009 lämnades en petition in till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i Genève som undertecknats av nästan 10 000 personer där man uppmanas att ingripa mot den pakistanska regeringen, eftersom antiblasfemilagstiftningen så ofta används för att diskriminera etniska och religiösa minoriteter. I samband med ett Italienbesök fick president Ali Zardari en audiens hos Benedictus XVI, där påven tog upp svårigheterna för de religiösa minoriteterna, vilka hotas av antiblasfemilagstiftningen och de senaste månadernas många våldsdåd. Han inskärpte även att de upplevde att staten inte erbjöd dem tillräckligt skydd. Men även vid andra tillfällen, senast i januari 2011, har påven krävt att Pakistans regering skall avskaffa eller förändra antiblasfemilagarna.

Inskränkning av de religiösa minoriteternas medborgerliga rättigheter

Pakistans 2,5 miljoner kristna upplever sig vara andra klassens medborgare och upplever alltmer hur de hindras från att utöva sin religion och förnekas sina medborgerliga rättigheter. Sedan vallagstiftningen ändrades år 1985 av den dåvarande presidenten Zia-ul-Haq finns det ingen enhetlig rösträtt för landets invånare. Fullt röstberättigade är bara muslimer, medan de som tillhör religiösa minoriteter bara kan rösta på kandidater ur de egna leden och det antal platser som står till minoriteternas förfogande är på förhand bestämt. De kristna och hinduerna har fyra var, medan ahmadiyyasamfundet, buddhister och sikher har en var.

För minoriteterna innebär detta en avsevärd inskränkning i deras medborgerliga rättigheter, vilket de med rätta uppfattar som diskriminerande. I kampen mot vattenmassorna vid översvämningskatastrofen i provinsen Sindh i juli 2010 förfördelades medvetet de kristna grupperna i provinsen Sindh i jämförelse med de rika muslimska markägarna i området. De lämnades praktiskt taget helt utan statlig hjälp och fick klara sig på egen hand. Ett glädjande undantag utgörs av den muslimske parlamentsledamoten Ijaz Virk. För att möjliggöra återuppbyggnaden av Den heliga rosenkransens kyrka i Warispura i stiftet Faisalabad, som förstörts i flodkatastrofen, donerade han 70 000 US-dollar.

Vid de pakistanska biskoparnas ad limina-besök i Rom i juni 2008 talade den dåvarande ordföranden i biskopskonferensen Lawrence Saldanha om hur situationen för katoliker i landet avsevärt hade försämrats de senaste åren. Som en följd av sina insatser inom utbildningsväsendet och på det sociala och medicinska området åtnjöt man tidigare ett högt anseende. I dag försöker konservativa och framför allt islamistiska grupper med hjälp av fientlighet, hat och våldshot stuka katolikerna.

Situationen har beskrivits med nästan samma ordalydelse av den protestantiske biskopen Samuel Azariah från Church of Pakistan, när han beskrev hur man i Pakistan missbrukar religionen ideologiskt och politiskt och hur religiösa minoriteter inte längre känner sig säkra. I Pakistan, berättade han, blir kristna ständigt utsatta för våldsdåd. Den 1 augusti 2009 stormade exempelvis en mobb muslimska fanatiker staden Gojras kristna kvarter. Över 50 hus och två kyrkor stacks i brand. Utöver ett stort antal skadade omkom en familj med åtta medlemmar som hade spärrats in i sitt hem. För att visa sin sorg och som en form av protest hölls alla kristna skolor i Pakistan stängda under en dag.

Den 8 juni frikände emellertid antiterrordomstolen i Faisalabad alla de 70 personer som åtalats för att ha deltagit i massakern. Beslutet att frikänna dem togs eftersom man inte kunde hitta några vittnen. I början av domstolsprocessen hade emellertid de drabbade hotats och vågade inte vittna mot de muslimska gärningsmännen. Vissa av dem hade lämnat Gorijra och utvandrat. Den hjälp som regeringen utlovat till återuppbyggnaden har dessutom i stor utsträckning uteblivit.

Den ansvarige prästen på orten, Yaqub Yousaf, berättade hur han gärna ville få till stånd en överenskommelse mellan kristna och muslimer, men han betonande också att detta var omöjligt så länge församlingsmedlemmarna levde i skräck för ytterligare överfall från radikala muslimska grupper. Polis och militär, likaväl som politiker, har böjt sig inför de alltmer högljudda islamistiska grupperna och vågar respektive kan inte hävda sig mot de våldsbenägna grupperingarna i landet.

Med början i september 2009 införde regeringen islamundervisning som ett obligatoriskt ämne för alla elever upp till 16 års ålder. De religiösa minoriteterna protesterade och ställde krav på att det skall beredas plats även för hinduer, sikher och kristna att få religionsundervisning inom ramen för den statliga skolan.

I samband med striderna mot talibanerna har angreppen mot kristna personer och inrättningar tilltagit på ett beklämmande sätt. Mystiska dödsfall har inträffat. Exempelvis skall två unga kristna män, som anklagades för att ha förstört och skändat exemplar av Koranen, ha begått självmord i häktet, allt enligt uppgifter från myndigheterna. Men man har inte tillåtit några oberoende undersökningar av det inträffade. Den pakistanska regeringen och militären är inte kapabla att borga för de religiösa minoriteternas säkerhet. Ett tydligt tecken på detta är det faktum att alla skolor i landet, inklusive de kristna privatskolorna, är förpliktade att själva vidta omfattande säkerhetsåtgärder för att skydda sina inrättningar. När det gäller de statliga skolorna hjälper provinsregeringen till att bära de omfattande kostnaderna. Men de många kristna privatskolorna å andra sidan lider av kostnaderna för dessa säkerhetskrav. När de inte förmår uppfylla kraven stängs skolorna av regeringen, vilket man i Lahore redan sett några fall av.

Fallet med en katolsk kvinna vid namn Asia Bibi har upprört kristna i Pakistan och över hela världen. Hon häktades i juni 2009 i staden Sheikupura och dömdes i november 2010 för brott mot antiblasfemilagarna. Eftersom hon arbetade med renhållning, ett yrke reserverat för de allra lägsta sociala skikten, fick hon inte hämta vatten ur den gemensamma brunnen. En konflikt uppstod och som resultat anklagades hon för att ha ”förolämpat” Mohammed och Koranen. Asia Bibi, som är analfabet, har i samtal med journalisten Anne-Isabelle Tollet tillbakavisat blasfemianklagelserna och bedyrat att hon under hela sitt liv alltid aktat muslimer och deras religion. Deras samtal har publicerats i Italien av förlaget Mondadori med titeln Blasphema.

Många försök har gjorts för att häva dödsdomen mot henne och förhindra avrättningen. Strax efter det att dödsdomen avkunnats uttalade Benedictus XVI offentligt sitt stöd för Asia Bibi vid en generalaudiens. Muslimska grupper, så som den radikala Jamiat-Ulema-e-Islami, tillbakavisade ”påvens inblandning i Pakistans inre angelägenheter”, vilket ”sårade” inte bara Pakistans 180 miljoner muslimer utan alla dem som bekänner sig till islam.

Tvångskonversioner till islam

I Rahim Yar Khan i södra delen av provinsen Punjab fördes den 8 maj 2011 den 24-åriga sjuksköterskan Hatim Farah bort och tvingades konvertera till islam och gifta sig med en muslim. Den lokala polismyndigheten vägrade att ingripa för att befria den unga kvinnan, trots uppmaningar från de lokala myndigheterna. Kidnapparen hade nämligen visat upp en försäkran, ingången under ed, där Hatim Farah betygar att hon ”frivilligt” önskar konvertera till islam, vilket hennes anhöriga är övertygade om bara kan ha tillkommit under tvång. Som en följd av de pakistanska myndigheternas misslyckande har en rad internationella organisationer tagit sig an fallet och vänt sig till FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter. Men Hatim Farahs fall är ingen isolerad företeelse. I Pakistan rövas varje år hundratals kvinnor bort, både muslimska och de som tillhör de religiösa minoriteterna, och tvingas mot sin vilja ingå äktenskap och även konvertera till islam om det rör sig om icke-muslimer.

Av Pakistans 170 miljoner invånare är 97,2 procent muslimer och islam är såsom den statliga religionen dominerande och närvarande överallt. Sunnimuslimerna utgör den övervägande majoriteten och shiiamuslimernas andel ligger mellan 15 till 20 procent. Förr rådde för det mesta fred mellan de båda muslimska grupperna. Men det ändrade sig under diktatorn general Muhammad Zia ul-Haq (1977–88). Han förde en politik som med stor ensidighet gynnade sunnimuslimerna, vilket kom att få förödande konsekvenser för framtiden. Sedan dess har väpnade konflikter mellan sunni- och shiiaanhängare blivit allt vanligare. Moskéer har angripits och många har dödats i stridigheterna.

Men inte bara shiiamuslimerna, utan även andra muslimska grupper har stora problem. Ahmadiyyasamfundet, som anser sin grundare vara en profet och som har mellan två och fyra miljoner anhängare i Pakistan, förklarades exempelvis vara en icke-muslimsk rörelse. Därmed räknas anhängarna inte längre som muslimer och förvägras möjligheten att vallfärda till Mecka.

Tiden efter Pakistans självständighet arbetade kristna och muslimer tillsammans för att bygga upp den nya staten. Det var en form av samvaro som man med ett senare begrepp skulle kunna kalla för ”livsdialog”. Andra Vatikankonciliet tog även i Pakistan initiativ till en mer formell dialog å ena sidan mellan fackmän och å den andra på ett mer socialt plan. Det var framför allt ordensfolk som lade grunden för en kristen-muslimsk dialog – dominikanerna i Multan och jesuiterna i Lahore, franciskanerna och medlemmarna i de kvinnliga ordnarna. Medlemmarna i dessa grupper har vid upprepade tillfällen, tillsammans med muslimer, protesterat mot brott mot de mänskliga rättigheterna. I Lahore grundades 1992 en arbetsgrupp med namnet ”Aktiv tro” (Faith in Action), där kristna och muslimska socialarbetare, medicinsk personal och jurister tillsammans arbetar med sociala problem. Sedan 1985 finns det inom Pakistans biskopskonferens en ”kommission för relationen mellan kristna och muslimer”, som samordnar den interreligiösa dialogen i landets sju stift. Emellertid har kommissionens arbete de senaste åren inte burit frukt, eftersom möjligheterna till dialog, som en följd av den ökande islamiseringen och radikaliseringen inom islamiska grupper, försämrats.

Av ett mer bisarrt slag är dock det religiösa politiska partiet Jamiat Ulema-e-Islams handlande. I juni 2011 lade man fram ett förslag inför landets högsta domstol där man uppmanade den att förbjuda vissa delar av Gamla testamentet, eftersom dessa var av ”pornografisk natur”. Maulana Abdul Rauf Farooqi, gruppens andliga ledare, förklarade att muslimska troende, som högaktar ”alla profeter och heliga böcker”, känner sig kränkta i sin tro av sådana texter. Till skillnad från vad pastor Terry Jones i USA gjorde med Koranen, ville de inte som en reaktion på detta bränna Bibeln, utan de krävde att högsta domstolen skulle förbjuda vissa delar av den såsom pornografiska. Både den katolska och den protestantiska kyrkan fördömde islamisternas handlande och varnade för att det skulle äventyra den religiösa freden i landet. Men innan högsta domstolen hann fatta sitt beslut drog partiet tillbaka sitt förslag, vilket förmodligen skedde som en följd av att man insåg projektets omöjlighet. Dessutom påverkades de säkerligen av de omfattande protester som uppstod som ett svar på deras utspel, vilka hördes inte bara från kristet håll, utan även från andra av landets samhällsgrupper.

Nyligen tändes dock hoppet om en förbättring i relationerna mellan Pakistans trossamfund. I juni 2011 gjorde över 300 muslimska lärda (Ulema-Malvis) ett uttalande där man fördömde terrorattentat och andra våldshandlingar. Detta upprop gjordes dessutom i Pakistans norra provinser som anses vara ett tillhåll för talibaner och andra terrorgrupper. Om denna fatwa verkligen kan påverka de våldsbenägna grupperna återstår att se. I vilket fall är det ett positivt tecken. För även om det nog är alltför tidigt att kalla uttalandet för ”historiskt”, vilket vissa bedömare har gjort, skulle det kunna vara början på en omorientering inom islams andliga ledarskikt och ett första steg mot försoning.

översättning: stefan jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 8/2011.

Georg Evers är dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001.