Patriarkmöte i Istanbul

För första gången i historien möttes fjorton ortodoxa kyrkoledare från hela världen i Istanbul 12–15 mars, inbjudna av den ekumeniske patriarken av Konstantinopel för att finna en gemensam linje i en ny värld. Vad innebär mötet för de ortodoxa och vad kan det betyda för ekumeniken med den katolska kyrkan?

Sedan kommunismen föll i Östeuropa har förhållandet mellan de ortodoxa kyrkorna och Vatikanen stadigt försämrats. Den främsta orsaken är att uniaterna, katoliker av bysantinsk rit som var förbjudna i Sovjet 1946-1988, återuppstått, framför allt i Ukraina, och börjat ta tillbaka kyrkobyggnader som tidigare tillhört dem men som under årtionden varit ortodoxa.

En del ortodoxa röster har talat för ett totalt brott med Rom. Mötet i Istanbul handlade i stor utsträckning om denna fråga.

Låt oss först sätta in Istanbulmötet i dess panortodoxa sammanhang. Den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomeos 1, hade sammankallat mötet ”för att stärka broderskapsbanden mellan ortodoxins lokalkyrkor”, sade han själv till tidskriften 30giorni, ett betydelsefullt italienskt språkrör för debatten inom kyrkan, och han fortsatte: ”I dag när ortodoxin tillsammans med resten av världen står inför en ny situation med nya problem tycktes det nyttigt med ett extraordinärt möte mellan ledarna för de ortodoxa patriarkaten och för de andra autokefala kyrkorna för att skapa en gemensam linje.” Det är första gången som ortodoxa kyrkoledare från hela världen möts. Tidigare möten har varit för enskilda områden som till exempel Mellanöstern. Det finns heller inga planer på att organisera sådana möten regelbundet utan bara i särskilda situationer.

Sedan många år förbereder de ortodoxa kyrkorna ett ortodoxt koncilium. Men, säger Bartolomeos I i samma intervju: ”Jag vill klargöra att detta möte inte ersätter förberedelserna för det Heliga och Stora konciliet. Detta arbete kommer att fortsätta regelbundet. Ämnena för konciliet kommer att behandlas på panortodox nivå, men inte under mötet i Istanbul.” Förberedelserna för konciliet går allt snabbare, säger patriarken. Senaste mötet ägde rum i Genève i november, och nästa kommer att äga rum om några månader.

Den ekumeniska dialogen

Samtidigt skall man se Istanbulmötet i sammanhang med den pågående ekumeniska dialogen. Det försämrade förhållandet mellan ortodoxa och katoliker kom till ytan inte minst när de flesta ortodoxa ledare tackade nej till påvens inbjudan till den katolska biskopssynoden om Europa i Rom 28 november till 14 december. Detta innebar dock på intet vis ett avbrott i de ekumeniska kontakterna. Mötena mellan representanter för Vatikanen och patriarkatet av Moskva fortsatte som planerat i Genève 2–3 mars. Likaså fortsatte kontakterna i Wurzburg 19–23 mars, där Konferensen för de europeiska kyrkorna (KEK) hade sitt årliga möte. Kardinal Carlo Maria Martini, ordförande för den europeiska katolska biskopskonferensen, sade om mötet i Wurzburg: ”Ekumeniken är inne i en svår fas, men samtidigt är det viktigt att se till att vi fortsätter att föra en dialog. Viljan finns att lyssna på varandra och förstå varandra.” Nästa steg i den ekumeniska vandringen är nu ett ekumeniskt teologmöte i Beirut i juni. Det organiseras av den internationella blandade kommissionen för teologisk dialog, som redan har förklarat att mötet kommer att handla om problemet uniatism, ”en metod för enhet som tillhör det förflutna”.

En slutdeklaration

Mötet i Istanbul avslutades med att en slutdeklaration lästes upp i Istanbuls domkyrka efter firandet av eukaristin den 15 mars.

De ortodoxa ledarna vill ”fortsätta dialogen med Vatikanen, men bara utifrån ett bestämt förkastande av proselytism”. De beklagar att uniaterna ”uppför sig gentemot våra kyrkor bland annat i Ukraina, Rumänien, östra Slovakien och Mellanöstern som i ett missionsland, med metoder som förkastades för flera årtionden sedan av alla kristna”. Katolska kyrkan, menar man, har tillfogat strävandet efter kristen enhet ”ett svårt sår”, och texten fortsätter: ”Med stor sorg och oro ser vi att vissa kretsar inom den romerskkatolska kyrkan ägnar sig åt verksamhet som helt strider mot en anda av dialog i kärlek och sanning.” På en presskonferens klargjordes det att detta inte syftade på påven personligen, snarare på kardinal Edward Cassidy, som leder det påvliga rådet för kristen enhet.

Katolska kyrkan har svikit de ortodoxa, menar författarna: ”När den ateistiska kommunismen föll, den som förföljt och plågat många ortodoxa kyrkor, väntade vi oss ett mänskligt stöd, eller åtminstone en förståelse, efter 50 eller rentav 70 år av skoningslös förföljelse. I stället skadas den efterlängtade vandringen mot kristen enhet av att de traditionellt ortodoxa länderna betraktas som missionsländer och nät av missionärer har organiserats hos oss.” Detta, menar de ortodoxa patriarkerna, ”har åstadkommit en situation som är oförenlig med den anda av dialog som skapats av kristna ledare som påven Johannes XX1II och patriarken Athenagoras”. Därefter följer det hårdaste uttalandet i dokumentet: ”Denna inställning har tillfogat dialogen ett svårt sår och hotar uniaterna tills man når en överenskommelse i frågan.” Det har observerats att dokumentet inte innehåller någon som helst självkritik, och att det inte heller nämner att också uniaterna har förtryckts i 50 år.

Men de ortodoxa ledarna är inte helt eniga. Några vill helst bryta helt med Rom, medan andra vill fortsätta dialogen. ”Personligen vill jag ha en dialog”, säger den ekumeniske patriarken, ”eftersom jag tror att det är det bästa sättet att lösa problem och undvika att skapa nya. Men om större delen av de ortodoxa kyrkorna, och framför allt de som drabbats direkt av problemen med uniaterna, vill avbryta dialogen, kan jag inte fortsätta den ensam.”

Den ekumeniske patriarken av Konstantinopel är av tradition den ortodoxa kyrkans ledare, men hans ställning är mycket svag, vilket delvis beror just på att hans kyrka har så få medlemmar. Formellt är han ledaren för tre och en halv miljon troende men alla utom några få tusen lever i andra länder, och de få tappra som är kvar i Turkiet blir allt färre. Det är svårt i den situationen att hävda sig gentemot den ryskortodoxe patriarken som leder 85 miljoner troende. Auktoritetskonflikten kommer till ytan när det handlar om diasporan, alltså vem som egentligen leder de många miljonerna utvandrade ortodoxer. Än känsligare är frågan eftersom många av dessa exilortodoxa bor i USA, och de bidrar med stora summor till moderkyrkorna i öst. Den ekumeniske patriarken har inte stort svängrum.

Ryska ekumeniska centret i Rom

De ortodoxas anklagelser mot Rom kan alltså sammanfattas med orden proselytism och uniatism. Är anklagelserna grundade? Don Sergio Marcanzin, ordförande för det ryska ekumeniska centret i Rom, förklarar: ”Jag känner till många katolska rörelser som tidigare inte arbetat i de ortodoxa länderna och som nu, efter kommunismens fall, åker dit med föreställningen att ryssarna är ateister som nu skall bli latinska katoliker, tro på uppenbarelserna i Fatima och gärna gå med i någon västlig rörelse som Communione e liberazione. Det är klart att sådant bara kan skada förhållandet mellan de bägge kyrkorna.”

Med frågan om uniaterna förhåller det sig annorlunda. ”De ortodoxa tycker att rådet för kristen enhet har ändrat inställning”, fortsätter Don Sergio. ”Det är ett faktum att rådets förre ordförande, kardinal Willebrands, hade en mycket mjuk linje mot de ortodoxa. När han inte kunde säga ja till dem föredrog han att tiga. Han stöttade inte uniaterna. Kardinal Cassidy, som nu leder rådet, har en annan inställning”, menar Don Sergio. ”I dag är alla överens om att inte söka enhet genom uniatism, men det ändrar inte det faktum att uniaterna existerar och har rätt att göra det.” Det är alltså inte ”påvens ohederliga teknik för att förstärka sin internationella ställning”, som den grekiska kyrkan skrev den 4 februari.

”Problemet”, säger Don Sergio, ”är i grund och botten en skillnad i kyrkosyn, i ecklesiologi. De ortodoxa har en närmast geografisk kyrkosyn- ett land, en kyrka. Det gör det svårt att leva i en situation med parallella kyrkor, så som ju är fallet i de flesta länder i väst.” Och här stöter vi på ett problem. Om det är riktigt som metropoliten Spyridion sade vid Europasynoden i Rom, att vägen mot kristen enhet går via en kyrkosyn som talar om systerkyrkor, något som han gladde sig över att Andra vatikankonciliet återupptäckt, så är det också sant, säger Don Sergio, att ”denna geografiska kyrkosyn hamnar i svårigheter när principen ett land, en kyrka inte motsvaras av verkligheten”. Och för framtiden? ”Den enda möjligheten är att de bägge kyrkorna erkänner varandra fullt ut som kyrkor. Det är en process som är möjlig bara om man har ett positivt intresse och uppskattning för den andra kyrkans tradition. Vi har redan ett stort intresse i väst för ikoner och ortodox andlighet. Man kan hoppas att också de ortodoxa vågar se med uppskattning på vår tradition.” Men där rycks ortodoxin splittrad. Vi har den ekumeniske patriarken Bartolomeos I som har studerat hos jesuiterna i Rom och som har goda personliga kontakter med Vatikanen. Samtidigt finns kyrkoledare som metropolit Panteleimon av Korinth, som säger att ”den romerskkatolska kyrkan har förlorat sitt religiösa väsen och Kristi mystiska nåd […] och har blivit ett internationellt religiöst och politiskt organ”.

Kan man inte jämföra med Sverige? Också hos oss har funnits principen ett land, en kyrka. Det var först i en situation av religiös pluralism som ekumeniken kunde börja göra framsteg.