Påvens besök i Polen

Under fyra dagar har påven Benedictus XVI besökt Polen. Flera gånger under besöket talade han om sin föregångare Johannes Paulus II och betonade vad han gjort för Polen, men också vad han betytt för att söka åstadkomma försoning mellan de kristna och judarna, inte minst genom sin bön om förlåtelse vid Klagomuren i Jerusalem.

I Johanneskatedralen torsdagen den 25 maj manade påven prästerna att koncentrera sig på själavården. Han uppmanade också till ett mer tolerant förhållande till de medlemmar i kyrkan som i det förgångna hade samarbetat med den kommunistiska hemliga polisen. Man får inte upphöja sig till domare över en tidigare generation, som levde i en annan tid och under andra förhållanden, sade påven. Visserligen är kyrkan helig, men i henne ryms också syndiga människor, och han hänvisade till Johannes Paulus försoningsbön under jubelåret 2000. Ingen hade väntat att påven så direkt skulle anspela på de häftiga meningsmotsättningar som skakar den katolska kyrkan i Polen. Redan vid ankomsten betonade påven på flygplatsen att hans resa inte alls bara var en sentimental nostalgitripp. Uppmaningen till prästerna att koncentrera sig på själavården har tolkats som ett inlägg i den polska debatten om präster som engagerat sig politiskt eller i olika finansiella företag.

Den första stora mässan hölls den 26 maj på det största torget i Warszawa, Pilsudski-platsen. I sin predikan poängterade påven med eftertryck hur viktigt det är att bevara den oförfalskade tron och varnade för relativism och för en subjektiv och selektiv utläggning av bibeln. Kyrkan får inte förfalska sanningen utan förkunna budskapet i dess helhet. ”Detta budskap består inte av ett bestämt antal abstrakta föreskrifter och bud utan av en personlig relation till Kristus. Om vi litar på Kristus förlorar vi ingenting utan vinner allting. I hans händer får vårt liv sin verkliga mening.”

Ett tecken på viljan till försoning mellan Polen och Tyskland var påvens besök hos president Lech Kaczynski. Presidenten tackade påven för hans resa och för att han fortsatte Johannes Paulus II:s verk. Han sade sig vara stolt över att Polen, näst efter Tyskland, var det första land som hedrades med ett påvebesök. Han kallade påven ”samtidens störste teolog” och sade ordagrant: ”Till polackerna kommer en herde från Tyskland – det är ett tecken från Gud, ty Polen och Tyskland står mycket nära varandra, även om de ofta varit skilda åt under historiens gång.” Försoning mellan de båda folken kan lyckas i den katolska trons anda. Polen hade genom påveresorna blivit moraliskt allt bättre, och han sade sig hoppas att det också skulle bli fallet denna gång. Han nämnde också påvens planerade besök i Auschwitz och talade om ”ett tecken för försoning och fred”.

”För att förstå Johannes Paulus II:s liv och verksamhet var det nödvändigt att komma till hans födelsestad”, sade påven vid ankomsten till Wadowice. ”Här har allt börjat, här har hans tro växt och mognat. Här började hans liv, skolan, studierna, intresset för teater, prästkallelsen.”

Den av pressen mest uppmärksammade delen av resan blev givetvis påvens besök i Auschwitz. ”På denna fasans ort sviker orden. Det återstår egentligen bara ett upprört tigande, som är ett invändigt skrik till Gud: Varför har du tigit? Hur kunde du uthärda allt detta?” Inledningsvis hade den uppenbarligen djupt tagne påven nämnt hur svårt det är för en kristen, ”för en påve som kommer från Tyskland” att ta till orda på denna förbrytelsens ort utan att dra historiska paralleller. Ordagrant sade påven, som höll sitt tal på italienska: ”Makthavarna i Tredje riket ville förinta hela det judiska folket. I grund och botten ville de genom att utrota detta folk också döda detta folks Gud, han som kallade Abraham, som talade på Sinai och som upprättade människan.” Det judiska folket vittnar genom sin blotta existens om Gud. ”I tystnad bugar vi oss för den oräkneliga skara av dem som här har lidit och blivit bragta om livet.” Ropet till Gud måste samtidigt vara ett rop i det egna hjärtat om att Guds fördolda närvaro måtte uppväckas i oss.

Påven hade tidigare stannat inför vart och ett av minnesmärkena i Birkenau. Han sade att han särskilt tänkte på de polska och ryska offren, på romerna och sinterna (centraleuropeiska zigenare). Det var också en ”inre plikt” för honom att stanna vid minnesmärket över offer från Tyskland. Han nämnde särskilt den heliga Teresa Benedicta av Korset (Edith Stein), som i egenskap av judinna och tyska hade försvunnit i det nazityska koncentrationslägrets natt och fasa. Påven betonade att det bakom minnesmärkena döljer sig otaliga människor, vilkas liv slutat i terrorns mörker. De visar oss hur fruktansvärt hatet och dess yttringar är. De vill bringa oss till insikt om att vi måste erkänna och förneka det onda; de vill väcka i oss modet till det goda och till motstånd mot det onda.

Påven formulerade ett särskilt budskap från Auschwitz. ”Den Gud, som vi tror på, är en förnuftets gud – ett förnuft som verkligen inte är Alltets neutrala matematik utan ett med kärleken. Vi ber till Gud och vi ropar till människorna att detta förnuft, kärlekens förnuft, fredens förnuft och det förnuft som har insett kraften i försoningen, att detta förnuft måtte ta överhand mitt bland de hot av oförnuft eller ett falskt, från Gud frikopplat förnuft som omger oss.”

Påtagligt tagen tryckte påven handen på var och en av de 32 överlevande från koncentrationslägret. Han steg också in i Maximilian Kolbes dödscell och dröjde där i stilla bön.

.