”Ingmar Bergman och kannibalerna”. Det var titeln på en samtalskväll med Vilgot Sjöman vid Stockholms universitet i januari förra året. Bakom den kanske aningen mystifierande titeln dolde sig en rad möjliga betydelser. Kannibalerna – det var förstås kritikerna, vilkas parasitära förhållande till konstnärerna Bergman så ofta gått till storms emot. Men Bergman kunde också i lika hög grad, menade Sjöman, själv ses som kannibal – som parasiterande på sina närmaste från vilkas liv han friskt lånat till sitt verk, eller kanske på sina skådespelare vilkas känslouttryck han visste att utnyttja och spela på. Slutligen såg Sjöman sig också som kannibal denna kväll – som livnärande sig själv på den mångårige vännen och konstnärskollegan och på hans livsverk.
Denna kväll föll mig i minnet när jag läste Alexander Ahndorils nyutkomna roman Regissören. Omslaget förtäljer att läsaren här i rollerna ska få möta Ingmar Bergman, Käbi Laretei med flera. Dess bild på Bergman ger förvisso vid handen att han är den som åsyftas i titeln – samtidigt som rollistan snarare antyder att det är författaren själv, Ahndoril, som menas. Håller man sig till Sjömans resonemang om kannibalerna vore väl Ahndoril också ett utmärkt exempel på en sådan – ännu en bland de många som hämtat stoff från Bergmans liv och gärning.
Debatten som boken väckt var väl knappast oväntad – den brukar dyka upp i spåren på romaner av detta slag. Så har också flera kommentatorer ägnat sig åt återblickar på tidigare försök i genren, som Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997). Frågan är densamma nu som då: får man göra så här, skriva en fiktiv roman om verkliga personer? Kan det verkligen tillföra något? Är det etiskt försvarbart?
Svaren på frågan i fallet Ahndoril har dock varit nog så olika. Bergman gick till attack i litteraturprogrammet Babel, där författaren själv försvarade sig med att projektet ingalunda var någon nyck utan hade upptagit honom under många år. Flera kritiker har ändå anklagat Ahndoril för krasst spekulativa bisyften. Skriver man om Bergman är man tämligen säker på att bli läst. Andra har tvärtom, mer eller mindre reservationslöst, låtit sig fångas av skildringen, som Ulrika Knutson eller Carl-Johan Malmberg; den senare höjde i SvD boken till skyarna och såg den framför allt som en tolkning av Bergmans Nattvardsgästerna – den film som står i fokus för romanens berättelse. Från inspelningen av denna film har Vilgot Sjöman tidigare givit ut en dagbok, L 136, som även varit en central källa för Ahndoril. Men denne har också – av efterordet att döma – med vetenskaplig noggrannhet skridit till verket och konsulterat alla upptänkliga källor, samtidigt som han ytterst ändå bara åberopar auktoriteten hos sin egen fantasi.
Detta slags pseudodokumentära – eller kanske borde man hellre kalla dem pseudofiktiva – romaner ligger uppenbarligen i tiden, på samma sätt som den biografiska genren rönt ett stort uppsving under senare år. Malmberg har förstås rätt i att boken till dels är en filmtolkning; det händer till exempel att författaren nästan omärkligt skiftar över från nuet till det förflutna, från filminspelningens verklighet till den biografiska fondmålning som Ahndoril låter tjäna som bakgrund till den aktuella filmen och Bergmans syn på den. På samma sätt skiftar han från tredje person till första – från berättelsen om Bergman till en fiktiv berättelse i Bergmans namn:
”Hela förloppet ska utspela sig i realtid: söndag, sammanringning, en präst orkar inte längre hävda att han tror på Gud.
Börjar förstå att han egentligen aldrig har gjort det.
Han upplever gudstjänsten som en outhärdlig, fullständigt dränerad ritual.
Precis som jag själv alltid har gjort.
Jag vill berätta om en präst som bara gör sitt arbete.
Jag vill berätta om mig själv, tänker han, om jag hade givit efter för kravet att bli präst.”
Den självbiografiska metoden i boken är onekligen Bergmans egen – därom vittnar de många böcker om liv och bakgrund som denne givit ut – även om tolkningarna här givetvis måste tillskrivas Ahndoril.
Det är en mycket personlig läsning han gör, och det är också uppenbart att Bergman verkligen angår honom på djupet. Lika klart står det att hans syfte knappast är att vare sig chockera eller exploatera, utan att drivkraften snarast tycks vara att själv förstå Bergmans förhållande till hans egen film, och skapa nya infallsvinklar för andra att förstå det. Den lite korthuggna prosan är suggestiv och lågmäld, den kryper diskret inpå, och in i, gestalterna. Att Bergman själv upprörts är samtidigt lätt att förstå – här tillskrivs han åtskilliga känslor och intentioner som inte är hans egna.
För oss andra kan bokens grad av relevans uppenbarligen uppfattas olika. Läsvärd är den förvisso som den roman den är. Själv måste jag dock tillstå att jag, trots min grundläggande respekt för Ahndoril som författare, inte blir särskilt engagerad. Delvis säkert på grund av reservationer mot själva genren, som ibland kan förefalla tämligen pretentiös, men delvis också därför att ämnet redan behandlats så många gånger i olika dimensioner, och även där med stora litterära kvalifikationer. Sjömans dagbok och Bergmans egna böcker räcker gott för mig – och jag finner det personligen oändligt mer spännande att själv få utrymme att tänka kring allt det som där förtigits.