Räddningsmotståndets hjältar

Mycket har skrivits om nationalsocialismen, om judeförföljelsen 1933–1945 och förintelsen som 1941 systematiskt började genomföras. Mer än sex miljoner judar mördades. Mycket har också skrivits om det bristande motstånd som mötte nazisterna, främst i Tyskland, men även i de av Tyskland ockuperade länderna, liksom om samarbetet mellan ockupanter och inhemska grupper. Även de allierade västmakternas bristande vilja att prioritera räddningen av de europeiska judarna som krigsmål har uppmärksammats.

Men det finns även en annan historia. Den är inte okänd, men har nu fått en samlad framställning i Arno Lustigers år 2011 utkomna bok Rettungswiderstand: Über die Judenretter in Europa während der NS-Zeit (Räddningmotstånd: om ”juderäddarna” i Europa under NS-tiden). Att rädda judar från nazistisk förföljelse var en motståndshandling. De räddare som lyckades, men även de som misslyckades, var tysta hjältar, men de har ofta glömts bort, eller efteråt negligerats, mest på grund av omgivningens dåliga samvete. Ändå var det dessa motståndets hjältar i Tyskland och i tyskockuperat område mellan Ukraina och Frankrike, Grekland och Norge, som inte bara visade att motstånd faktiskt var möjligt och kunde vara framgångsrikt utan också bidrog till en viss äreräddning för de egna landsmännen.

Arno Lustiger, född i Polen, historiker och publicist i Frankfurt am Main, där han var med om att grunda den judiska församlingen, fick själv genomlida koncentrationsläger och dödsmarsch, medan flera medlemmar av hans släkt, dock inte alla, blev räddade av motståndets hjältar. Bland de räddade fanns hans kusin Aron Jean-Marie Lustiger, som blev katolik och senare kardinal i Paris. Möten med främst räddare ur katolska och kommunistiska motståndsgrupper redan i koncentrationslägret bidrog till, som Arno Lustiger skriver i sin inledning, att han sedan åtog sig att under många år samla vittnesbörd och exempel. Många av dem återfinns i boken som också innehåller en genomgång av tidigare forskning och ett antal texter om olika delämnen, skrivna av andra författare. Ett avsnitt av den tyske historikern Wolfram Wette om ”räddarna i uniform” inom Tysklands väpnade styrkor har den talande rubriken ”Små guldkorn under den stora ruinhögen […]”.

Boken inleds med en gripande dikt av Chaim Hefer tillägnad räddarna, översatt av författaren och den tyske vissångaren Wolf Biermann: ”Die Gerechten” (De rättfärdiga, 1987). Och gripande är många av dessa öden i 30 länder, som det berättas om i denna bok med 200 artiklar om enskilda räddare och deras nätverk. De namn som nämns är bara en bråkdel av de, som författaren uppskattar det, ”mer än 100 000 människor” som i det ockuperade Europa deltog i räddningen av judar. I Yad Vashem, Israels centrum för minnet av Förintelsens offer och hjältar, hedras nästan 24 000 av dessa icke-judiska ”Rättfärdiga bland folken”.

Räddningsaktionerna kunde vara dramatiska, de kunde sträcka sig över en lång tid. Men många misslyckades också, ofta med fatala konsekvenser för räddarna själva. De sistnämnda fanns i många miljöer och alla befolkningsgrupper. Bland de mer överraskande och okända exemplen finns Albert Göring, yngre bror till Riksmarskalken Hermann Göring. Albert Göring räddade minst 34 personer, ofta genom spektakulära aktioner. Men han dog fattig, ensam, utan att blivit hedrad för sin gärning. En annan person, ”kändis” däremot, men kanske mindre känd i detta sammanhang, var nuntien i Grekland och Turkiet, ärkebiskopen Angelo Guiseppe Roncalli, 1958 vald till påve under namnet Johannes XXIII. Han hjälpte från sin post tusentals flyktingar att via Turkiet komma till säkra länder. Han informerade också Vatikanen om det som pågick i Östeuropa. Ett annat viktigt exempel är staden Berlin, skildrat i två kapitel av Beate Kosmola respektive av Lustiger själv. Berlin hade då fyra miljoner invånare. 7 000 av mellan 70 000 och 80 000 kvarvarande judar (av kanske 160 000 före 1933) sökte sig efter mitten av 1942 till ’underjorden’. Bara dryga 1 500 överlevde. 30 000 personer, främst kvinnor, sägs ha varit involverade i räddningsaktionerna genom olika samarbetande nätverk. Anmärkningsvärda är ’ariska’ kvinnors framgångsrika protester 1943 vid Rosenstrasse, ett judiskt församlingshem som användes av SS som samlingsplats för infångade judar. Händelserna skildras i Nina Gaisers bidrag. De har blivit kända i Sverige genom Nathan Stoltzfuss bok (1996, på svenska 2004) Rosenstrasse och Margarethe von Trottas film (2004). – Ett intressant exempel är Albanien, där traditionell gästfrihet och djupt rotade hedersbegrepp bidrog till att alla judar i landet, inhemska och ditflyttade, kunde räddas.

Det kan finnas skäl att här särskilt uppmärksamma två områden, nämligen de avsnitt i boken som handlar om den katolska kyrkan i olika länder, och de som handlar om Norden. Räddare och nätverk ur olika kyrkor förekommer dels i länderkapitlen, och när det gäller den katolska kyrkan dessutom i egna avsnitt under ”Italien”. Givetvis skriver författaren även om passiviteten inom de kristna kyrkorna; de var ju ofta påverkade av tusenåriga ”antisemitiska stereotyper”. Ett av de för katoliker mer trista avsnitten handlar om påven Pius XII:s tystnad, särskilt när 1 259 av Roms 8 000 judar transporterades iväg hösten 1943. De flesta mördades. Men påven protesterade inte. Han visste vad som hände i dödsfabrikerna i Östeuropa men var en cunctator (en avvaktande), skriver Lustiger. Hans tystnad blev ödesdiger. Samtidigt uttrycker författaren sin högaktning för de många nunnor och präster som utan att få ”Roms order” ändå agerade. Att 4 500 av Roms judiska befolkning lyckades överleva beror till stor del på att de kunde gömma sig i ca 150 kyrkliga inrättningar. Här kan man möjligen undra om författaren inte underskattar påvens tysta stöd för dem som var beredda att agera. Pius XII kan ju inte ha varit omedveten om vad som hände i Roms kyrkor och kloster, även om han teg för att inte provocera tyskarna. Men trots de många positiva exemplen menar författaren att ”den gärna odlade berättelsen om en omfattande kyrklig hjälp till större delen är en myt”. Jag tror, tyvärr, att det är svårt att motbevisa honom.

När det gäller Norden så finns i kapitlet om de ockuperade länderna egna avsnitt om Danmark och Norge. Sverige förekommer främst som mottagarland för räddningsaktionerna från grannländerna men får inte ens i kapitlet om de neutrala länderna (Schweiz, Spanien, Portugal och Turkiet) ett eget avsnitt. Greve Folke Bernadotte och de Vita bussarna nämns inte, däremot att Svenska Röda korset var involverat när förutom deporterade icke-judiska nordbor även ett antal danska och tyska judar 1945 kunde föras från koncentrationslägret Neuengamme till Sverige. Men givetvis skildras svenska diplomaters insatser i kapitlet om Ungern: Valdemar och Nina Langlet och den svenske konsuln Per Anger. Mest utförligt behandlas naturligtvis Raoul Wallenberg, ”som en av andra världskrigets största hjältar”. Men, som Lustiger påpekar, så var Wallenberg inte ensam bland diplomaterna att rädda judar. Andra diplomater (och affärsmän) i Ungern som gjorde liknande insatser representerade Schweiz, El Salvador, Spanien, Portugal och inte minst Vatikanstaten (nuntien Angelo Rotta). En annan aktion med svensk anknytning förekommer i kapitlet om Österrike, nämligen den Svenska missionen i Wien som fram till att den stängdes i juni 1941 hjälpte cirka 3 000 både döpta och odöpta (!) judar att resa ut. Men just denna aktion har under senare tid i samband med Elisbeth Åsbrinks dokumentärroman Och i Wienerwald står träden kvar (2011) fått en del negativ publicitet.

Att nästan alla judar i Danmark, ca 7 000, kunde räddas fram till oktober 1943 främst genom räddningsaktioner över sundet, möjliggjordes av att många danskar från alla samhällsgrupper samverkade. Läkare, och sjukhus som gömställen, spelade en särskilt viktig roll. Avgörande var att den danska motståndsrörelsen fick information från tyska antinazister om hotande deportationer, och att Sverige förklarade sig i oktober 1943 redo att ta emot alla judiska flyktingar från Danmark. I november 1942 fick tyskarna i Norge vid deportationen av 759 av 2 100 i landet (1940) levande judar hjälp av Quislingregeringen. 40 procent av landets judar mördades. Men tusentals människor figurerade som räddare, gömde judar och hjälpte dem att fly över gränsen till Sverige. ”En jude försörjdes i regel av femton till tjugo norrmän”, noterar författaren. Inför deportationen skrev den norska statskyrkans biskopar i oktober 1942 en protestskrivelse mot häktningarna till regeringen. Den lästes upp i kyrkorna. De flesta frikyrkorna anslöt sig – dock inte den katolska kyrkan! Kan skälet för detta nedslående faktum ha varit att de flesta katolska prästerna i Norge var tyskar?

Boken handlar om räddarna, medan de speciella förhållandena i respektive land summeras för att förklara bakgrunden. I boken finns också en sammanställning hämtad från Yad Vashem (www.yadvashem.org) med de så kallade rättfärdigas antal listade utifrån nationstillhörighet. De största grupperna, nästan hälften av 23 778, utgörs av polacker och nederländare. För Norge anges 47 namn, för Danmark 22 (de som utförde de stora danska räddningsaktionerna begärde att endast nämnas kollektivt), och för Sverige tio. Listan är givetvis ofullständig – och orättvis, kan man tycka: så anges till exempel för Ryssland bara 173 personer, för Storbritannien 14 och för USA tre, vilket kan tyckas vara märkligt, men beror på att dessa länders krigsinsatser inte räknas in. Judiska räddare har också definierats ut. De skulle ju bara ha gjort sin plikt! Men om dem har Arno Lustiger skrivit en egen bok (2002). Listan är tänkvärd, men bör alltså – med författaren – betraktas som högst ofullständig.

Räddningen av judar var en föga beaktad form av motstånd mot nazismen. Och det var en mycket ensam form. I stort sett hade de europeiska motståndsrörelserna litet inflytande på andra världskrigets förlopp. Och endast undantagsvis (Polen och Belgien) betraktade de räddningen av judar som ett av sina viktigaste mål. Desto viktigare är det att uppmärksamma räddarna, inte minst de tyska, de mest ensamma av alla. Det finns, heter det i boken, ingen ”gemensam personlighetsstruktur” bland räddarna. Det gemensamma var just viljan att rädda – och rädslan för att bli upptäckt och för att kanske ovetande närstående skulle drabbas. Räddarens liv förändrades totalt och ovissheten var stor om hur länge detta skulle behöva fortgå. ”Vad som räknas för mig”, skriver Lustiger i en vidare definition än den som Yad Vashem tillämpar, ”är räddarens beredskap, att riskera sin egen och anhörigas frihet, hälsa och liv, för att bistå för dem ofta okända människor och för att rädda dem”. ”En fråga”, avslutar han, ”lämnar mig aldrig […]: Hur många människor kunde ha fått leva, om det hade funnits flera sådana räddningsmotståndets hjältar i Europa […]?”

Klaus Misgeld är professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.