Religionens subtila påverkan

Det är inte konstigt att det har förts många diskussioner om religion och politik de senaste månaderna. Det börjar bli uppenbart att det inte går att förstå världen utan att förstå religionen. Utrikesdepartement – fast i idén att vi lever på en planet definierad av politiska gränser med makten bekvämt parkerad inom departement, partier och riksbanker – har fått tänka om.

Sekulära blickar kan inte se hela bilden. Ekonomiska analyser har sina begränsningar. Men analyser av religionens påverkan tenderar att nästan alltid fokusera radikalism. Buddistiska munkar som blivit terrorister, arga muslimer i Mellanöstern eller konservativa amerikaner som viftar med gevär i Texas.

Det är lätt att få intrycket att när religionen påverkar politiken slutar det alltid med någon form av explosion. Huvuddelen av religionens påverkan sker dock rimligen på mer subtila vägar. Och borde vi som är verksamma i samhällsdebatten inte försöka förstå även denna typ av influenser?

Jag har tänkt en del på detta kopplat till EU-debatten. Den stackars europeiska unio­nen som har kastats från en kris och in i nästa, pockande på europeiska lösningar och medverkande till en aldrig tidigare skådad inflation i toppmöten om euron, flyktingströmmarna och terrorismen.

Att bo i Storbritannien, vilket jag gör, har varit särskilt märkligt. Britterna kommer med största sannolikhet att hålla folkomröstning om utträde ur EU i år och tongångarna mot ”Europa” och ”Bryssel” har varit hårda och höga. Och jag har försökt förstå. Men just den brittiska EU-skepsisen är något som jag instinktivt har känt att jag har saknat kompass för. Den har ingen svensk motsvarighet.

Engelsmännen känner på något djupt plan att de inte hör till Europa. Men tittar du på kartan är det enda du kan se en engelsk kustlinje 40 km från den franska. Gräver du i den kontinentala jorden kommer du att hitta miljoner engelska soldater begravda.

Och alla brittiska yttranden om att de är en ö skild från resten av kontinenten blir ganska obegripliga när du som jag ofta tar tåget från London till Bryssel. Det tar strax över två timmar. Som att åka mellan Stockholm och Örebro, ungefär.

I våras läste jag den brittiske historikern Edwin Jones verk The English Nation – The Great Myth när plötsligt ett resonemang i efterordet fick mig att stanna upp. Jones började nämligen diskutera EU som ett katolskt integrationsprojekt. Han menade att det bland annat är av denna anledning som engelsmännen under historien har blivit upplärda att betrakta den som något hotfullt.

Det hela handlar inte främst om att så många av EU:s grundare var troende katoliker (Alcide de Gasperi, Robert Schuman, Konrad Adenauer). Eller hur katolsk sociallära på olika sätt influerade dem. Nej, det hela går tillbaka till Englands behov att efter reformationen uppfinna en egen historia åt sig själv som nation. Den europeiska integration som landet före reformationen varit en naturlig del av uppfattades som en katolsk integration under Rom. England behövde nu en radikalt annan identitet. Och plötsligt förstod jag något om mitt nya hemland.

Just EU och religion har annars mest diskuterats i förhållande till eurokrisen. När räntan på de sydeuropeiska statsobligationerna var som högst vällde det in otaliga analyser om att krisen handlade om ett sparsamt protestantiskt Nordeuropa i konflikt med ett slösaktigt katolskt syd. Bayerns, Polens och Österrikes utmärkta statsfinanser nämndes inte i sammanhanget. Alla försök att förklara politik med hjälp av religion är med and­ra ord inte bra. Men jag tror samtidigt att samhällsdebatten skulle må bra av att föra in perspektivet mer. Inte bara när det handlar om folk som spränger sig själva i luften.

Katrine Marçal är journalist och författare, verksam i London.