”Jag är säker på att Putin och hans omgivning bekämpar korruption uteslutande i PR-syfte. I själva verket är korruptionen i hög grad till deras fördel; den spelar en viktig roll när det gäller att få folk att hålla tyst.”
Kritiken av korruptionen var säkert en väsentlig orsak till att den ryska journalisten Anna Politkovskaja blev alltför obekväm för Putin-administrationen. Hon mördades utanför sin bostad i oktober 2006. Någon gärningsman har ännu inte dömts, och det tiotal som tidigare gripits är åter på fri fot. Många menar att mordet har att göra med det presidentval som hålls nu i mars.
Politkovskaja var en av landets mest frispråkiga Putin-kritiker. Hon var också känd för sina rapporter inifrån Tjetjenien. Där trängde hon bakom fasader för att avslöja vad regimen försökt dölja. I dessa och andra sammanhang drevs hon av en kritisk journalistik, och för den fick hon också år 2004 Olof Palmepriset. Efter sin död har Politkovskaja blivit en symbol för det fria ordet.
Rysk dagbok blev hennes sista bok. Anteckningarna sträcker sig från parlamentsvalen 2003 fram till efterdyningarna av gisslandramat i Beslan två år senare. Någon slutlig redigering av materialet hann Politkovskaja aldrig göra – inte heller någon sammanfattande kommentar. Ställd mot Putins Ryssland (2005) är texten därför mindre koncentrerad. Vissa upprepningar hör till sakens natur, och somligt är förstås skrivet i polemikens hetta. Detta förtar dock inte alls värdet av hennes ärenden och politiska diagnos.
Anna Politkovskaja ger alltså en dyster bild av utvecklingen i Putins Ryssland. Makthavarna distanserar sig från folket, och det är svårt för regimkritiker att etablera en verklig opposition. 1990-talets demokratiska reformer urholkas steg för steg. Samtidigt vidgas klyftan mellan fattiga och nyrika, liksom mellan storstäder och landsbygd. Korruptionen är mer utbredd än någonsin tidigare, trots presidentens försäkran om steg i motsatt riktning.
Naturligt nog tar Politkovskaja upp kriget i Tjetjenien även denna gång. Hon beskriver kriget som en återvändsgränd och anknyter här delvis till frågor som hon formulerade i Tjetjenien – sanningen om kriget (2003). Stort utrymme ägnas terrorismen, både i Tjetjenien och i landets större städer.
Liksom i sina tidigare böcker ger Politkovskaja även jordnära reportage, exempelvis från daghem. Hon redovisar samtal i levande avsnitt som kompletterar bokens mer dagsaktuella notiser. Hon tar sig ut till olika provinser, städer såväl som isolerade byar, bland annat i Uraltajgan. Hon besöker krigsinvalider som lämnats åt sitt öde och likt ”spetälska jagas […] ut från härbärgena”. Dessa avkrokar speglar en bister verklighet. Många invånare förvägras behövlig läkarvård. Alkoholismen är vanlig. Politkovskaja menar att statsapparaten här fungerar som medel för ett ”naturligt urval”.
Rysslands regionala problem har nyligen kommenterats av den tidigare schackvärldsmästaren Garri Kasparov, som leder den oppositionella koalitionen Det andra Ryssland och för övrigt fängslades under fem dagar i samband med en demonstration i slutet av november. Kasparov är en av de få politiker som Politkovskaja sade sig lita på. I en fransk dokumentär, som sändes i Sveriges television för en tid sedan, säger han bland annat följande: ”Regimen är bra på att skapa illusioner om att landets ekonomi blomstrar. Visst, mitt i Moskva känns det så. Men att åka några mil utanför centrala Moskva är som att åka tidsmaskin. I Sankt Petersburg behöver man inte åka så långt. 100 meter från [huvudgatan] Nevskij Prospekt, oavsett riktning, hamnar man i Dostojevskijs Petersburg från 1800-talet.”
Vid sidan om sociala problem påpekar Politkovskaja ofta frånvaron av ett oberoende rättsväsen. Inom det området tycks situationen försämras i takt med centraliseringen av den politiska makten. Samtidigt lyfter hon fram människorättsaktivister, liksom uppmärksammade politiker. Många av politikerna kritiseras hårt; mest i skottgluggen hamnar åter president Putin.
På andra håll i boken rapporteras om säkerhetsorganens brutalitet. Politkovskaja framhäver att de missbruk som anmäls sällan tas upp, i varje fall inte inom rimlig tid, och i den mån utredning görs rinner åtalet oftast ut i sanden. Samtidigt beskrivs den ryska militärens övergrepp, federala dödspatruller och serier av kidnappningar, inte minst i Ingusjien på gränsen till Tjetjenien. Författaren möter anhöriga till offren för utomrättsliga avrättningar, familjer som tvingas sluta sig samman i gemensamma ansträngningar eftersom varken medier eller myndigheter brukar ge rimligt stöd. Hon beskriver censur och självcensur och redovisar politiska mord där rättsapparaten bromsats på vägen fram till mordutredning.
Att lagar inte tillämpas effektivt märks numera på många områden. Politkovskaja tar bland annat upp en typ av ”kommersiell mordbrand” som blivit vanlig i Astrachan, med följder som plundring, hemlöshet och död. Bakom dessa bränder står som regel byggare och inflytelserika personer (däribland gangsters) med ekonomiska intressen av att rensa upp staden och dela ut fast egendom. Här döljer sig olika interna uppgörelser. Åtal väcks sällan eftersom dessa personer nästan alltid har nära relationer till stadens administration.
Rättsapparaten verkar bita hårdare på politiska fångar, också vad gäller förhållandevis lindriga brott. Politkovskaja skriver: ”Så fungerar den selektiva rättvisan i realiteten. Brottslingar frias medan politiska fångar kedjas, kastas i fängelse och hålls inspärrade i burar.” Tanken bakom dessa massiva bestraffningar tycks vara att skrämma oliktänkande, ofta yngre aktivister som protesterar mot övergrepp och sociala orättvisor. Många av dem tillhör nationalbolsjevikerna och är barn till forskare och andra delar av en lågavlönad rysk intelligentia. Flertalet är studenter eller gymnasister. ”Det värsta är att de inte överfaller folk i portgångarna utan läser böcker och tänker tankar”, tillfogar Politkovskaja. Liksom andra grupper inom vänsteralliansen blir de ofta överfallna och misshandlade av maskerade män i kamouflagekläder, politiskt influerade huliganer utrustade med basebollträn. Dessvärre väljer polisen ofta att blunda för den här typen av angrepp.
Politkovskaja pekar även på legala protester. Hon tar upp demonstrationer runtom i landet. Dagboken vittnar om talrika manifestationer, inklusive hungerstrejker bland skilda grupper. Hungerstrejk är för övrigt en av de få protestmetoder som uppmärksammas i dagens Ryssland. Den används särskilt av dem som vill hävda yttrandefriheten; strejken är ett sätt att visa att man tystats ned. Politkovskaja pekar även på mer drastiska protester. Hon omnämner bland annat, fastän i förbifarten, ett kollektivt självmordsförsök, där ett tusental interner skar upp sina ådror i protest mot vakternas tortyr. Listan över missnöjesyttringar kan göras lång.
Trots sin pessimistiska bild av utvecklingen i Ryssland – och trots viss sympati med nationalbolsjevikerna – önskade Anna Politkovskaja inte kommunismen tillbaka. I Putins Ryssland avfärdade hon landets tidigare ledare på följande sätt: ”Brezjnev var inte bra för oss. Andropov var blodbesudlad, låt vara med en demokratisk anstrykning. Tjernenko var dum och Gorbatjov tyckte vi inte om. Då och då fick Jeltsin oss att göra korstecknet av fruktan för vad han skulle hitta på.” Den negativa synen på Gorbatjov kan kanske förvåna en västerlänning, men författarens bild är representativ för många ryssar. Det är också intressant att Putin anses hylla mycket av vad Andropov gjorde.
Rysk dagbok är en läsvärd bok om tillståndet i ett rike där ett par hundra journalister mördats eller trakasserats på ett fåtal år. Efter Anna Politkovskajas död behöver landet en kör av kritiska röster.
”Det har blivit en klyscha att säga att elfte september 2001 förändrade allting, men vad gäller Ryssland stämmer klyschan verkligen i många fall, trots att landet aldrig haft med Usama bin Ladin att göra. I utbyte mot stöd för USA:s krig mot terrorismen fick Putin det som sist och slutligen kanske räddade honom kvar på presidentposten: amerikanskt medgivande till Tjetjenienkriget och nedmonteringen av Rysslands demokrati.”
Så skriver Alex Goldfarb i En dissidents död, där läsaren får ta del av många spekulationer kring mordet på den avhoppade ryske säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko. Författaren ställer flera frågor av det citerade slaget för att rama in och bättre söka förstå bakgrunden till att Litvinenko förgiftades endast tre veckor efter Anna Politkovskajas bortgång. Kanske berodde detta mord på att den tidigare FSB-officeren uttryckligen anklagat president Putin för mordet på Politkovskaja.
Boken rymmer alltså ett hett politiskt stoff som makthavarna i Kreml knappast vill se publicerat. Goldfarb ger också en omfångsrik inrikespolitisk belysning med nedslag i både Jeltsin-epoken och Putins väg till makten. Han tar upp Kreml-intriger, diplomati, utrensningar, mystiska dödsfall och mycket mera. Mordet på Litvinenko sätts in i ett historiskt sammanhang. I likhet med Politkovskaja varnar författaren skarpt för Putin och hans administration.
Texten är bitvis upplagd närmast som en politisk thriller, med vältecknad miljö och initierade inblickar i underrättelsevärlden. Goldfarb är en kunnig observatör, som efter att ha lämnat Sovjetunionen på 70-talet verkat som vetenskapsman i USA. Efter kommunismens fall har han också lett biståndsprojekt i Ryssland. Han hann etablera en nära vänskap med Litvinenko och dennes hustru Marina.
Naturligt nog figurerar talrika personer i denna framställning, som därför rymmer en rollista över spioner, oligarker, rebeller, terrorister, misstänkta och en del andra kategorier. Ett fylligt person- och sakregister hjälper läsaren ytterligare på traven. Många av de omnämnda hade en nära relation till Aleksandr Litvinenko, som länge arbetade som en plikttrogen agent och delvis spelade en framträdande roll i kriget mot Tjetjenien. Andra personer kom in i bilden när han sedan började kritisera sin organisation och under rätt lång tid också satt i fängelse.
Tids nog lämnade Litvinenko FSB (KGB:s efterträdare). Efter en dramatisk flykt lyckades han till slut få exil i England, tillsammans med sin familj. Där började han snabbt arbeta med att avslöja mörka och illegala sidor inom FSB, också i bokform. Verksamheten väckte snart eko. Ryska agenter hittade fram även till London, och någon lyckades snart förgifta honom med det radioaktiva ämnet polonium. Olika slags spekulationer har figurerat sedan dess. För Litvinenko rådde inget tvivel om vem som låtit förgifta honom. På sin dödsbädd gjorde han ett uttalande som delvis riktade sig till presidenten själv: ”Du kanske lyckas tysta en människa. Men ett protestskrik från hela världen kommer att eka i dina öron, mr Putin, under resten av ditt liv.”
Det är inte svårt att förstå de kritiska synpunkter som Anna Politkovskaja och Aleksandr Litvinenko fört fram på utvecklingen i Ryssland. Mycket av kritiken handlar i grunden om demokrati och yttrandefrihet. Tiden verkar också ge dem båda rätt. Parlamentsvalet i december påminde ytterligare om hur snabbt mediebilden har förändrats inom landet. På kort tid, och mer eller mindre systematiskt, har Vladimir Putin skaffat sig kontroll över alla de stora tv-kanalerna. Denna process förklarar i hög grad presidentens framgångar i valet – liksom frånvaron av en fungerande opposition. Samtidigt har kritiska pressröster och dissidenter alltså tystats ned eller berövats livet. Garri Kasparov bör tas på orden när han varnar för en utveckling mot diktatur.
Anna Politkovskaja: Rysk dagbok, översättning av Hans Björkegren, Ordfront 2007.
Alex Goldfarb & Marina Litvinenko: En dissidents död, översättning av Tomas Håkanson, Prisma 2007.