Santa Evita av Argentina – svartskallarnas drottni

Under 1900-talets första decennier uppstod en mindre folkvandring i Argentina. Från det inre av landet började mestisbefolkningen i stor mängd söka sig till de stora städerna och då speciellt till Buenos Aires. Utblottade och rättslösa tog man de underbetalda arbeten man kunde få. I utkanterna av städerna växte det upp stora områden helt präglade av denna underklass. Den europeiskt präglade befolkningen kallade dem Cabecitas negras, vilket betyder små svartskallar.

I början av trettiotalet sökte sig också en ung flicka, Eva Duarte, in till Buenos Aires för att försöka ta sig fram i livet. Hon hade med sin svala målmedvetenhet imponerat på en känd tangosångare som uppträtt i hennes lantliga by. Han lät sig övertalas att ta henne med till huvudstaden. Att ta sig fram inom nöjesbranschen kan ha sina moraliska risker för en fattig flicka, men Eva Duarte lät sig inte avskräckas och betalade det pris hon fann nödvändigt. Hennes manliga ”beskyddare” växlade och hon såg till att hon bytte upp sig. Så småningom blev hon skådespelerska om än med vissa svårigheter att undfly sitt lantliga dialektala uttryckssätt.

I Latinamerika har det inte varit ovanligt att de olika staterna till och från styrts av militärjuntor och i den junta som styrde Argentina i början av fyrtiotalet ingick överste Juan Peron. Han hade en sällsynt utstrålning och var begåvad med något så ovanligt för dessa kretsar som socialt intresse och medkänsla med de fattigaste befolkningsskikten. Hans post inom regimen var en kombination av arbets- och socialminister. En kort tid var han också vicepresident. Los descamisados, de skjortlösa, eller de obemedlade arbetarmassorna betraktade i stor utsträckning honom som sin man.

Under en välgörenhetsbasar 1944 träffade den tjugofemåriga Eva Duarte överste Peron vilken med sina fyrtioåtta år var nästan dubbelt så gammal som hon själv. Enligt den något legendartade historieskrivningen skulle hon ha tilltalat Peron genom att säga: ”Tack för att ni finns till!” Peron höjde på ögonbrynen och kontakten var inledd. Juan och Eva Peron kom sedan att bli ett beryktat par i något av en politisk sagovärld.

1952 dör Eva Peron i cancer och den argentinske författaren Tomas Eloy Martinez inleder sin roman Santa Evita (översättning Karin Sjöstrand, Forum), från hennes dödsbädd. Santa Evita är en postmodernistisk romanbiografi och som sig bör i denna genre vävs tidsplan, personer och historia ihop till en brygd som anses motsvara verklighetens komplexitet. Martinez har så pass framstående latinamerikanska kolleger som Marquez, Fuentes, Llosa och Borges i denna litterära tradition vilken ibland också benämns magisk realism. Historien börjar alltså med Eva Perons död och balsamering och det författaren visar är att hennes död långtifrån innebär slutet på historien. Hennes balsamerade kropp är politiskt så eldfängd att säkerhetspolisen, efter militärkuppen mot Peron 1955, lägger beslag på den. Den förflyttas och göms ständigt i ett intrigant maktspel mellan olika politiska falanger. Vid skilda tillfällen befinner den sig i en ambulans, på en vind, bakom en bioduk och på ett kontor. Hennes anhängare och hämnare placerar då och då ljus och blommor bredvid kistan eller det hon för tillfället har placerats i, för att hotfullt markera sin närvaro. Flera vaxkopior tillverkas också av hennes kropp för att göra det hela än mer komplicerat. Olyckor och personliga tragedier drabbar dem som leker med i denna smaklösa komplott.

Den marxistiske teoretikern Plechanov har skrivit en liten bok om personlighetens roll i historien och enligt hans deterministiska synsätt är personligheten inte så viktig utan mest ett uttryck för materiella och ekonomiska lagbundenheter i samhället. I Juan och Eva Perons fall framstår den här typen av teoribildning som fullkomligt missvisande. Den politiska karriär som överste Peron hade påbörjat inom militärjuntan, skulle aldrig ha lett till presidentposten och den explosiva tioåriga maktutövning som blev möjlig, utan Evita, vilket hon senare kom att kallas. En av peronisterna mycket avskydd kritiker, Ezequil Martinez, skriver: ”På alla områden, där Peron saknade förmåga eller hade mycket små förutsättningar att vinna landet helt och hållet, där ryckte hon in eller också fick hon honom att arbeta för saken. Även i den bemärkelsen var hon ärelysten och oansvarig. I själva verket var det han som var kvinnan och hon mannen.”

På latinamerikansk mark är detta en mycket känslig anklagelse. Faktum är emellertid att hon tillsammans med fackföreningarna fick rollen av presidentmakerska. Den 17 oktober 1945 fängslades Peron på fångön Martin Garcia efter påtryckningar från bl.a. den amerikanske ambassadören. Här kunde också överste Perons officiella historia ha tagit slut men genom Evitas och fackföreningarnas ansträngningar kom Cabecitas negras och los descamisados att få ett ord med i laget. Peron hade mäktiga fiender även inom Argentina, i det stora hela var jordägarna, näringslivet, pressen och de flesta partier från höger till vänster emot honom. Bortsett från en relativt stor grupp yngre officerare och soldater var hans vänner inte mäktiga – men de var många till antalet. Buenos Aires centrum var på den tiden strikt förbehållet de besuttna skikten med europeisk bakgrund. När ryktet om Perons fångenskap nått ut till folket började fattiglapparna från ytterområdena helt regelvidrigt samlas på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset. De kom i tiotusentals över broarna in mot stadskärnan och det sägs att det mot slutet av dagen befann sig en halv miljon ”skjortlösa” på torget. Makthavarna blev panikslagna och Peron återkallades från fångenskapen för att lugna massorna. Han var förslagen nog att ta makten och bilda regering. Några månader senare vann han presidentvalet och fick en enastående maktposition. Han och Evita kom sedan att vända upp och ned på de förnedrande benämningarna ”skjortlösa” och ”små svartskallar”. Sina tal inledde båda med: ”mina kära Cabecitas negras eller descamisados” och det var effektfullt och rörande i sin värdemässiga transformation. Den värdighet och livstro paret Peron skänkte dessa trashankar var oförliknelig och den peronistiska rörelsen blev dem trofast som en gammal familjehund.

Peronismen särmärke

Var stod då Peron politiskt? 1939 besökte han Francos Spanien och tog onekligen starka intryck av vad han såg, men om man vill etikettera honom som fascist blir det en politisk halvsanning eftersom hans kraftfulla vänsteråder, där inte minst syndikalistiska ideer var betydelsefulla, får honom att glida undan entydiga formler. Nathan Shachar skriver följande i en essä med titeln Gåtan Peron: ”Det fanns många osympatiska drag i Perons karaktär men det fanns också sympatiska. Han var militär, men han var inte militarist. Han var heller ingen bödel. Krig och våld i sig tjusade honom inte så som de tjusade de europeiska fascistledarna. Knappt någon enda politisk motståndare försvann, mördades eller torterades på hans order, inte ens särskilt många fängslades. Fascist var han tveklöst, trots att han inte skulle ha medgett det. Inte i den betydelse av allmänpolitiskt skällsord termen har idag, utan rent sakligt sett. Han såg i folket och fosterlandet mer högtstående väsen än individen och tillerkände dem i värsta hegelianska tradition ett etiskt värde. På det politiska planet ansåg han följaktligen att alla samhälleliga motsättningar borde lösas inom ramen för rörelsen, varken genom klasskamp eller kapitalismens otyglade tävlan. Ideologierna var chimärer uppfunna av politikerna för att förvirra och avleda uppmärksamheten från folkets organiska enhet. Hans egen kallelse var att avslöja de skenbara motsättningar som ideologierna suggererade fram.”

Utifrån sin israeliska bakgrund ser Shachar likheter mellan Peron och Begin. Begin var entusiastiskt uppburen av de orientaliska invandrargrupperna, som hamnat längst ner i samhällshierarkin, och på ett likartat sätt som Peron gav han dem identitet och en politisk roll i samhället.

Evita var radikal och pådrivande vad det gällde sociala reformer. Industriarbetarna fick ett skyddsnät i form av sjukförsäkringar och olika pensionsformer. Deras löner höjdes och den peronistiska fackföreningsrörelsen CGT fick ett stort inflytande. Lantarbetarna fick också rättsligt, ekonomisktoch socialt en förbättrad status. Arrendatorernas ställning gentemot godsägarna kom att skyddas av nya regler och lagar. Allt detta var viktigt men kanske ändå inte avgörande för det starka stöd peronismen fick. De massmöten som Juan och Evita regisserade och medverkade i var fulla av symbolhandlingar och rörde på ett djupgående sätt vid publikens känslosträngar. Evita var överdådigt klädd och i sitt skimrande nyblonderade hår kunde hon framstå som en hämnande ängel från sitt fattiga förflutna. Det var kraft i hennes tal när hon ömsom lovade eller hotade att inga oligarker skulle tillåtas att sätta sig på hennes skyddslingar så länge hon och president Peron styrdelandet. Hon var landsmoder, domarinna och medsyster på samma gång. Nästan dagligen tog hon under några timmar emot sina hjälpsökande landsmän vilka tålmodigt köade utanför hennes kontor redan från gryningen. Hon försökte trösta, bistå och ställa tillrätta på ett mycket praktiskt sätt. Lägenheter, kläder, semesterresor och sjukhusvård trollades fram med några snabba order till medarbetarna. En något bisarr detalj i hjälpverksamheten var de hundratusentals lösgommar hon försåg de tandlösa med. Folk skickade helt enkelt gipsavtryck av sina gommar till presidentens hustru och kunde en tid därefter hämta sina nya tänder. På sina resor runt om i landet bjöd hon ständigt in ömmande fall att besöka henne i Buenos Aires. Till arbetarkvinnorna, både i städerna och på landet, delade hon ut symaskiner från ett lastbilsflak. Det var oerhört välkomna gåvor som också gav politiska poänger. Evita blev något av den goda fen som ständigt hade småfolkets bästa i tankarna. Hos henne hade de chansen att få upprättelse och hjälp i de svåraste situationer. Även om hon ryckte om att ge sken av ett gott trolleri hade hon förberett sig mycket praktiskt och påtagligt. Med milt våld drev hon in bidrag till sina sociala hjälpfonder och hon uppvisade en häpnadsväckande organisationsförmåga. Hon var också ofta bättre informerad om fiendelägrets stämplingar mot makten än presidenten själv.

Kultstatus

Evita blev med tiden Santa Evita, hennes porträtt fick en framstående plats i många hem och ljus brann till hennes ära liksom till andra helgons. När hon blev sjuk i början av femtiotalet vände sig 40 000 argentinare till påven Plus XII och krävde hennes kanonisering. När sjukdomen fått ett allt större grepp om henne började människor iscensätta desperata bothandlingar och man gjorde stora uppoffringar för att Gud skulle göra henne frisk. Otroliga prestationer av allehanda slag genomfördes. Man fastade, cyklade, dansade, och vandrade till utmattningens gräns i förhoppning att bevara henne vid liv. Martinez hävdar att somliga av dessa prestationer väl skulle hävda sig i Guinness Rekordbok.

De liberala och bildade befolkningsgrupperna hade inte mycket till övers för peronismen och inte blev det bättre av denna dyrkan av ledargestalterna vilken växte fram med tiden. Akademiker, journalister och konstnärer ställde sig alltså i regel skeptiska till paret Peron och deras ”underverk” medan många skådespelare och musiker däremot anslöt sig till dem. De yrkeskategorier som själva roade sina medmänniskor för stunden verkar ha känt sig mer dragna till det peronistiska dramat. Inte för inte hade Eva själv varit skådespelerska och under sin makts dagar tycks hon tidvis ha betraktat hela Argentina som en stor teaterlokal. Till tangomusik iscensatte hon sitt eget och sin mans stora politiska drama. Man vädjade mer till hjärtat och viljan än till förståndet och peronismens politiska gärning har på gott och ont blivit präglad av detta förhållningssätt. En tangodiktare som Enrique Santos Discepolo kunde i sitt verk Mordisquito hylla Peron på gatans folkmål medan ekonomer av traditionellt snitt brukar förfasa sig och rysa vid blotta tanken på hans regim.

Film och musikal

Mot denna bakgrund förvånar det inte att Eva Perons liv och öde har lockat musikalmakare. Andrew Lloyd Webber och Tim Rice har gjort den mest kända versionen med sin ”Evita”, där bl.a. sången Don ’t cry for me Argentina ingår. För närvarande går en ny version av ”Evita” på biograferna med Madonna i huvudrollen. Den är hårt amerikaniserad, ytligt ironisk och okänslig inför den argentinska verkligheten. Filmen andas inte och musiken har förvandlats till billig rock som dånar på utan uppehåll. Lätt bullerskadad vacklar man ut som från ett sämre diskotek förbluffad över vad Hollywood kan tillåta sig.

Vad det gäller Martinez roman Santa Evita skulle den kunnat ha varit mycket bättre med ett så tacksamt tema för just den magiskt realistiska genren. Martinez har varit bosatt i USA en längre tid och han verkar ha införlivar en viss banal, prosaisk skepsis därifrån i sitt skrivande, vilket i onödan drar ner en biografisk roman av det här slaget. Den latinamerikanska verkligheten är i stora stycken grotesk och historien om Eva Peron, levande såväl som död, är i verkligheten så svindlande att det blir mer trovärdigt att litterärt ta ut svängarna på exempelvis Márquez sätt. Martinez tycks ha sneglat lite för mycket på den nordamerikanska läsekretsen vilket gjort romanen mer harmlös än den borde ha varit. Latinamerika har en stor litterär tradition vars livsluft och erfarenheter oftast är mer högtstående än den kommersielle jättens i norr.

Min förhoppning är att Martinez i sina kommande romaner mer oblygt vågar anknyta till sin ursprungliga litterära bakgrund. Intresset för Juan och Evita Peron är annars klart befogat, det kan lösa upp ett alltför stelt och förutsägbart sätt att handskas med människor, ideer och en transcendent verklighet. Oavsett hur man förhåller sig till Peron och peronismen borde själva fenomenet rymma en besinningsfull tankeställare inte minst för ansvariga inom politik och näringsliv. Om den liberala ekonomin även i fortsättningen ska tillåtas kränka elementära mänskliga värden och behov kan det på allvar börja ”dåna i rättens krater”.