Ska vi glömma kulturarvet?

Ska eleverna i grundskolan och gymnasiet lära sig fakta? När detta skrivs hör jag just i radion att Lärarnas Riksförbund kräver att undervisningen ska skifta fokus från elevernas egen forskning till inlärning av fakta. Läroplanerna handlar mycket om att eleverna i religionskunskap ska ”leda till att eleverna utvecklar kunskaper om hur människors moraliska förhållningssätt kan motiveras utifrån religioner och livsåskådningar”.

Visst – det låter bra. Men forskning och självständiga studier passar bäst på universitetsnivå – där studenterna antas ha eller skaffa sig erforderliga grundkunskaper. Men hur jag än letar i läroplanen hittar jag inga direktiv om att eleverna ska lära sig något om vad som står i Bibeln, något om kristendomens historia, om kyrkohistoria, om kristendomens roll i vårt kulturarv. Ingenting.

1963 föreslog gymnasieutredningen att undervisningen i kristendom skulle skäras ned. Många opponerade sig. Den ekumeniska organisationen Samkristna skolnämnden startade en namninsamling. Mer än två miljoner skrev på. Det hjälpte inte.

En av dem som deltog i protesten var Victor Svanberg, professor i litteraturhistoria. Han var övertygad ateist. Men han ansåg att kunskap om kristendom är en förutsättning för kunskap om vårt kulturarv.

Jag anser att Svanberg hade rätt. Skolan bör inte av vare sig principiella eller politiska skäl bli konfessionell – trots att detta nog var vad majoriteten av dem som deltog i namninsamlingen 1963 ville. För dem som vill sända sina barn till en konfessionell skola finns friskolorna – än så länge.

Men Bibeln, kristendomen och kyrkan spelar en huvudroll i vårt kulturarv. För dem som inte lärt sig något om Bibeln blir stora delar av vår klassiska litteratur obegriplig. Ingen kan förstå mycket av till exempel Hjalmar Gullbergs diktning utan kunskap om Bibelns berättelser. Han var förmodligen inte personligen troende, men han hade god kunskap om den klassiska kulturen och hans dikter vimlar av bibliska allusioner.

En tid, i Stockholm, umgicks jag – ibland ofrivilligt – med ungdomar. Vi spelade ofta ett frågespel som hette Trivial Pursuit. Alla ungdomarna kunde allt om tv-program och filmer. Men när en fråga om Bibeln kom upp visste de ingenting. Ingen kunde skilja mellan Jakobs söner, apostlarna och evangelisterna. De hade alla gått i den fina dyra skolan men hade på detta område inte fått lära sig något, inget alls.

Den grundlärde religionshistorikern Per Beskow skrev i Signum nr 1/2009 en ledare om vår religiösa analfabetism. ”Vi har fått en generation av svenskar utan nämnvärda insikter om religiös tro.” Jag erfor själv detta under de 34 år jag arbetade som ledarskribent i Dagens Nyheter; när jag på någon ledarkonferens refererade till ett bibelord protesterade kollegerna; för dem var mitt tal obegripligt.

Om en ny generation ska lära sig något om vårt kulturarv måste de styrande se till att bibelkunskap och kristendomskunskap återfår en central position i undervisningen, i hela skolsystemet.

Denna förhoppning förutsätter att de styrande själva förstår något av problemet. Kanske inte så mycket, men åtminstone litet.

Nils-Eric Sandberg är tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, Stockholm.