av PER STOBAEUS
”Och var det en ynkelig och jämmerlig syn, huru bloden med vatten och träck, som så års vara plägar, lopp i rännstenarna, ned av torget. Ja, det var ett gräseligt och obarmhärtigt mord, så att aldrig av någon furste, som kristet namn haver burit, är sådant förra skett, där en haver så med ett berått och betänkt mod gått till, och låtit dräpa så många människor, utan dom emot sina egna eder, brev och insegel, och haver konung Christiern icke allenast dräpt dem till kroppen, utan ock, så mycket honom stod till görandes, till själen med, i det de så oförvarandes kommo om halsen, och icke måtte få någon klerk, som dem något undervisa måtte, till deras själars salighet …”
Det är Olaus Petri, krönikören och den lutherske reformatorn, som drar sig till minnes vad han sannolikt själv hade varit åsyna vittne till omkring 25 år tidigare, i Stockholm i november år 1520. Blodbadet beskrivs i hans Svenska krönika som en illgärning utan motstycke. Den skräck som ”tyrannen”, kung Christian II, spred bland sina svenska undersåtar denna höst har satt djupa spår i Olaus Petris minne.
I den svenska nationella berättelsen har Stockholms blodbad från första stund intagit en framträdande plats. Nyheten spreds snabbt i Europa genom svensk propaganda. Egentligen var detta långt ifrån den blodigaste händelsen i Europa eller ens i Sverige på 1520-talet – ett 80-tal personer bragtes om livet enligt bödelns uppgift – men blodbadet betraktades ändå som något alldeles särskilt fruktansvärt.
Stockholms blodbad räknas som ett klassiskt tvisteämne i modern nordisk historievetenskap. Historikerna har använt aktstyckena som lämplig utgångspunkt i sina övningar i källkritik. Hur skall man karakterisera det originalbrev som ännu finns kvar från de förhandlingar på Stockholms slott som föregick blodbadet? Det är ett praktfullt sigillförsett pergamentbrev som alltsedan den tiden förvaras i Rigsarkivet i Köpenhamn – jag har själv hållit det i mina händer. Hur tendentiösa är de berättelser som nedtecknades av olika personer i efterhand?
Debatten om blodbadet var intensiv under en stor del av 1900-talet men avstannade på 1970-talet när medeltidshistoria förlorade en del av sitt intresse bland historikerna. Några nya populärhistoriska volymer har utkommit på 2000-talet. Häromåret gjordes ett uppseendeväckande fynd av ögonvittnet Olaus Magnus anteckningar i ett exemplar av Christiern Pedersens utgåva av Saxo Grammaticus danska krönika. Här anges antalet dödade till över 120 personer. Anteckningarna (utgivna av Elin Andersson i Biblis 2018) visar återigen hur djupt händelsen präglade dåtidens människor. En liknande notis gjordes i marginalen i missalet i Böda kyrka på Öland vid Linköpingsbiskopen Hans Brasks visitation där på 1520-talet. Olaus bror Johannes Magnus har gjort anteckningar i sitt exemplar av den tyske geografen Jakob Zieglers skildring av blodbadet 1532. Den sistnämnda boken förvaras i Lunds universitetsbibliotek.
Det är 500 år sedan den katastrof som blivit kallad Stockholms blodbad ägde rum. Varför är det alltjämt intressant att studera den? Blodbadet utlöstes av grundläggande konflikter som rådde i Sverige och Norden vid 1500-talets början. Man kan betrakta den dramatiska händelsen som en vattendelare. Medeltidshistorisk forskning ger oss inblick i ett Sverige som skiljde sig radikalt inte bara från dagens samhälle utan också från det som började växa fram under Gustav I:s (Gustav Vasas) regering på 1500-talet. Vi möter människor som talade en variant av vårt språk, som ibland tänkte och kände som vi – människan är sig lik – och ibland fullkomligt annorlunda. Historia ger oss perspektiv på vår egen tid, vårt eget tänkesätt, vårt sätt att organisera samhället.
Nu till händelserna i Stockholm den där kusliga hösten år 1520. Vad vet man egentligen om vad som tilldrog sig?
Kröningen i Storkyrkan och festen på slottet
Den 4 november, som var söndagen efter alla helgons dag, kröntes Christian II till kung av Sverige i Storkyrkan i Stockholm. Ordningen tycktes nu återställd i den nordiska Kalmarunionen, som hade ägt bestånd sedan 1397. Kröningen förrättades av ärkebiskopen av Uppsala, den lärde och stridbare Gustav Trolle, som hade avsatts av riksrådet 1517, men som nu var återinsatt i sitt ämbete med kungens hjälp. Christian var en lysande furste, herre över de tre vidsträckta rikena Danmark, Sverige och Norge och svåger till Karl V, som några dagar tidigare hade krönts till romersk kejsare i Aachen och därmed var erkänd som kristenhetens ledare i världsligt hänseende. Kejserliga sändebud var närvarande i Stockholm hösten 1520.
En ny tid stod för dörren och Christian II ville vara en av de framåtblickande unga renässansfurstar som stärkte sin makt på alla områden: politik, ekonomi och kultur. Samma ambitioner hade emellertid den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre haft fram till sin död i början av år 1520. Han och männen i hans krets hade i det längsta försökt hålla unionskungen på avstånd. I det så kallade Sturepartiet ingick både adelsmän och vissa prelater (biskopar och kaniker). Sten Sture sökte även stöd från påven. Politisk propaganda ökade hans popularitet bland bönder och borgare i Sverige. Sten Stures motståndare i Sverige förespråkade en mer konstitutionell regering med rådsaristokratin i spetsen. Starka biskopar och en självständig kyrka hörde med i detta program. Biskoparna var före reformationen självskrivna ledamöter av riksrådet. En bitter strid mellan Sten Sture och ärkebiskop Gustav Trolle kom att koncentreras kring ärkebiskopens borg Stäket, en symbol för kyrkans frihet. Trolle besegrades och avsattes 1517, vilket var ett flagrant brott mot kyrkorätten, men år 1520 tycktes lyckan vända för honom. Med unionskungen Christians hjälp kunde han nu ta revansch. Danska trupper trängde in i Sverige. Enligt Olaus Petris berättelse lät de på alla kyrkportar som de kom förbi spika upp brev om påvens bannlysning över Sten Sture. De danska soldaterna sade övermodigt att de kunde slåss och segra i Sverige, även om det regnade bönder från himlen. Under det så kallade Långfredagsslaget vid Uppsala slaktades en bondehär, vilket en massgrav som upptäckts i vår tid vittnar om.
Sten Stures män besegrades och han själv avled. Stockholm intogs genom dagtingan med hans änka Christina Nilsdotter (Gyllenstierna). Hon och stadens borgare beviljades amnesti, varpå staden och slottet överlämnades i kung Christians händer. Kröningen firades på Stockholms slott i dagarna tre med svenska, danska och tyska gäster. Enligt Johannes Magnus målande skildring (se nedan) visade sig kungen ytterst välvillig mot alla och strålade av glädje, kysste och omfamnade sina gäster, klappade i händerna, skrattade och gav vänskapsbevis till var och en. Alla andades ut, trots att kungen hade avtvingat svenskarna att gå med på ärftlig tronföljd – vilket stred mot den svenska landslagen – och trots att de riddare som han hade dubbat i samband med kröningen i Storkyrkan var danskar och tyskar men inte någon svensk.
Kättarna utpekas i Stora salen
”Då nu den högtiden ändad var, om onsdagen där näst efter, begyntes ett annat gästabud”, skriver Olaus Petri. Vad som nu skedde äger likheter med Nyköpings gästabud 1317, då kung Birger Magnusson fängslade sina bröder efter att svekfullt ha bjudit in dem till en försoningsfest. Var kung Christian rentav inspirerad av den famösa händelsen, som skildras i Erikskrönikan?
Inte alla de inbjudna gästerna på Stockholms slott var oförberedda på vad som komma skulle. En grupp prelater med ärkebiskopen i spetsen hade förberett sig med dokument som skulle ådagalägga Sturepartiets brott. Deras och kungens intressen sammanföll – åtminstone delvis. Uppsalakanikerna, som var ärkebiskopens närmaste medarbetare vid domkyrkan i Uppsala, har senare berättat att han bjöd dem att följa med upp på slottet.
Plötsligt låstes slottsportarna och alla gästerna fann sig vara instängda: kvinnor och män, adel, biskopar och andra prelater, borgare och hovmän. När alla var församlade i Stora salen framträdde mäster Jon, kanik i Uppsala, och läste upp Gustav Trolles anklagelseskrift mot Sten Sture och hans anhängare. Den var avfattad å ärkebiskopens, Västeråsbiskopen Ottos och (indirekt) Linköpingsbiskopen Hans Brasks vägnar. Anklagelserna var synnerligen allvarliga. Sturemännens plundringar och övergrepp, som hade drabbat kyrkan, prästerskapet och kyrkans egendomar under de närmast föregående åren, beskrevs detaljerat. Ärkebiskopen Gustav Trolle, den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson, biskop Otto med flera hade fängslats och Trolle bar fortfarande synliga spår på sin kropp av misshandel. Ärkebiskopsgården Stäket hade de bränt ner och rivit. Trolle fordrade ekonomiskt skadestånd. Han beskrev förövarna som ”uppenbara kättare”. Med sådana personer kunde man omöjligt inlåta sig i vänskaplig förhandling.
Ärkebiskopen upprepade i bönfallande ordalag vad Hans Brask tidigare samma år hade framfört i brev till honom och kungen: Kungens amnesti fick inte gå ut över rättvisan. Kyrkans rätt måste tillgodoses och de som hade åsamkat henne skada borde straffas. En rättslig process var inledd i Rom, men kungen svarade att han hellre önskade att saken skulle rannsakas inom riket.
Sten Stures änka Christina Nilsdotter var närvarande i salen. Hon hade med sig det så kallade ”sammansvärjningsbrevet” från 1517, som visades upp. Enligt en hypotes som framförts av historikern Nils Ahnlund ville hon visa att riksrådet inklusive flera biskopar hade bifallit de åtgärder som Gustav Trolle nu klandrade. Sådana personer skulle ärkebiskopen inte våga antasta. Det gick emellertid inte som hon hade beräknat. Trolle fick tag i brevet och utropade: ”Ja, här have vi det, man söker efter!” Brevet kom att utnyttjas som ett avgörande bevis mot Sturepartiet. I brevet förklarar de svenska riksråden Gustav Trolle för avsatt, beslutar att nedbryta Stäket till grunden och lovar varandra att avvärja att påvligt bann (exkommunikation) drabbar dem för deras gärning.
Ett förhör inleddes med dem som hade utfärdat sammansvärjningsbrevet, och främst bland dem var Hans Brask. Han kunde emellertid visa att han vid samma tillfälle hade skrivit en protest. Han hade blivit tvingad att besegla brevet, vilket stärkte intrycket att initiativtagarna till ärkebiskopens avsättning var brottsliga. Det är på denna punkt i historien som Olaus Petri höjer dramatiken genom att infoga en anekdot: Hans Brask lät inför allas blickar bryta upp sitt sigill och drog fram en gömd lapp på vilken det stod: ”Till denna besegling är jag nödd och tvingad.” Därmed var han friad från misstankar.
Kungen gick därpå ut ur salen för överläggningar med sina rådgivare. På kvällen sattes alla svenskar i fängsligt förvar. På eftermiddagen följande dag sammankallades fjorton prelater, som skulle ta ställning till anklagelserna: ärkebiskop Gustav Trolle, biskoparna Jens Andersen ”Beldenak” i Odense, Hans Brask i Linköping och Otto (Svinhufvud) i Västerås, universitetslärarna Peder Galle och Erik Geting i Uppsala samt ytterligare några svenska kaniker, bland andra ärkedjäknen i Strängnäs Laurentius Andreae (den blivande lutherske reformatorn) och Sveno Jacobi (sedermera kung Gustavs kansler och biskop i Skara). Bland dem var också dominikanen Laurentius i Stockholm, doktor i teologi. Dominikaner brukade anlitas att döma i kätterifall. Dessa fjorton personer utgjorde den kanoniskrättsliga expertis som kunde uppbådas. Flera av dem hade under studier vid olika universitet på kontinenten förvärvat doktorsgrad i juridik eller teologi.
Enligt den berättelse om blodbadet som Uppsalakanikerna avgav tre år senare utfärdades ingen ”dom eller sententia”. Expertutlåtandet fastslog emellertid att eftersom Sturemännen under lång tid hade trotsat påvens bann och interdikt, kunde deras gärningar betraktas som uppenbart kätteri mot den romerska kyrkan. Interdikt innebar bland annat att inga mässor fick hållas i riket, men detta förbud hade man alltså kringgått.
Det kan förefalla egendomligt att kätteri var det brott som tillvitades Sturemännen. De hade veterligen inte uttalat sig heretiskt om kyrkans lära. Men dåtiden tillämpade en vid definition av begreppet heresi. Man kan jämföra med en annan kätterianklagelse vid samma tid som kom att få ännu större konsekvenser, nämligen den mot Martin Luther. Den papalistiske dominikanen och teologen vid kurian Sylvester Prierias drog slutsatsen att Luther hade gjort sig skyldig till heresi redan genom att ifrågasätta påvens praxis vid utdelandet av avlat.
Juridiskt sett förelåg nu flera möjligheter. Man kunde fortsätta processen mot Sturemännen vid kurian i Rom. Detta skulle emellertid dra ut på tiden. Men det var inte bara den internationella kyrkorätten som kunde åberopas. Kejsar Fredriks kröningslagar från 1220 förklarade att den som under mer än ett år varit exkommunicerad på grund av brott mot kyrkans frihet skulle betraktas som fredlös. Denna så kallade kejsarlag kunde tillämpas även i Sverige. Upplandslagens kyrkobalk innehöll en liknande bestämmelse: Den som trotsat kyrkans bann i mer än ett år skulle straffas med döden.
Vi vet inte exakt hur diskussionen gick, men anklagelserna om kätteri och trots mot påvens bann gav kungen möjlighet att upphäva sin amnesti. Främst var det svensk lag han åberopade. Betydligt fler kom att föras till avrättning än de som stod på Gustav Trolles lista. Den som utpekas som kung Christians främste hantlangare är en tysk klerk med det olycksbådande namnet Didrik Slagheck (”slaghök”). Han var en av tidens sällsamma kyrkomän som också var militärer. Bödeln Jörgen Homut vittnade i efterhand om att mäster Didrik i berusat tillstånd gav order om att avrättningarna skulle ske utan föregående bikt.
Bödeln går till verket på Stortorget
Plötsligt fick de som satt inlåsta höra att två biskopar leddes fångna ut ur slottet: Vincent Henningsson av Skara, och Mats Gregersson (Lillie) av Strängnäs. Uppsalakanikerna berättar att biskop Jens Andersen av Odense försökte lugna prelaterna och viftade bort ryktet som lögn och skvaller: ”Det är inte möjligt att Konungslig Majestät djärvs något ont att göra uppå sådana män.” Men efter en stund kom nya rapporter som bekräftade de värsta farhågorna. Mäster Henrik van Heel, en präst i Hans Brasks krets, som uppenbarligen kunde röra sig fritt i slottet, kom gråtande och skrek att nu skulle de två fångarna strax räcka sina halsar under svärdet. De dödsdömdas biskopskolleger rusade ut och ville hindra kungen från att verkställa avrättningen. Men Didrik Slagheck stoppade dem. ”Se till att ni inte förgås med dessa förrädare!” fräste han rakt i ansiktet på biskoparna, först på tyska och sedan på latin.
Vi känner inte det exakta motivet till att de två avrättades, men man kan spekulera. Det är osäkert i vilken utsträckning de sågs som Sten Stures allierade. Biskop Mats hade emellertid i kraft av sitt ämbete uppgiften som Sveriges rikskansler. Det innebar att han var sekreterare i riksrådet och skötte riksarkivet. Han hade därmed en nyckelroll. Genom att döda honom och låta Odensebiskopen Jens Andersen bli hans efterträdare på biskopsstolen i Strängnäs förfogade kungen över riksarkivet. Den som har makt över historien har makt över riket. När därtill Didrik Slagheck utsågs att efterträda biskop Vincent hade kungen automatiskt två nya trogna medlemmar i det svenska riksrådet, och eftersom de var biskopar över svenska stift kunde han inte utan vidare anklagas för att ha tillsatt utlänningar som styresmän.
Bödeln Jörgen Homut har fört vidare en ögonblicksbild åt eftervärlden: När biskop Vincent hade förts ut från slottet gick han fram till bödeln och sporde: ”Profoss, vad nytt?” Bödeln svarade: ”Nådige herre, inte särskilt goda nyheter. Eders nåde må förlåta mig. Jag måste låta slå av huvudet på Eders nåde.” Biskopen svarade förskräckt: ”Varken kungen eller någon annan har makt att döma över mig, utom den allsmäktige Guden och den Helige fadern, påven.” Detta var helt riktigt. En världslig domstol ägde inte rätt att döma kyrkans personer.
Efter biskoparna dödades i rangordning ett antal Sturetrogna adelsmän och borgare i Stockholm. Enligt Olaus Magnus anteckning lät kungen följande dag hänga, stegla och halshugga ytterligare personer, trots att dessa hade fått löfte om fritt uttåg ur fängelset. Liken lämnades att ligga på torget eller hänga i galgarna några dagar, men de döda brändes sedan som bannsmän på Södermalm tillsammans med de uppgrävda liken efter Sten Sture och hans nyfödda barn.
Under sin eriksgata genom Sverige efter blodbadet vintern 1520 firade kung Christian jul hos biskop Hans Brask i Linköping. De två följdes åt tillsammans med Odensebiskopen Jens Andersen (som nu alltså även var utsedd att bli biskop i Strängnäs) till Vadstena, där de besökte klostret den 1 januari. I samband med detta besök i Vadstena lät kungen avrätta ett par av Brasks fiender, bland andra Sven Hök, fogden på Ulvåsa, vars gård Brask nu kunde överta. Denna detalj i sammanhanget visar att biskopar som Brask och Trolle inte var oskyldiga. De var på ett eller annat sätt insyltade redan från början och hade del i de planer som ledde fram till avrättningarna.
Vi vet dock inte hur Hans Brask och klosterfolket i Vadstena såg på kungen efter allt som hade hänt i Stockholm. Under färden ner genom Småland mördades abboten och flera munkar i Nydala av kungens soldater. Nydala kloster stod under Linköpingsbiskopens särskilda beskydd. Detta bidrog säkert till att Brask så småningom beslöt att uppsäga sin trohet mot kungen.
Efter hemkomsten till Danmark 1521 lyckades det kung Christian att utverka påvlig utnämning av Didrik Slagheck till ärkebiskop av Lund. Samtidigt inledde en påvlig kommissionär en undersökning av avrättningen av de två svenska biskoparna. I detta läge lät kungen Didrik Slagheck falla. Han blev syndabock och brändes på bål 1522 på Gammeltorv i Köpenhamn.
Blodbadets orsaker och efterdyningar
Vilka vann och vilka förlorade på blodbadet? Kungen tycktes på kort sikt ha vunnit en fullständig seger och krossat motståndet i Sverige. Men han hade gått för långt. Hans rykte som tyrann spred sig i Europa. 1523 avsattes Christian som kung även i Danmark och Norge och tvangs fly utomlands. Med honom följde Gustav Trolle, som hade bundit sig hårt till kungen. Han hoppades att Christian II inte var uträknad utan skulle kunna återvinna makten över sina tre riken. Ärkebiskopens plan var att bli svensk riksföreståndare under unionskungen. Förebilder till detta arrangemang fanns tidigare i Kalmarunionens historia. Han tog med sig det svenska riksarkivet i landsflykten, för att försvåra för andra att utöva regeringen i riket, kanske också för att använda handlingarna som bevis i en process i Rom.
Hans Brasks mål var att bevara den svenska kyrkans självständighet och makt, andligt, politiskt och ekonomiskt. Han förlorade den striden. Alla regenterna visade sig sträva efter att stärka sin makt på kyrkans bekostnad: Sten Sture den yngre, Christian II och Gustav I var lika på den punkten.
Hur skall man närmare beskriva den kamp som ledde fram till blodbadet? Var det en nationell motsättning mellan svenskar och danskar? Samtida uttalanden kan tyckas peka i den riktningen. Gustav Trolle blir i detta perspektiv en landsförrädare. ”Men vad onde råde samme Göstav Trolle blåste kong Christiern in på samme tid, haver mångt ärligt svenskt blod sedan rönt och förnummit”, heter det i ett riksrådsprotokoll 1546. I en skrivelse från det svenska riksrådet till Norges invånare 1522 får man samma intryck. Där beskrivs hur kungen och hans män svek ”Sveriges rikes råd och inbyggare”. Bakgrunden till blodbadet var det ”långa lönnliga hat han till svenske män hade”. Sådana etniska eller nationella begrepp var mycket vanliga i politisk retorik i Sverige under senmedeltiden. I propagandan efter blodbadet förstärktes hatet mot danskarna. Men retoriken kan föra tanken vilse. I själva verket stod de styrande i det tidiga 1500-talets Sverige inte alls så enade mot ”danskarna” och den ”danske” kungen som dessa texter ger intryck av. Som vi sett rådde en motsättning mellan olika partier inom det svenska riket. Det var inte heller nödvändigtvis fråga om en svensk befrielse från Kalmarunionen. Idén om bandet mellan de ”tre rikena” var faktiskt inte död, utan skulle leva vidare ännu en tid, men man hade delade meningar om hur unionen skulle styras. Samtidigt skall det sägas att föreställningen om Gustav Eriksson (Vasa) som Sveriges befriare föddes redan nu. Johannes Magnus skriver 1523 i sin relation om blodbadet att Gud ryckte Gustav Eriksson ur tyrannens händer och återförde honom till Sveriges rike, ”till allas vår räddning”.
På vilket sätt var Stockholms blodbad ett led i kampen mellan stat och kyrka, mellan den andliga makten och den världsliga, mellan furstar (i första hand Sten Sture) och prelater? Inte heller detta kan besvaras med entydighet. Visserligen hade Sten Stures sympatisörer bland borgare och bönder angripit biskopsgårdarna under kriget, inte minst i Linköpings stift, där Hans Brask uppfattades som en anhängare till unionskungen. Det var dessa personer som straffades i blodbadets efterdyningar. Men höga svenska prelater fanns såväl inom Sturepartiet som i kretsen kring ärkebiskopen. Johannes Magnus var en av dem som stod nära Sten Sture. Om sådana som han varaktigt hade fått ledningen i kyrkan i Sverige, hade den kanske utvecklats i nära samarbete med en allt starkare furstemakt. Kung Gustav ville emellertid annorlunda. Han kom ganska snart att gynna dem som önskade en frigörelse från banden till Rom.
”Fäderneslandets fäder” (patres patriae) dödades i Stockholm, enligt Johannes Magnus beskrivning. Innebar blodbadet kung Christians slutliga tillintetgörande av hela den svenska eliten? Snarare var det ett försök att söndra och härska. Inte alla höga adelsmän avrättades. Borgerskapet i Stockholm utplånades inte helt. Bland borgarna fanns sådana som gynnades av kungen. Vid sitt besök i Stockholm var kungen själv inkvarterad hos den tyske köpmannen Gorius Holste som efter blodbadet upphöjdes till borgmästare. Hans Brask bodde hos en släkting till Holste. Tänk om vi hade vetat vilka planer som smiddes i dessa borgarhus i Stockholm. Någon form av etnisk motsättning mellan tyska och svenska borgare i Stockholm tycks ha varit en av ingredienserna i denna historia.
Var blodbadet en följd av plötslig förbittring och upphetsning som uppstod på slottet när ett attentat mot kungen uppdagades i sista stund (ett krutförråd som skulle antändas)? Denna bortförklaring framför kungen själv i ett brev till påven, där han också beklagar att de två biskoparna mist livet. Han hade velat förhindra den urartade slakten, trots att de också hörde till de skyldiga, skriver han. Kungens påstående stämmer emellertid inte helt överens med vad han själv framlade i en proklamation till Västergötland kort efter blodbadet. Där hänvisar han till att avrättningarna föregicks av Gustav Trolles anklagelser och de lärda männens ”dom” på Stockholms slott. De brottsliga måste straffas, så att påvens bannlysning, som hotade hela riket, kunde avvärjas, enligt kungen. Avrättningarna var alltså planerade och inte fullt så tumultartade som de kan verka. Proklamationen, som säkert sändes ut också till andra landsändar i Sverige, visar att kungen inte förstod sig på det politiska läget i Sverige. Hans brev hade ingen lugnande effekt utan retade upp ännu mer, och vreden drabbade särskilt ärkebiskopen, som redan var avskydd på grund av sin strid med Sten Sture. Detta vittnar Hans Brask om i ett varningsbrev till Gustav Trolle 1523.
Stockholms blodbad var ett svar på reaktionen mot en furstes försök att stärka sin makt. Denne furste – Christian II – segrade tillfälligt, men segern blev kortvarig. En annan furste – Gustav Eriksson – kom i stället och utnyttjade hans misslyckande. Blodbadet kastade därmed skuggor långt in i framtiden. Idén om den nordiska gemenskapen inom Kalmarunionen under danskt ledarskap fick sig en rejäl törn. Att flera biskopar i den svenska kyrkoprovinsen miste livet i blodbadet och under perioden närmast därefter gjorde att kyrkans ledning sedan inte kunde bjuda tillräckligt motstånd mot den lutherska reformationen. Kung Gustav kunde dessutom spela på det dåliga rykte som de överlevande biskoparna hade ådragit sig genom blodbadet.
Fram till några år in på 1520-talet var påven ett överhuvud som alla i Norden erkände, även om anklagelser om kätteri och trots mot påven kunde användas av de stridande parterna som ett politiskt vapen. Alla parter vädjade till påven, åtminstone när det passade dem. I vissa lägen fann de det lämpligast att hålla påven utanför. Påven ingrep också på olika sätt i konflikterna genom att skicka sändebud och genom att utdöma straff. Men kurian hade inte fullständig överblick utan måste lita till dem som kom ner till Rom för att rapportera och be om hjälp. Åtgärderna fick därför inte alltid de följder som hade avsetts.
Skuldfrågan
Vi kommer därmed in på skuldfrågan. Den har dryftats livligt av historikerna under 1800- och 1900-talet, men redan samtiden gav olika svar, och det är av intresse att analysera dem närmare än vad som skett i forskningen. Frågan blev aktuell särskilt 1521 när Gustav Eriksson hade valts till svensk riksföreståndare. Det svenska riksrådet med Hans Brask i spetsen utfärdade 1522 en skrivelse till sina norska kolleger. Intressant nog riktas här ungefär samma anklagelser mot kung Christian som Gustav Trolle tidigare hade framfört mot Sten Sture och hans män. Kung Christian hade enligt skrivelsen föraktat Gud, kyrkans bann och påvens bud. Brask hade insett att de två furstarna strävade mot samma mål och nu hoppades han på att Gustav Eriksson var mer välvilligt inställd till kyrkan.
Vad var syftet med detta brev till Norge? Framtiden var ännu mycket oviss. Skulle kung Christian komma tillbaka? Som historikern Harald Gustafsson framhållit i en studie av perioden ville svenskarna kapa åt sig så mycket som möjligt av den sönderfallande Kalmarunionen och hoppades på att norrmännen skulle ansluta sig. Det gällde att varna för exkungen och förekomma hans försök att återta makten. Samma syfte har ett brev som riksföreståndaren Gustav Eriksson och det svenska riksrådet sände till påven, kejsaren och hela kristenheten. Bland kung Christians ”tyranniska” gärningar framhävs särskilt att han lät gräva upp och bränna lik – något som inte ens turkar och hedningar skulle ha utfört!
År 1523 begärde riksföreståndaren att tre av de Uppsalakaniker som hade deltagit i händelserna på slottet före blodbadet skulle nedteckna sina hågkomster. Det var domprosten Jöran Turesson (Tre rosor), scholasticus Peder Galle och kantorn Erik Geting. Jag har redan berört deras rapport ovan flera gånger. Den kännetecknas av att de vill urskulda sig själva. De bedyrar att de inte anade eller förstod ”vad falskhet, grymhet, och svek och vad ont som helst konungen och hans rådgivare hade betraktat i deras hjärta”. Samtidigt skriver de att de fruktade att de själva var bland de får som skulle föras till slakt – de tycks således ha vetat mer än de ville låta påskina.
En latinsk relation om blodbadet tillkom 1523 efter Gustav Erikssons val till kung i Strängnäs. Enligt retorikprofessorn Kurt Johannessons analys har den författats av Johannes Magnus. En detalj i hans skildring har likheter med brodern Olaus Magnus ovannämnda uppgift om kung Christians löftesbrott på blodbadets andra dag, vilket enligt min mening styrker att det är Johannes Magnus som ligger bakom relationen. Johannes berättar att de borgare som lyckats undkomma gömde sig i sina hem. Ett påbud utgick från kungen om att de tillförsäkrades fred och säkerhet. De lockades därmed ut på gatorna igen, tillfångatogs och dödades.
Av intresse är att Johannes Magnus kom hem till Sverige tre år efter blodbadet och därmed såg händelserna ur en ny synvinkel. Vad hade han för bakgrund? Under studier i Leuven hade han haft den senare påven Hadrianus Florisse som lärare. År 1517 sändes han av Sten Sture till Rom för att bevaka Sveriges intressen vid kurian. Hadrianus VI skickade honom år 1523 tillbaka till Sverige för att undersöka den lutherska lärans spridning där. Vid hemkomsten vann han genast den nyvalde kung Gustavs välvilja och valdes på dennes initiativ till ärkebiskop av Uppsala i den landsflyktige Gustav Trolles ställe. Johannes Magnus var alltså Trolles konkurrent. Båda var humanistiskt bildade – Trolle var veterligen den förste svensken som hade studerat grekiska – men deras politiska inriktning var helt olika. Johannes Magnus hyllade Sten Sture. Detta präglar den latinska relationen. Som Kurt Johannesson påpekat ville Johannes Magnus övertyga påven om att Gustav Trolle måste avsättas. I relationen framställs Trolle som omogen och ovärdig för biskopsämbetet – hans uppror mot Sten Sture har störtat riket i fördärv. Johannes Magnus beklagar att den apostoliska stolen försvarar Trolle, som var kung Christians främste medarbetare när denne på ett så skändligt sätt lät döda biskoparna. Med rätta har kung Gustav beslutat att den upprorsstiftande, grymme och blodbesudlade mannen för alltid skall vara utestängd från riket, skriver Johannes Magnus.
Hans Brask, som bortsett från den gamle biskop Ingemar i Växjö var den enda kvarvarande biskopen i den svenska kyrkoprovinsen efter händelserna 1520–1522, har inte skrivit mycket om blodbadet själv. Saken var besvärande för honom. I ett brev till påven 1523 tillskriver han det lutherska kätteriet skulden för att två biskopar avrättats. Till denna uppfattning bidrog möjligen ryktena om att kung Christian hade blivit lutheran. Kung Gustav hade ett helt annat sätt att se på saken. När Brask befann sig i landsflykt 1528 anklagade kung Gustav honom och hans medbröder bland biskoparna för att vara den ”störste orsaken till att så många ädla och ärliga män ginge ifrån deras hals på Stockholms torg”. Kungen försvarar i samma brev till Brask den lutherska läran och låter antyda att furstarna måste ta sitt ansvar när biskopar som Brask och andra förverkat sitt förtroende.
Olaus Petri, som på 1540-talet fullbordade sin svenska krönika, har en annan syn på biskoparna än kung Gustav. Han menar att Gustav Trolles klagomål gick ut på att kyrkans egendom skulle återställas och Stäket byggas upp igen. Ärkebiskopen stod inte efter människors liv på samma sätt som kung Christian, menar Olaus Petri. Kanske han medvetet distanserar sig inte bara från kung Gustav utan också från Johannes Magnus, vars historieskrivning han ogillade även på andra punkter (särskilt den göticistiska inriktningen).
Forskningen om blodbadet
Nu till senare tiders forskning, som jag här bara kan beröra i korthet. I samband med fyrahundraårsminnet av Stockholms blodbad blossade en debatt upp bland historikerna. Gottfrid Carlsson – en expert på svensk 1500-talshistoria – beskriver Gustav Trolle i Historisk tidskrift 1920 som en tragisk gestalt. Kungen begagnade ärkebiskopens anklagelse för egna syften. Carlsson gör en sammanvägning av källorna och fäster tilltro till Olaus Petris skildring. Trolles huvudsyfte var att få ekonomisk gottgörelse för den skada kyrkan lidit.
I det första numret av den år 1928 grundade tidskriften Scandia inledde lundahistorikern Lauritz Weibull med en artikel om Stockholms blodbad. Avsikten med detta paradnummer var att visa hur en ny sträng källkritisk metod leder fram till helt nya slutsatser. ”Materialet är ringa. Men materialet är ännu varken exakt värdesatt eller helt utnyttjat. Det torde ännu vara utsikt att avvinna det nya synpunkter och nya resultat”, skriver Weibull. Kraven på strikt vetenskaplighet och objektivitet parar han med ett njutbart språk, som gör hans artikel till en spännande läsning. Till det moderna intrycket bidrar att han till skillnad från den konservativare Historisk tidskrift har slopat verbens pluraländelser.
Weibull karakteriserar de fjorton prelaterna som domare vilka avgivit en sententia, en dom. Han vill göra en skarp åtskillnad mellan kvarlevan, det bevarade brevet från 1520, och de senare berättelserna, som är tendentiösa och därför opålitliga. Han slår fast: ”All harmonisering är i historisk vetenskap vansklig. Den för i regel till realt ohållbara slutsatser. Här är den utesluten.” Om Uppsalakanikernas berättelse skriver han: ”Tendensen är tydlig. Den avslöjar dem.” De har strukit talet om dom i sin berättelse för att rentvå sig själva. ”Bortelimineringarna har endast kunnat gå ut på ett enda: att föra så många som möjligt av det svenska klerus utanför skottlinjen.” De fjorton prelaternas brev från 1520 talar ett annat språk och visar vad som verkligen har hänt. Enligt Weibull lyser den onda viljan igenom hos ärkebiskopen. ”Gustaf Trolle har formulerat klagoskriften. Den innebar dödsstraff. Han har velat den dom som föll. Domen är avkunnad av honom själv och de andra prelaterna. Den känner intet förbarmande. Dess lagliga konsekvens var endast en: döden.” Christian II uppfattas av Weibull som en svag och vankelmodig person i händerna på dåliga rådgivare. Enligt Weibull har de forskare, som vill ge Christian II huvudskulden för blodbadet, påverkats av propagandan mot honom. Han tycks inte inse att möjligheten föreligger att man också kan påverkas av propagandan mot Gustav Trolle. Idéhistorikern Svante Nordin har i Tvärsnitt 1993 föreslagit att den skandinavism som Weibull var fostrad i kan ha haft inflytande på hans omvärdering av unionskungen Christian II.
Det visar sig att Weibull inte konsekvent följer sin princip att i möjligaste mån bygga på kvarlevor och inte på berättelser. I själva verket stödjer han sig på kung Christians egen berättelse i det brev som skickades till Västergötland efter blodbadet. Där skjuter kungen kyrkomännen framför sig. Han visar själv på vilket sätt han utnyttjade kätterianklagelserna. Han hävdar att han bara verkställt de andligas ”dom”.
Den danske historikern Niels Skyum-Nielsen kunde 1964 visa att Lauritz Weibulls slutsatser vilade på felaktiga premisser. En dom i ett heresimål kunde inte utfärdas under de omständigheter som förelåg på slottet i Stockholm, utan krävde en mer omfattande juridisk process. Uppsalakanikerna har därför rätt i sin beskrivning. En dom fälldes visserligen enligt Skyum-Nielsen, men inte av någon andlig domstol utan av en världslig under kungens ledning. De fjorton andliga skall snarare betraktas som en expertgrupp vilken avgav ett utlåtande på kungens begäran.
Själv lutar jag åt en tolkning som ligger i linje med vad Gottfrid Carlsson kom fram till för 100 år sedan. Biskoparnas huvudsakliga krav gick ut på skadestånd. Kyrkans ekonomiska och juridiska frihet och självständighet var avgörande för dem. Att motståndarna var stämplade som kättare gjorde det möjligt för biskoparna att sätta hårt mot hårt, och utsikterna att avpressa ett ekonomiskt vederlag ökade. Gustav Trolle ville förmodligen driva processen vidare i Rom. Han och de andra prelaterna måste dock ha varit fullt medvetna om att dödstraff hotade de anklagade. Kungen hade andra syften. Han önskade en gång för alla vinna makten över Sverige, och därför måste de som stod i vägen för detta undanröjas omedelbart. Hans alltför hårda metoder blev hans eget fall.
Slutord
Huvudpersonerna i dramat hade olika syftemål men försökte utnyttja varandra. Det är en förklaring till katastrofen. Prelaterna höll benhårt fast vid lagen och privilegierna som ett sätt att upprätthålla den samhällsordning där kyrkan var stark och självständig. ”Middelalderen var ikke bare from, men rå og formalistisk”, skriver Skyum-Nielsen. Kungen skydde inga medel för att stärka sin makt. Ärkebiskopen och kungen var dessutom ganska unga personer, män i 30-årsåldern. Efteråt förskräcktes flera av de inblandade över vad som hade hänt och försökte urskulda sig. I de förhör och vittnesskildringar som bevarats återger de repliker som etsat sig fast i deras minne. Detta är ganska unikt för källmaterial från den tiden. Vad de inte anade var att man ännu 500 år senare skulle diskutera deras gärningar.
Per Stobaeus är fil. dr i historia, teol. kand. och bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek.
Ur Signum nr 1/2021, s. 6–15. För illustration hänvisas till den tryckta utgåvan.