Svensk kärlek och kristen

Onsdagen den 5 november hölls ett symposium på Ersta-Sköndal högskola under rubriken ”Mångfald och den moderna staten”. Bakgrunden till symposiet var ett annat symposium, om frikyrklighet och modernitet, som hade hållits på slottet Bjärka Säby i Östergötland. I centrum för detta tidigare symposium stod William T. Cavanaugh och dennes teologi; Cavanaugh – eller Bill som han kallas av dem som känner honom – var denna gång själv på plats.

Till saken hör också att Bjärka Säby-symposiet hade utmynnat i en bok, som också presenterades på Ersta-Sköndal-symposiet: Between the State and the Eucharist. Free Church Theology in Conversation with William T. Cavanaugh (Wipf and Stock Publications, 2014). Den utgörs främst, men inte enbart, av bidrag från frikyrkliga teologer som går i dialog med katoliken Cavanaughs teologi.

Den huvudsakliga dialogen på Ersta-Sköndal-symposiet ägde rum mellan historikern och professorn vid Ersta-Sköndal Lars Trägårdh och Cavanaugh – som är professor vid DePaul University, men tidigare varit vid Notre Dame, Cambridge och Duke. Med förbehållet att detta var mitt första ordentliga möte med de bådas tänkande följer här en kort redogörelse för de mycket intressanta teman som togs upp.

Trägårdh började symposiet med en vidareutveckling av det egna bidraget till boken Between the State and the Eucharist. Centralt i Trägårdhs presentation var något han intresseväckande kallar den svenska teorin om kärlek (the Swedish theory of love). Denna hänger ihop med den svenska ”statsindividualismen”. Denna, i sin tur, är ett sätt att försöka lösa upp den kantianska (efter Immanuel Kant, 1724–1804) paradoxen att människan både söker maximera sin frihet och autonomi och måste leva i gemenskaper som begränsar denna frihet för att förverkliga den (egentligen i ursprungsversionen en dikotomi mellan frihet och lag, men av bland andra Michel Foucault utvecklad till att gälla en mer allmän dikotomi mellan autonomi och gemenskap). Genom att göra individen till den primära enheten i samhället, och den primära enhet till vilken staten relaterar, garanterar staten alltid individens friheter. På så sätt maximeras individens autonomi, en förutsättning för att ha relationer som man alltid är fri att bryta.

En ”makttriangel” illustrerar det specifika med den svenska situationen. Medan maktförhållanden i Sverige går direkt mellan staten och individen, så går den i exempelvis Tyskland snarare mellan staten och familjen. I USA, för att ta ett tredje exempel, är det mellan familjen och individen som det primära maktförhållandet återfinns.

Som Trägårdh påpekar så passar de svenska frikyrkorna dock ganska dåligt in i denna bild och i den berättelse om det moderna Sverige som hör ihop med den. Medan man i det moderna Sverige betonat ”positiva” rättigheter åt enskilda, har man från frikyrkligt håll – precis som i USA – snarare eftersökt ”negativa” rättigheter från statligt håll.

I Sverige generellt är det dock, som sagt, den enskilda individens positiva rättigheter som står i centrum. Det märks också när frågan om mångfald kommer upp, menar Trägårdh. Kärlek och religion ses, exempelvis, som ”privata” frågor, det vill säga något för den enskilda individen. Om en grupp särskiljer sig på ett mer systematiskt och organiserat sätt blir den mest framträdande frågeställningen huruvida individer och dessas rättigheter kränks inom just denna grupp.

Det finns också, enligt data som Trägårdh presenterade, oroväckande tendenser i samhället vad gäller social tillit i Sverige. Vi har traditionellt sett en hög grad av social tillit. Men det finns en negativ korrelation mellan social tillit och mångfald, det vill säga ju större mångfald, desto lägre social tillit, och tvärtom. Här kan man, enligt de senaste undersökningarna, se ett ras vad gäller social tillit, särskilt bland yngre personer och särskilt vad gäller förhållningssättet till personer som har en annan religion än den egna.

Avslutningsvis efterlyste Trägårdh en mer nyanserad debatt om mångfald och ordet ”vi”, inte minst med insikten om gruppernas undanskymda roll i de nordiska samhällenas moraliska logik.

Också i Cavanaughs föredrag kan frågan om kärlek ses som central, men i detta fall ”den kristna teorin om kärlek” (the Christian theory of love) i relation till den svenska dito.

I föredragets inledning hänvisade dock Cavanaugh till att han, av bland andra Trägårdh, uppmanats våga vara mer ”rent” teologisk, en uppmaning han i detta föredrag lovade att ta fasta på.

Cavanaugh tog redan från början tillfället i akt att hålla sitt ord, nämligen i kritiken av Kants dikotomi mellan mänsklig autonomi och mänsklig gemenskap. Denna dikotomi kanske uppkommer om man begränsar sitt synfält till bara individen och staten, och till de olika grupperna i samhället. Men ingenting av detta är det yttersta goda. Människans sanna telos (mål eller ändamål) är i stället Gud. Den falska pluralism som Cavanaugh och andra menar finns i exempelvis de nordiska nationalstaterna kommer sig av att något som skulle kunna transcendera dessa nationalstater saknas. Staten blir då det yttersta målet för människan; men detta är ett falskt telos. Bara Gud är människans sanna mål.

Vad vi alltså har är ett mål som överskrider varje begränsat mål. Endast i detta mål kan man finna en sann gemenskap över alla gränser – också mellan stater och andra gemenskaper. Detta är vad filosofen Charles Taylor kallar ”öppen sekularism” (open secularism, i motsats till closed secularism, alltså ”sluten sekularism”).

För att så komma till temat om kärlek talade Cavanaugh först om det som sammanfaller mellan den kristna och den svenska teorin om kärlek. I båda fallen ses kärlek som en fri gåva, som alltså ges frivilligt, och som något som syftar till enhet. Men när det kommer till synen på hur frihet och gemenskap förhåller sig till varandra i kärlek skiljer sig de båda teorierna åt. Medan frihet och relation är inkompatibla enligt den svenska teorin, så är dessa i stället varandras förutsättningar i en kristen syn. Enhet och mångfald sammanfaller enligt denna syn ytterst i Gud – som är kärlek och som är relation och gemenskap och dessutom enhet.

Cavanaugh hänvisade också till Första Korinthierbrevet 12–13 i detta sammanhang, där de kristna beskrivs som lemmar i Kristi kropp. Här kommer eros och agape samman – mot Anders Nygren – och det vertikala (det är Kristi kropp) och det horisontella (det är Kristi kropp) sammanfaller.

I denna bild vänds också vissa antagna värdeskalor upp-och-ned. De svagare medlemmarna av en gemenskap tycks skenbart vara svagare men är i själva verket väsentliga för helheten och för de andra medlemmarna. Vi är ju också alla beroende och svaga, bara genom att vara människor. Jesus Kristus identifierar sig inte med dem som ger hjälp, utan med dem som tar emot hjälp. Att ta emot en gåva blir en förödmjukelse enligt den svenska teorin om kärlek, men inte enligt den kristna – ett aktuellt tema med tanke på de personer som tigger på gatorna i Sveriges städer. ”Världens offer gudomliggörs”, som Cavanaugh uttryckte det. Kärleken öppnar mot en transcendent dimension, där Kristus till slut blir allt i alla.

Slutsatsen är, med andra ord, att ”den svenska teorin om kärlek” bygger på en falsk antropologi (förståelse av människan). Ett första steg vore dock att staten åtminstone erkände att den har såväl en teori om kärlek som en antropologi.

Symposiet fortsatte sedan med olika frågerundor och paneler. I centrum kan dock den här ovan kort redovisade debatten eller samtalet sägas ha varit. Trägårdh och Cavanaugh tycks, från sina skilda utgångspunkter, ha hittat varandra. Deras tankegångar griper in i varandra och är ömsesidigt konstruktiva. Genom dem får man, i en gemensam reflektion, smak av såväl himmel som jord.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet.