av ROBERT RYDBERG
Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en oprovocerad och storskalig invasion av grannlandet Ukraina. Attacken hade föregåtts av en årslång styrkeuppladdning och av politiska krav som syftade till att upphäva viktiga principer för den ordning som etablerats i Europa efter kalla kriget, inte minst varje stats rätt att själv bestämma sin säkerhetspolitik.
Reaktionerna blev omedelbara och dramatiska. EU, USA och västliga allierade uppträdde med stor enighet. I Finland väcktes minnen från Stalins angrepp och vinterkriget, och det uppstod snabbt bred politisk enighet om att man behövde söka skydd genom ett Natomedlemskap.
Sverige beslutade att skicka vapen till ett land i krig – för första gången just sedan vinterkriget. Beslut fattades om höjda anslag till det militära försvaret.
Och Natofrågan kom i ett nytt läge. Efter en snabb och för många överraskande smidig process beslutade regeringen i maj, med stöd av alla riksdagspartier utom V och MP, att parallellt med Finland lämna in en ansökan om medlemskap.
Nato beslutade vid sitt toppmöte i Madrid en månad senare att ge Sverige och Finland status som inbjudna till alliansen. Med riksdagens ja i mars i år har så alla formella beslut på svensk sida fattats för att möjliggöra ett svenskt Natomedlemskap. Med godkännanden från parlamenten i Turkiet och Ungern blir medlemskapet ett faktum.
Kärnvapnen i Natodebatten
En fråga som – om än ganska marginellt – funnits i den korta debatt som förts om det svenska Natomedlemskapet har gällt kärnvapen. Här finns det ett tydligt katolskt perspektiv, genom kyrkans långa brottning med frågan om dessa vapens legalitet, och inte minst genom påven Franciskus ytterligare skärpta avståndstagande.
I den svenska Natodebatten har kärnvapen framför allt tagits upp av motståndare och skeptiker. Man har sagt att ett medlemskap inte bara skulle innebära att Sverige gav upp en historiskt lång tid av neutralitet/alliansfrihet utan också ett starkt etablerat motstånd mot kärnvapen.
Om detta kan man till att börja med konstatera att Nato som allians inte förfogar över några kärnvapen. Däremot är tre medlemsstater kärnvapenmakter: Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. Även om dessa kärnvapen står under nationell kontroll är de, och särskilt de amerikanska, det yttersta steget i Natos avskräckningspolitik.
Det strategiska koncept som Nato antog i Madrid understryker betydelsen av denna yttersta kärnvapenavskräckning. Samtidigt sägs att alliansen har som mål att skapa en säkerhetsmiljö för en värld utan kärnvapen, i överensstämmelse med 1968 års icke-spridningsfördrag.
Såväl den tidigare som den nuvarande svenska regeringen har under hela processen varit tydliga med att ett svenskt Natomedlemskap innebär att vi ska ta på oss alla de rättigheter och skyldigheter som medlemskapet innebär. En punkt där det dock funnits olika synsätt bland de partier som varit för ett medlemskap har varit frågan om hur Sverige borde uttrycka sig om utplacering av kärnvapen på vårt territorium.
Dåvarande statsminister Magdalena Andersson förklarade i riksdagen i maj 2022 att Sverige borde deklarera att vi inte vill ha kärnvapen på vårt territorium. Moderaterna med flera ville inte förbinda sig till en sådan deklaration.
Inför riksdagsbeslutet i mars löstes denna oenighet. Regeringen konstaterade, med stöd av alla utom V och MP, att Sverige ansökt om medlemskap utan förbehåll, med det viktiga tillägget att man lika litet som övriga nordiska länder ser att det finns skäl för att ha kärnvapen på vårt territorium i fredstid.
Kärnvapenutveckling och kärnvapennedrustning
Man kan konstatera att få utrikespolitiska frågor under efterkrigstiden har stått i utrikespolitiskt fokus på samma sätt som kärnvapenfrågan: utveckling och utplacering av nya vapen, utdragna och komplicerade nedrustningsförhandlingar, risken för spridning av kärnvapen till nya länder och regioner.
Sverige har spelat en roll i nedrustningsarbetet – från Alva Myrdal till det så kallade Stockholmsinitiativet 2022, tillsammans med bland andra Tyskland, som innehåller konkreta förslag för kärnvapennedrustning och för att minska risken för kärnvapenanvändning. Vårt eget beslut – efter en svår inrikespolitisk process – att inte utveckla egna kärnvapen har gett både trovärdighet och tekniskt kunnande i detta arbete.
Från ett historiskt maximum på över 60 000 i mitten av 1980-talet har antalet kärnvapen världen över minskat till i dag under 13 000 – även det en arsenal med ofattbar förstörelseförmåga. Den tekniska vapenutvecklingen fortsätter samtidigt. Och alla kalla krigets bilaterala nedrustningsavtal mellan Washington och Moskva har nu upphört att gälla. Stater som Iran och Nordkorea fortsätter sina vapenprogram. Ryssland har som en följd av Ukrainakriget vid flera tillfällen kommit med hotfulla uttalanden om möjlig kärnvapenanvändning.
När det gäller kärnvapnens betydelse i Europa har mycket förändrats sedan kalla kriget. Väst såg då kärnvapen som ett nödvändigt skydd mot ett konventionellt överlägset Sovjetunionen. Nu har kriget i Ukraina visat att Rysslands konventionella militärmaskin visserligen kan skapa oändlig grymhet och lidande, men inte egentligen hota väst. I dag är det Ryssland som bygger sina maktanspråk på kärnvapen, som hotar med användning, och som nu har kommit överens om utplacering av kärnvapen i Belarus.
En hörnsten för nedrustningsarbetet ligger om än skakigt kvar, Icke-spridningsfördraget, som 1995 förlängdes utan tidsbegränsning. I avtalets centrala Artikel VI förbinder sig staterna – inklusive kärnvapenmakterna – att ”fortsätta förhandlingar i uppriktig avsikt om effektiva åtgärder med avseende på kärnvapenkapprustningens snara upphörande och på kärnvapennedrustning, samt om ett avtal om allmän och fullständig avrustning under noggrann och effektiv internationell kontroll”.
Bristen på framsteg i denna riktning ledde till att ett antal kärnvapenfria stater tog initiativ till en särskild konvention om kärnvapenförbud. Förbudskonventionen antogs 2017 och har i dag ett 70-tal stater som är formellt anslutna – inga kärnvapenstater, och inga allierade till kärnvapenstater.
Sverige har inte anslutit sig till förbudskonventionen utan nöjde sig med att delta som observatör vid det första statspartsmötet – ett deltagande som i sig kritiserades av flera av de dåvarande oppositionspartierna.
Kan Sverige som Natomedlem verka för ett avskaffande av kärnvapen? Nej och ja.
Nej, vi kan inte ansluta oss till förbudskonventionen. Vi kan inte ställa oss bakom krav som uppfattas som ensidiga eller obalanserade av allierade. Och Sverige som stat kan inte uttrycka sig på ett sätt som ifrågasätter dessas kärnvapeninnehav.
Ja, vi kan fortsätta att arbeta för stegvis kärnvapennedrustning och för att minska kärnvapnens roll, exempelvis genom Stockholmsinitiativet, och genom att kräva allas respekt för de avtal som finns, inte minst Icke-spridningsfördraget. Här kan vi i många fall – liksom i dag – arbeta tillsammans med Natoländer, som våra nordiska grannar eller Tyskland. Och med Nato kan vi stärka förmågan att hålla tillbaka ett aggressivt Ryssland – också i syfte att långsiktigt kunna få till stånd kärnvapennedrustning.
Kyrkan och kärnvapnen
Vatikanstaten anslöt sig tidigt till förbudskonventionen, och i flera uttalanden och budskap har påven Franciskus uttryckt kyrkans stöd för konventionen – inte i motsats till Icke-spridningsfördraget eller andra förhandlingsansträngningar, men som ett komplement, och som ett uttryck för kyrkans oförtröttliga kamp mot krigets gissel och för ställningstaganden som uttryckts av en succession av tidigare påvar.
I den katolska kyrkans sociallära är den grundläggande encyklikan om relationer mellan stater Pacem in terris, ”fred på jorden”, som offentliggjordes av påven Johannes XXIII på skärtorsdagen 1963. Sex månader dessförinnan hade världen under Kubakrisen stått vid randen till ett kärnvapenkrig, ett hot som åtminstone delvis avvärjdes av klokskap och historiskt ansvarstagande av president Kennedy, för övrigt den första katoliken i Vita huset.
Delar av encyklikans ord om förhållandet mellan stater är svåra att i dag läsa utan att ha Ukraina i tankarna, som konstaterandet att ömsesidiga band mellan länder måste styras av sanningen, och att alla länder av naturen har lika stor värdighet och följaktligen vart och ett en rätt att existera.
Påven understryker att stater måste verka för det universella gemensamma goda och lösa sina konflikter genom förhandlingar. Han uttrycker sin djupa oro över den pågående kapprustningen, särskilt med kärnvapen, och varnar för risken för att misstag kan utlösa en katastrof. Kärnvapen måste förbjudas, skriver påven, med tillägget att det krävs en övergripande överenskommelse om ett nedrustningsprogram med ett effektivt kontrollsystem.
Andra Vatikankonciliet antog 1965 det centrala dokumentet om kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes. Konciliet slår fast att de kristnas uppgift är att arbeta för en fred grundad på rättvisa och kärlek. Med ett gammaltestamentligt citat konstateras att freden är rättfärdighetens verk. Men när alla fredliga medel uttömts kan regeringar inte förnekas rätten till ett legitimt försvar, och de ”som står i sitt lands militära tjänst måste betrakta sig som redskap för folkens säkerhet och frihet”. Folkrätten och krigets lagar måste respekteras, och urskillningslös förstörelse är ett brott mot Gud och människan.
Gaudium et spes uttalar inte något explicit krav på att kärnvapen ska förbjudas, men för ett problematiserande resonemang om avskräckning och kapprustning – utan att kärnvapen explicit nämns. En slutsats som dras är vikten av nedrustning, ”men inte ensidigt utan i jämna steg som är fastlagda genom bindande överenskommelser”.
I det viktiga dokumentet The Challenge of Peace: God’s Promise and Our Response från februari 1984 utvecklade de katolska biskoparna i USA synen på kärnvapen. Utifrån allmänna principer om krigets lagar formulerade man strikta – i praktiken nästintill omöjliga – villkor under vilka kärnvapenanvändning kunde vara legitim. Innehav kunde endast, skrev man, rättfärdigas för att avskräcka ett angrepp med kärnvapen. Vapensystemen fick inte, underströk man, utvecklas på ett sätt som försvårade målet om en stegvis nedrustning.
Katolska kyrkans katekes upprepar formuleringarna i Gaudium et spes om rätten till legitimt försvar, under tydligt angivna villkor. Kärnvapen fördöms inte i sig, men en koppling, och en uppenbar sådan, görs till risken för urskillningslös förstörelse.
Kyrkans linje skärps
Kyrkans syn på kärnvapen och doktriner om kärnvapenavskräckning har efterhand utvecklats, särskilt tydligt under påven Franciskus. En faktor kan vara påvens egen bakgrund – inte från kalla krigets Europa, utan från Latinamerika, den första bebodda kontinent som genom ett bindande internationellt fördrag förklarats kärnvapenfri. Viktiga faktorer som många bedömare lyfter fram är förstås också vapenutvecklingen, kärnvapenspridningen och att nedrustningsarbetet inte bara står stilla utan går bakåt.
I encyklikan Fratelli tutti understryker Franciskus att en säkerhetsordning som bygger på rädsla och avskräckning inte är hållbar, och att det slutliga och fullständiga avskaffandet av kärnvapen är både en utmaning och ett moraliskt och humanitärt imperativ. Detta är också naturligt kopplat till grundbudskapet i Laudato si’ om omsorg om skapelsen i dess helhet.
I ett budskap till en internationell konferens om förbudskonventionen gav påven tydligt stöd till konventionen. Han konstaterade att det var möjligt att skapa en värld utan kärnvapen, men att detta var en långsiktig process, eftersom ”allt hänger samman”. Heliga stolen deltog sedan aktivt i förhandlingarna om konventionen, och inkluderade exempelvis formuleringar om nedrustning som ett etiskt imperativ.
I sitt budskap till konventionens första statspartskonferens deklarerade så påven att inte bara användning, utan också innehav av kärnvapen är omoraliskt. På en väsentlig punkt har kyrkans språkbruk därigenom skärpts i förhållande till de citerade grunddokumenten från 1960-talet och till katekesen, i dess nuvarande utformning. Samtidigt finns det en stark kontinuitet i det grundläggande avvisandet av ett system i vilket säkerhet bygger på avskräckning, rädsla och hot.
Vilka konsekvenser får påvens ställningstagande, för kyrkan i dess helhet och alldeles särskilt för katoliker i de tre västliga kärnvapenmakterna och allierade, bland politiska beslutsfattare, militära styrkor och samhällsmedborgare? (Adressaten är självfallet också Ryssland, Kina med flera, men mottagarna där är få, och deras handlingsutrymme tämligen obefintligt.)
Påven har inte själv besvarat denna fråga. Det återstår för kyrkan och de troende att besvara den, också med bistånd av experter med utrikes- och säkerhetspolitisk och annan kompetens.
Kontexten ger samtidigt vid handen att påven inte avsåg att uttala något krav på omedelbar och ensidig nedrustning. Han uttalade heller inte något som tydde på avsikten att tillfoga kärnvapenavskräckning till handlingar som enligt kyrkans lära alltid och under alla omständigheter är i sig omoraliska (intrinsece malum).
Påvens uttalande har inte heller uttryckts på ett sådant sätt att det är bindande för de troende. Invändningar är möjliga och kan leda till fördjupad förståelse av svåra och existentiella frågor. Uttalandet ligger dock i linje med ett väl förankrat synsätt och är en tillämpning av ett bindande påbud om skydd av livet.
Möjliga förhållningssätt
Vad innebär i så fall denna skärpta linje i ett svenskt katolskt perspektiv, när vi blir medlemmar i en kärnvapenallians? Något skissartat kan jag se ett par möjliga förhållningssätt, där några är mer uppenbara och andra kräver mer utförliga överväganden.
Ett förhållningssätt utgår direkt från konstaterandet att kärnvapen och kärnvapenavskräckning är omoraliskt. I grunden handlar som sagt kyrkans avvisande av dessa vapen om principen om det oskyldiga livets absoluta okränkbarhet och konstaterandet att det är nästintill omöjligt att föreställa sig kärnvapenanvändning som inte bryter mot denna princip. Stöd till allt som bevarar sådana vapen eller upprätthåller en sådan doktrin måste därigenom avvisas.
I den utsträckning ett svenskt Natomedlemskap är eller uppfattas som ett sådant stöd blir det moraliskt rimliga därför att som samhällsmedborgare ta avstånd från att Sverige ingår i en militärallians som ytterst förlitar sig på kärnvapen.
Ett annat förhållningssätt kan börja i en säkerhetspolitisk analys likt den som gjorts av regeringen och en riksdagsmajoritet: ett svenskt Natomedlemskap är önskvärt därför att det skulle stärka Sveriges säkerhet, bidra till säkerheten i vårt närområde och verka konfliktavhållande i norra Europa.
Går ett sådant förhållningssätt att försvara om man samtidigt ser ett Natomedlemskap som ett stöd för eller ett godkännande av kärnvapenavskräckning och kärnvapeninnehav? Det kan vara möjligt.
Det skulle vara möjligt att med användning av teorin om handlingar med dubbel effekt (actio cum duplici effectu) godkänna att en god, konfliktavhållande effekt uppnås genom en mindre god – men inte i sig under alla omständigheter ond – handling, kärnvapenaccept. Med viss svårighet skulle man kunna hävda att accepten inte är ett medel för att uppnå den konfliktavhållande effekten – ett villkor för att acceptera en felaktig effekt.
Resonemang om dubbla effekter är viktiga och förekommer i många sammanhang, från det banala, som en nödlögn för att inte såra någon, till avgörande medicinsk-etiska frågor, som abort för att rädda en moders liv eller höga doser av smärtstillande medel till en allvarligt sjuk i medvetande om att det kan innebära att livet förkortas. Det är också frågor som ofta uppstår under ett krig: vad är det försvarligt att utsätta civila för i syfte att – rättsenligt – bekämpa militära mål?
Ett sätt att argumentera, som kanske skulle kunna vara möjligt, vore också att ta fasta på ett passivt samarbete med något moraliskt felaktigt under vissa omständigheter är möjligt, som när sambandet mellan det egna agerandet och detta felaktiga är avlägset och handlingen genomförs för det gemensamma bästa. Dikasteriet för trosläran använde nyligen detta sätt att resonera för att uttala sitt stöd till användning av covid-19-vaccin som framställts med utnyttjande av celler som ursprungligen kommit från aborterade foster.
Om man tar den säkerhetspolitiska analysen ett steg vidare påverkas samtidigt förutsättningarna för den etiska analysen. Analysen måste i så fall utgå ifrån att Nato är en allians för fred (med ett uttalat mål om en värld utan kärnvapen), att Ryssland hotar freden i Europa, att Ryssland i ord och handling ökar risken för kärnvapenanvändning och att ett enat västligt agerande är det bästa sättet att hålla tillbaka Ryssland och att därigenom skapa förutsättningar för en bättre säkerhetsordning, förhandlingar och nedrustning.
Med en sådan analys kan ett svenskt Natomedlemskap – på sikt och om vi som medlem agerar klokt – snarare bli ett bidrag till arbetet mot kärnvapen än för. Den etiska bedömningen blir då naturligen en annan.
Ett tredje möjligt förhållningssätt är sedan förstås att avvisa ett Natomedlemskap på utrikes- och säkerhetspolitiska grunder. Står vi inför en så unik förändring av omvärldssituationen att den motiverar att en 200-årig framgångsrik linje överges? Ökar inte risken för rysk aggression mot Sverige? Försvagas inte möjligheterna för oss att föra en självständig politik för fred? Delar vi verkligen värderingar med …?
Frågor av detta slag måste besvaras efter en analys som är politisk, men som naturligtvis inte är fri från etiska konsekvenser.
Slutsats
Min egen slutsats skulle i korthet vara att vår omvärld förändrats. Ett Natomedlemskap är viktigt för vår egen säkerhet, men mer än så. Det minskar risken för att vår del av Europa dras in i ett krig där inte heller användning av kärnvapen kan uteslutas. Det ökar möjligheterna att återskapa stabil säkerhet i Europa på ett sätt som är nödvändigt också för verklig och omfattande kärnvapennedrustning. Det är, kort sagt, både bra och rätt.
Påven Franciskus skarpa om ord om kärnvapnen och det hot de utgör mot skapelsen har säkert varit avsedda att skaka om, både inom kyrkan och i samhället i stort. Rysslands krig i Ukraina, Nordkoreas missiltest, Irans nukleära program och mer – liksom frånvaron av framsteg på nedrustningsområdet – kommer att garantera att påvens ord behåller sin aktualitet.
Kärnvapen och nedrustning har länge stått högt på dagordningen i Sverige, även om frågorna sedan någon tid fått mindre uppmärksamhet. Detta kan ändras med ett Natomedlemskap, och med en farlig säkerhetspolitisk utveckling både i och bortom Europa.
Förnuftet och samvetet kan leda till olika slutsatser om flera av dessa frågor. Men ingen kan tillåtas glömma de fasor kärnvapen en gång har skapat och det existentiella hot de utgör. Målet om en värld utan kärnvapen kan i dag se avlägset ut, men vi har en skyldighet att efter förmåga och på bästa sätt arbeta för att det ska bli möjligt.
Litteratur
Den katolska socialläran – Dokument 1891–2015. Veritas 2019.
Drew Christiansen och Carole Sargent (red.): Forbidden: Receiving Pope Francis’s Condemnation of Nuclear Weapons. Georgetown University Press 2023.
Erwin Bischofberger SJ: Kristen etik i fickformat. Veritas 2010.
Artikeln bygger på en rapport som under hösten 2023 kommer att publiceras av Stockholms katolska stifts Justitia et pax-kommission i serien Tro och samhälle.
Robert Rydberg var kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet 2019–2022.
Ur Signum nr 6/2023, s. 6–11.