av MAGDALENA DAHLBORG
”Medlemskap i en kropp kräver deltagande”, skriver de två organisationerna för ordens- och kongregationsgeneraler, USG (för manliga kongregationer) och UISG (för kvinnliga kongregationer). Det i rapporten använda engelska body kan förstås också översättas till organisation eller gemenskap, men att kyrkan är Kristi kropp gör det i högsta grad lämpligt med direkt översättning. Inte ens en lilltå kan välja att inte engagera sig, att bara haka på. Den bidrar till kroppens balans. Även sådant vi i dag tycker verkar onödigt i kroppen kan senare visa sig ha viktiga funktioner. Men väldigt många av kyrkans lemmar/medlemmar är inte särskilt aktivt deltagande och lämnar gärna själva verksamheten till präster och systrar, samtidigt som dessa minskar i antal. Den synodala processen kan läsas som ett svar på detta dilemma, ett sätt att påminna de troende om att vi alla har medansvar för den kropp i vilken vi genom dopet har inlemmats.
Alla inkomna rapporter från biskopskonferenser, ordnar, östkyrkliga synoder och enskilda har ställts samman i ett ”Arbetsdokument för den kontinentala fasen”, förkortat DCS. Sammanställningen har gjorts av en blandad grupp som under oktober gick igenom rapporter från 112 av världens 114 biskopskonferenser, samtliga 15 orientaliska katolska kyrkor, 17 av Vatikanens 23 dikasterier och därtill också från ordensledarnas organisationer liksom från en rad institut, gemenskaper, lekmannarörelser samt tusentals bidrag från enskilda och grupper. Alla dessa inkomna kommentarer och rapporter har sammanställts på omkring 50 sidor. Av naturliga skäl blir resultatet något fluffigt. Huvudpoängen i det här läget är varken konkretion eller teologisk djupanalys, utan att föra processen vidare. Att en del kommentarer varit mycket kritiska får därmed sägas vara en (förväntad) del av själva processen.
DCS har nu skickats tillbaka till alla stiftsbiskopar inför processens kontinentala fas. Biskoparna uppmanas att genom den arbetsgrupp som i varje stift stöttat de troende i de synodala samtalen, göra sammanställningen känd och diskuterad. På så vis kan ”varje lokalkyrka ges möjlighet att lyssna till andra [lokal]kyrkors röster, samlade i DCS, och svara utifrån sin egen erfarenhet”, och därigenom ge biskopskonferenserna fördjupning inför de kontinentala samlingarna. Var och en av de troende uppmanas att läsa DCS, och reagera, vilket är menat att ge oss alla en bättre förståelse för hur kyrkan mycket påtagligt är både enhet och mångfald, både sådant som är lika överallt, och sådant som skiljer sig beroende på lokal kontext.
Dokumentet består av fyra avdelningar. Den första refererar den gemensamma erfarenheten av den synodala processen så här långt och är således mer av ett metaavsnitt med reflektion över själva sättet att arbeta, grundat i den gemenskap och jämlikhet som kommer av dopet. Medan man å ena sidan konstaterar att den synodala processen gjort att en del icke-praktiserande katoliker hittat tillbaka till sin församling, ser man å andra sidan också ”ingen brist på väldigt tydliga uttryck för avvisande” av processen, vilket illustreras av ett individuellt bidrag: ”Jag litar inte på synoden. Jag tror den har sammankallats för att göra ytterligare förändringar av Kristi lära och skada hans kyrka än mer.” I avsnittet pekar man också på att många rapporter oroar sig över en distans mellan präster och lekfolk, till skada för båda och för kyrkan i stort. Även övergreppen nämns som en svårighet, människor litar inte längre på kyrkan och många efterfrågar större transparens.
Avdelning två är ett mycket kort studium av Jesaja 54:2 ”Gör mer plats åt ditt tält, spänn ut dina tältdukar, snåla inte, gör linorna längre, slå ner pluggarna stadigt.” Den utspända tältduken fungerar som skydd även för den som står utanför. Linorna behöver vara spända så att tältet inte saggar, men samtidigt flexibla för att inte brista i vinden. Mest anmärkningsvärt, i synnerhet kanske för den som är kritisk till processen, är beskrivningen av tältpluggarna: ”De förankrar strukturen vid marken och säkrar dess stabilitet, men är möjliga att flytta om tältet måste flyttas till annan plats.” Och vidare: ”trons fundament kan inte förändras, men kan flyttas och placeras i ständigt ny jord, så att tältet kan följa människorna när de vandrar genom historien.” En metafor som kan behöva diskuteras på djupet.
Huvuddelen av DCS är den tredje avdelningen, där författarna försöker formulera en syntes av den första fasens resultat. Rubrikerna är rätt intetsägande, men löptexten blir mer konkret.
I rapporterna framkommer svårigheter med själva lyssnandet, det som kräver att man orkar förändras av att lyssna. Till denna svårighet hör sådant som klerikalism, individualism, fragmenterade relationer mellan lekfolk och präster liksom mellan olika grupper i församlingarna. Särskilt just distansen mellan lekfolk och präster är någonting som återkommer, i synnerhet som det finns en frustration hos lekfolket som ser hur prästerna sliter och är utlämnade åt sig själva, samtidigt som lekfolket inte bjuds in att stötta och hjälpa. Med en närmare relation mellan dessa båda skulle också ett annat ofta nämnt problem minska, nämligen att predikan ofta upplevs vara helt bortkopplad från människors faktiska, konkreta vardag och i stället blir tom moralism. Rapporten noterar att just prästerskapets röster saknas i rapporterna, varför det blir svårt att säga någonting om prästernas egna erfarenheter, de syns bara genom lekfolkets beskrivningar.
En varningsklocka, och någonting som föranleder reflektion och självrannsakan på en del håll, är att de som känner sig exkluderade för att de föredrar äldre former av liturgin i romersk rit (särskilt men inte endast 1962 års ordning) har upplevt att deras deltagande i den synodala processen inte varit önskvärt. Eftersom det är en grupp som ofta anklagas för att inte vara inlyssnande och öppen för andra perspektiv, blir det förstås galet om de hålls utanför en process som handlar just om dessa saker. Här finns troligen en del att arbeta på för att se till att verkligen inkludera även den som uppfattas som obekväm på ”fel” sätt. Flera rapporter lyfter också fram att församlingarna behöver hitta sätt att välkomna sådana grupper som på olika sätt inte lever i enlighet med katolsk lära, att ”vandra med dem snarare än att döma dem, och att bygga relationer genom omsorg och autenticitet” som biskoparna i USA skriver. Hur detta bäst görs diskuteras inte, och det är väl också en fråga som måste avgöras från fall till fall och i enlighet med lokal kultur.
Kvinnornas deltagande i kyrkan har ett eget delavsnitt. Det hade varit intressant om man hade skrivit ett motsvarande delavsnitt om männens deltagande, men nu får de samsas under samma rubrik. Konstaterandet är att kvinnor utgör en majoritet av de praktiserande och ofta bär upp församlingarna men i princip är uteslutna ur formella beslutsprocesser. Det ser likadant ut överallt, men tar sig olika uttryck i olika kulturella sammanhang. DCS konstaterar att kyrkan både behöver hitta sätt att locka männen till att bli mer aktiva och att hitta sätt för kvinnor att delta på fler nivåer i kyrkans liv. Många vill att kyrkan fortsätter utforska kvinnors aktiva deltagande i kyrkans ledande organ, möjligheten för kvinnor med adekvat utbildning att predika i församlingssammanhang, samt ett kvinnligt diakonat. Avseende kvinnors tillträde till prästämbetet råder betydligt större meningsskiljaktigheter, och dokumentet går inte in på de teologiska frågorna utan konstaterar bara att detta är frågor som tas upp i de inlämnade rapporterna och kommentarerna.
Frågan om kvinnors deltagande hänger nära samman med hela frågan om lekfolkets mer aktiva deltagande. Här kan vi minnas att en röst i den svenska rapporten varnade för att skapa uppgifter och titlar för lekfolket, någonting som dels riskerar att skapa en lekfolkselit, dels riskerar att mest bli fluff. I DCS påtalas också att en risk med fler tjänstetitlar och officiella uppgifter är en institutionalisering av kyrkan. I dag ser vi i många organisationer ett problem med att det frivilliga arbetet i princip slås ut, alla ska arvoderas och ha adekvat utbildning, och i synnerhet den som uppbär bidrag möter allt större krav på omfattande redovisning som knappast en volontär eller för den delen en kyrkoherde utan ekonomisk utbildning kan sammanställa. Samtidigt innebär en tjänstetitel och någon form av enklare rit vid utnämningar en tydlighet i uppdraget och ansvar och, inte minst, att den person som det rör blir tydligt presenterad för sin församling. Kanske vi snarare, som varande en bedjande gemenskap, borde bli bättre på att i gemensam bön välkomna även volontärer på expeditionen, i arbetsgruppen för julbasaren och det nyvalda pastoralrådet? Inte för att etikettera folk eller framställa dem som särskilt viktiga, utan för att välkomna och tydliggöra att det viktiga de gör är en del av församlingens verksamhet.
Den fjärde avdelningen pekar ut vägen framåt, och innehåller en uppmaning till de lokala biskoparna att göra DCS spritt och diskuterat så att det material biskopskonferenserna tar med sig till de kontinentala samlingarna korrekt reflekterar lokalkyrkans erfarenheter och reaktioner.
En del oro har uttryckts över att DCS tydligt uppmanar till strukturförändringar, men läser man noga är det snarare en förändring i attityd som efterfrågas. Med påvens redan införda ändringar avseende vilka som kan ha vilka typer av uppdrag, är det knappast några mer formella strukturförändringar som efterfrågas. Däremot krävs någonting som inte går att lagstifta fram, utan som bara kan komma just ur en process där vi allt bättre lär känna varandra och varandras egenskaper och förmågor, nämligen att såväl stift som församlingar och kyrkan internationellt sätter rätt person på rätt plats. Så att lilltån är någon som är bra på att balansera, och hjärtat är någon som förmår ge församlingen puls och syre.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 8/2022, s. 6–8.