Teologins död

Undervisningen vid de teologiska fakulteterna är för närvarande föremål för översyn. Inte minst Svenska kyrkans biskopar har signalerat behovet av en omprövning av den teologiska utbildningen vid universiteten. Gustaf Wingrens nyutkomna självbiografi ger anledning att återigen ställa frågan om teologins ställning som akademisk disciplin vid de svenska universiteten. Den kände lundateologen menar att fackteologerna dödförklarade ämnet för trettio år sedan och att arkebuseringen ägt rum. Teologin är död. I dess ställe har en tros- och livsåskådningsvetenskap uppstått som inte har några som helst konfessionella eller ”kerygmatiska” förtecken utan som syftar till att belysa fenomenet religion med deskriptivt-analytisk metod. Forskningen står inte längre i kyrkans tjänst utan utgör en självständig disciplin som genom beskrivning, tolkning och logisk analys försöker klargöra utformningen av trosåskådningar.

Teologins klassiska uppgift att utifrån trons egna förutsättningar systematisera och nyformulera det kristna trosinnehållet anses inte längre akademiskt rumsren. Man menar att en sådan självuppfattning inte uppfyller de krav på objektivitet och opartiskhet som bör känneteckna en akademisk disciplin i dag. I Uppsala har man gjort en distinktion mellan teologi 1 och teologi 2. Med teologi 1 menas den teologiska reflektion som företas från den religiösa trons egna utgångspunkter. Den anses i dag inte ”i sista hand” kunna räknas som vetenskap utan utgör, brutalt uttryckt, en fritidssysselsättning för kyrkligt intresserade teologer. Teologi 2, religionsvetenskapen, hör däremot till vad man kan bedriva inom universitetens ram. Den förutsätter en distans mellan forskaren och hans/hennes forskningsföremål.

Den utveckling som har lett till denna kraftiga åtskillnad mellan kyrka och universitetsteologi, mellan teologi 1 och teologi 2, är för en utomstående ytterst svår att begripa. De bidragande faktorerna är många, bland annat den svenska teologins egen utveckling, kulturklimatets påverkan och en form av isolationism som har gjort att man inte har tillgodogjort sig ämnets metodologiska utveckling utomlands.

Detta viktiga paradigmskifte i teologins innehåll och metod har medfört betydelsefulla konsekvenser som inte är uteslutande negativa. Kravet på metodisk stringens har skärpts och teologins tvärvetenskapliga relevans har ökat. Den kritiska analysen av religiösa fenomen har också varit viktig för kyrkans självkritik. Det faktum att de konfessionella kraven har upphävts har öppnat dörren till de teologiska institutionerna för studenter och lärare från andra trossamfund än Svenska kyrkan, vilket.i sin tur möjliggjort ett ekumeniskt samarbete på akademisk nivå. Men det är trots allt de negativa följderna som är mest påtagliga, ur både kyrkligt och akademiskt perspektiv.

För Svenska kyrkans del har denna teologiska kursändring inneburit ett mer begränsat inflytande över utformningen av prästkandidarernas teologiska utbildning, som ämnets omdaning till trots huvudsakligen än idag tillhandahålls av de teologiska institutionerna i Uppsala och Lund. Framtida präster som utexamineras från dessa institutioner är därför paradoxalt nog mer skolade i religionskritik än i kristendom. Institutionernas yttersta samhälleliga ansvar är inte att utbilda präster och teologer. I kursbeskrivningen Religionsvetenskap utgiven av teologiska institutionen i Uppsala står det att läsa: ”När studiet av tros- och livsåskådningsvetenskap fungerar riktigt, bidrar det till att skapa vidsynta och fördomsfria människor som kan skapa sig egna hållbara positioner för en insats i samhällsbygget och människovården.” Vidsynthet är eftersträvansvärd, så ock förmågan till självständigt tänkande. Men räcker det som mål för utbildningen av framtida kyrkliga ledare?

Ur idéhistoriskt perspektiv är det också svårt att inte se den svenska religionsvetenskapens nuvarande utformning som konsekvensen av en intellektuell kapitulation inför den av Hedenius inspirerade och av kulturradikalerna propagerade religionskritiken under 50- och 60-talen. Och frågan är i dag om denna defensiva hållning och kravet på fördomsfri objektivitet i studiet av religionen inte är en kvarleva från en vetenskapsteori som sedan lång tid är passé. Inom de hermeneutiska vetenskaperna är man i dag mycket mer medveten om den plats som subjektets förförståelse intar i kunskapens uppbyggnad. Kunskapen skulle med andra ord kunna ses som en tolkningsprocess som respekterar forskningsföremålets sanna autonomi men samtidigt bejakar iakttagarens möjlighet att med hjälp av sin egen tradition respektive egna fördomar bilda sig en välgrundad uppfattning. Forskarens personliga tro skulle i så fall inte utgöra ett hinder utan skulle snarast kunna betraktas som en nödvändig förutsättning för möjligheten att förstå teologin som forskningsobjekt. Den tyske filosofen Hans Georg Gadamer talar i sitt verk Wahrheit and Åfethode, Grundzuge einerphilosophischen Hermeneutik redan i första upplagan 1957, om upplysningstidens fördomar mot fördomar. Drömmen om objektivitet kan således mycket väl vara en illusion och en intellektuell omöjlighet som kamouflerar andra oreflekterade fördomar. Den möjligheten har tros- och livsåskådningsvetenskapen här i landet kanske inte tillräckligt begrundat.

Teologin är en ömtålig vetenskap. I egenskap av akademisk disciplin delar den samma krav på historisk exakthet, metodisk noggrannhet och logisk stringens som alla andra discipliner. Men i egenskap av religiös diskurs delar den också trosaktens egen bräcklighet. Trots denna bräcklighet har teologin under alla tider intagit en framstående plats i den västerländska civilisationens humanistiska tradition. Visserligen har den inte alltid respekterat upplysningstidens krav på objektivitet, men kanske just på grund av dess bräcklighet har teologin alltid varit i hög grad självkritisk. Man kan säga att teologin kan uppnå en högre grad av visshet än vanliga åsikter men inte samma grad som empirisk kunskap. Just med denna försiktiga inställning i fråga om sanningsanspråken har teologin i andra länder bibehållit sin plats i de akademiska disciplinernas gemenskap.

Vi vill inte ifrågasätta den religionsvetenskapliga teologins legitimitet. Vad som däremot kunde vara värt att fundera över är möjligheten för de nuvarande teologiska institutionerna att också bedriva en reflekterande teologi i enlighet med de stora kristna traditionerna. Detta skulle förhoppningsvis gagna inte bara det akademiska utbytet mellan religionsvetenskapens ämnen utan också höja nivån på den allmänna kulturdebatten, där religionen oftast reduceras till kyrkokritik, sociologi och psykologi. I Lund har möjligheten att bedriva en mer konstruktiv och konfessionellt präglad teologi i praktiken aldrig uteslutits. Pågående forskning inom systematisk teologi och etik visar dessutom ett förnyat intresse för teologins gamla hjärtefrågor.

Teologin som akademisk disciplin är sålunda inte helt död, kanske inte ens döende. Men den är i desperat behov av en metod där forskarens personliga övertygelse och engagemang inte sätts i motsats till en illusorisk objektivitet utan också kan få integreras i trons sökande efter insikt.