Tidlöst om tiggare

Tiggare syns på svenska gator och torg som aldrig förr, i varje fall i modern tid. Som ett brev på posten kommer krav på att de på ett eller annat sätt ska avlägsnas eller i varje fall inte får synas för mycket.

De negativa reaktionerna till tiggeri och tiggare ser olika ut. Vissa blir aggressiva, andra vänder bara bort blicken, andra förringar tiggarnas nödställdhet (”jag har minsann sett att de åker Mercedes”), andra känner kanske enbart ett vagt obehag. Knappast någon av dessa attityder är nya. Urgamla vittnesbörd visar att reaktionerna då var märkligt lika dem vi möter i dag (och eventuellt kan märka hos oss själva). Det räcker att bläddra i sin bibel eller ta del av några tidiga kristna vittnesbörd för att förvissa sig om det.

Ord som ”fattig” och ”fattigdom” förekommer åtskilliga gånger i Bibeln, alldeles särskilt i Psaltaren, vishetslitteraturen (Ordspråksboken, Syrak) och Nya testamentet. I den grekiska Bibeln finns två uttryck för fattigdom. Det ena, adjektivet pénês och substantivet penía, används i den allmänna betydelsen ”fattig” om den som har väldigt lite och lever ekonomiskt osäkert, daglönare. Det andra och betydligt vanligare, ptõchós, har grundbetydelsen ”tiggare” men kom så småningom också att användas om medellösa och utsatta ”fattiga” i allmänhet. Ofta eller kanske oftast syftar talet om hoi ptochói, ”de fattiga”, på en djupare och allvarligare fattigdom än det första uttrycket.

Avvisande reaktioner mötte tiggarna redan i antiken, även i det gamla Israel. Det omvittnas bland annat på de många ställena om fattiga (i regel: ptõchói) i Syraks bok. Ett ställe omvittnar tvekan eller ovilja att ge: ”Mitt barn, beröva inte den fattige hans uppehälle, låt honom inte vänta med bedjande blick.” Andra speglar aggressioner: ”Lyssna på den fattige och svara honom vänligt och anspråkslöst. […] Den rike gör orätt och är dessutom oförskämd, den fattige lider orätt och får dessutom be om ursäkt.” Andra vittnar om undvikande, att låtsas inte se: ”Vänd inte bort blicken från den som tigger, ge honom inte skäl att förbanna dig.” Förhållandet mellan dem som har och dem som måste tigga liknas till och med vid ett permanent krigstillstånd: ”Inte kan hund och hyena hålla fred, och aldrig blir det fred mellan fattig och rik.” Föraktet för svaghet lyser igenom: ”Ringhet är avskyvärd för den högmodige; så blir den fattige avskydd av den rike.”

Det är värt att lägga märke till att när texter i Nya testamentet talar om fattiga och fattigdom, är det med ett enda undantag alltid ordet ptõchós som används. Till exempel när Jesus i bergspredikan säger ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” När det i parallelltexten hos Lukas heter: ”Saliga ni som är fattiga”, lyckönskas de medellösa, tiggarna, med tanke på den upprättelse som kommer i det annalkande gudsriket. I Matteusevangeliet blir orden en anvisning: se till att vara ”fattig i anden”, det vill säga som en tiggare i förhållande till Gud, totalt beroende av de ”allmosor” han kan tänkas vilja ge. Scenen med änkan som lägger det lilla hon har i offerkistan i templet handlar av allt att döma om en kvinna som är tiggare och som ger bort det lilla hon lyckats skrapa ihop på grund av den givmildhet som några få visat henne.

Tiggaren vid kyrkporten

”Om ni inte kan finna Kristus i tiggaren vid kyrkporten, kommer ni inte heller att finna honom i kalken (på altaret).” Så uttryckte sig Johannes Chrysostomos i Konstantinopel omkring år 400. Hans predikningar gisslar likgiltigheten inför armodet och vittnar om eftertänksam analys av reaktioner inför tiggeri.

Yttringar av aggressivitet från välmåendes sida speglas även hos honom: ”När du ser en fattig, så tänk dig att du ser ett altare. När du ser en sådan tiggare, så låt inte bara bli att förolämpa honom utan rentav hedra honom, och om du ser en annan förolämpa honom, så få honom att sluta med det.” Likgiltighet inför armodet och större lust att använda vad man har för mindre viktiga ändamål (som ger större prestige) likaså: ”Vill ni hedra Kristi kropp? Visa då inte förakt för honom i hans nakenhet. Hedra honom inte härinne i kyrkan med fina sidenkläder samtidigt som ni negligerar honom utanför där han fryser och är utan kläder. […] En gåva till kyrkan kan fungera som en uppvisning av förträfflighet, men en allmosa uttrycker ren godhet.” Chrysostomos har tydligen från rikas sida mött attityden att de bättre förstår de nödlidandes behov än dessa själva gör: ”En person som hedras finner störst glädje i att få den hedersbevisning han eller hon begär, inte den vi finner bäst. […] Ge Herren den heder han föreskrivit i sin lag genom att ge er rikedom åt de fattiga. Gud vill inte ha gyllene kärl (i kyrkan) utan gyllene hjärtan.”

De avståndstagande reaktionerna inför tiggare och tiggeri är trist tidlösa, tycks det.

Anders Ekenberg är professor i teologi vid Newmaninstitutet, Uppsala.